Fotboll från andra sidan: augusti 2010

"Defending is known as the devil of football, McGrath makes it seem like a work of art". - Ben Dyson

Ruter fem i united kortleken har tilldelats Paul McGrath, den svarta pärlan från Inchicore. Paul MacGrath föddes i hemlighet i ett kallt London den 4:e december 1959. Betty McGrath som var hans mamma hade åkt till London för att föda då hon var rädd för sin pappas reaktion på det kommande barnets hudfärg då han var resultatet av ett förhållande med nigeriansk man. Paul Nwobilo blev den lille pojkens födelsenamn och pappan försvann strax efter födseln. Fyra veckor gammal lämnades Paul bort för adoption, men man fann inga fosterföräldrar utan Paul växte upp på olika barnhem i Dublin. Efter att ha jobbat lite som lärling i en metallfabrik och som säkerhetsvakt fick Paul ett proffskontrakt med S:t Patrick 1982. Han var vid detta laget redan upptäckt av den legendariske Unitedscouten och före detta reservmålvakten Billy Behan och öronmärkt för en United karriär. McGrath debuterade mot Shamrock Rovers i augusti 1981 och hade 31 matcher och 4 mål senare vunnit utmärkelsen årets spelare i den Irländska ligan. Utvecklingen hade alltså gått enligt plan, och United under Ron Atkinsons ledning köpte den Irländske pärlan inför säsongen 1982/1983. Han kom till United som en mittfältare och spelade med stor spelförståelse och en skarp taktiskblick. Med snabbhet och styrka som två av sina viktigaste förmågor belastade McGrath sin kropp hårt och tidigt började han får känningar i sina knän. Detta skulle visa sig bli ett stort problem under hela resten av Pauls fotbollskarriär. Men Paul etablerade sig som en given mittfältsgeneral i United under den tidiga delen av 80-talet och blev matchens lirare i den berömda FA-cup finalen mot Everton 1985(se även artiklarna om Norman Whiteside och Kevin Moran). Matchen vanns av United och detta blev McGraths enda titel i Unitedtröjan. Pauls blick för spelet, styrkan i närkamperna och snabbheten i löpduellerna, i kombination med de alltmer frekventa skadorna fick Atkinson till att omskola Paul till mittback för att spara på löpstegen och minska belastingen samt att förstärka ett relativt svagt mittlås. Detta visade sig bli en stor succé och McGrath bildade ett orubbligt försvarslås tillsammans med sin Irländske landslagskamrat Kevin Moran, även om Paul vid det här laget fortfarande spelade mittfältare i landslaget. Paul McGrath hade etablerat sig som en av världens bästa försvarare och hade nog kunnat bli DEN bästa om det inte vore för de mångtaliga knäskadorna som ständigt höll honom flytande in och ut ur laget. De mångtaliga knäskadorna var inte det enda problemt som hade börjat försvåra karriären för Paul, utan även alkoholen hade börjat sätta sina spår och Paul var vid det här laget att betrakta som alkoholist. Kanske var det de trassliga uppväxtförhållandena, kanske de återkommande smärtorna och skadeavbräcken som orsakade problemen, kanske var det bara kändisskapet lockelser eller den på 80-talet rådande festkulturen bland de engelska fotbollsspelarna, men oavsett orsak missade Paul flera matcher på grund av onykterhet och flertalet gånger spelade han berusad. Trots detta var alltså Paul en av de bästa försvarsspelarna i världen, man kan bara föreställa sig hur bra han kunde varit om han hade hållt sig skadefri och nykter. Den 6:e november 1986 fick United en ny coach, en viss Alex Ferguson hade anlänt och nya regler infördes nästan omgående. Ferguson var starkt emot drickandet av alkohol och flera spelare ställdes snart inför valet att lägga flaskan på hyllan eller söka nya jaktmarker. McGrath var inget undantag men blev erbjuden ett pensionspaket med £ 100 000 i avgångsvederlag och en hedersmatch på Old Trafford. Men Paul var inte redo att sluta ännu, han tackade nej och Ferguson satte upp honom på transferlistan som följd. 194 matcher blev det för United och 16 mål innan Pauls sejour på Old Trafford var till enda. Villa Park blev ny adress och Paul startade andra delen av sin karriär, som så småningom skulle göra honom till en ännu större legend i Aston Villa än vad han blev i United. Trots de många problemen som Paul hade med framförallt sina alkoholvanor, var han älskad av Uniteds supportrar och vid varje match ekade Ooh Aah Paul McGrath mellan Old traffords mäktiga läktarsektioner, en ramsa som sedermera förärades Eric Cantona, vilket också indikerar kultstatusen som Paul hade i United. Efter att Paul lämnat hade han mot alla odds och trots fortsatta skadeproblem sju framgångsrika säsonger i Villa. McGrath spelade VM för Irland både 1990 och 1994 och gjorde totalt 83 landskamper för Irland och lyckades även pricka in 8 mål. Han spelade också 321 matcher för Aston Villa och gjorde 10 mål, och fick det föga intetsägande smeknamnet "Gud" av Villas supportrar. 39 år gammal lade Paul McGrath slutligen skorna på hyllan 1998 efter korta sejourer i Derby och Sheffield United. Detta efter en helt sanslös karriär fylld av smärta men ännu mer av dedikation till det vackra spelet. Paul McGrath var en legend i Manchester och likaledes så i Birmingham och på den gröna ön, Irland. Under sju svåra United säsonger krigade Paul McGrath till sig en kultstatus bland Manchesters alla röda hjärtan, trots sargade knän och svåra problem med alkohol var McGrath en jätte i Uniteds defensiva arbete och hans dedikation till fotboll och hans förmåga att alltid ge 100% och stänga av känslan av smärta och istället brinna på planen gör att Paul McGrath är ruter fem i United kortleken.

Fotboll från andra sidan

fredag 13 augusti 2010

Välkommen, Javier "Chicharito" Hernandez

onsdag 11 augusti 2010

Ruter Fem: Paul McGrath (1982-1989)

Tillbaka igen