Spelare vi minns: Gianluigi Lentini

Italien har för mig länge förknippats med maffia, och bilden av Marlon Brando med katten i knät med en nervös man vid namn Bonasera framför sig tiggande om hjälp att mörda för hans dotters skull, i Francis Ford Coppolas version av Mario Puzos "Gudfadern".

"I understand. You found paradise in America. You had a good trade, made a good living, the police protected you and there were courts of law and you didn't need a friend like me. But, now you come to me and you say "Don Corleone, give me justice." But you don't ask with respect. You don't offer friendship. You don't even think to call me Godfather. Instead, you come into my home on the day my daughter's to be married and you ask me to do murder for money. "

En fantastisk filmscen på gudfaderns kontor med Don Corleones dotters bröllop ivrigt rasande utanför fönstret.

Nåja, detta inlägg handlar om en italiensk supertalangs tragiska öde och i Italien ingår naturligtvis lite maffia för att bilden skall vara komplett, visserligen "fotbollsmaffia" men trots allt maffia. Detta inlägg handlar om han som skulle bli, men aldrig blev, Italiens nästa stora stjärna, nämligen om Gianluigi Lentini.

Gianluigi Lentini föddes i regionen Carmagnola i norra Italien den 27 mars 1969. Den lilla regionen ligger vid floden Po, och inhyser byar med fantastiska namn som Cappuccini, Casanova och San Giovanni. Det är ett utpräglat jordbrukssamhälle med enkla levnadsförhållande. Anledningen till att jag skriver detta blir tydligare senare i texten.

Lentini var en av sin tids största talanger och blommade ut i Torino, lillebror till Juventus i staden Turin. Holland hade vunnit EM 1988 och de bästa holländarna spelade vid den här tiden i Italien som då hade den mest attraktiva ligan. Den gyllene triangeln med Rijkaard, Gullit och Van Basten i AC Milan, var centrum för fotbollsvärldens blickar. Lentini med sin teknik och fysik skulle bli Italiens svar på Ruud Gullit.

Lentini kom att bli känd för sin blixtrande snabbhet med och utan boll, tekniken och kreativiteten var speciell och inläggen nådde oftare än andras precis dit de skulle. Han var en karismatisk spelare, 1,81 lång och med lite bohemskt vildsint blick som matchade hans styrka och snabbhet på fotbollsplanen.

Efter tre säsonger i Torino, 89 matcher och 16 mål, var han på väg att etablera sig i landslaget, och Italiens toppklubbar var på jakt efter supertalangen. Snart skulle kampen stå mellan Milan och Juventus. Året var 1992 och transferbubblan skulle snart nå nya höjder. Gianluigi var en relativt enkel man och önskade att stanna i tryggheten i Turin, nära familjen, och ville spela för Juventus, och Juventus gjorde vad de kunde för att matcha Milans bud som hela tiden höjdes. Silvio Berlusconi var då som nu Milans ägare och verkade kunna stoppa in hur mycket pengar som helst i klubben. Så till slut kunde inte "den gamla damen" matcha Milan, och Torino(som hade ekonomiska problem) vägrade att släppa Lentini för mindre än vad de kunde få. Gianluigi fick därför acceptera att flytten skulle gå till Milano och även om han skulle få en enorm lön själv hade han hellre spelat i Juventus, enligt egna uttalande. Talangen från Torino, den enkla bygdesonen, blev världens då dyraste fotbollspelare när Milan till slut köpte honom för 13,3 miljoner pund.

Världen häpnade över den enorma summan som skulle betalas för en enda spelare och till och med Vatikanen uttalade sig om övergången: "det är ett hån mot hederligt arbete" löd påvens dom.

Jag återkommer till övergången lite senare i texten.

Lentinis första säsong i Milan blev en succé, han anpassade sig snabbt till sitt nya lag och var instrumental i att Milan vann "Scudetto" under hans första säsong för klubben. Lentini spelade 30 matcher säsongen 92-93 och det talades om att övergångssumman kanske kunde rättfärdigas ändå.

I början av Augusti 1993 när försäsongsträningen rullade som värst var Lentini på en av alla sina bilturer hem till Turin när han råkade ut för en olycka. Crashen var omfattande och Lentini fördes i koma till ett sjukhus i Turin. Gianluigi led sen under flera år av sviterna från bilcrashen och hade stora problem att kunna träna och spela regelbundet. Under de nästkommande fyra säsongerna som han tillhörde Milan fick han bara ihop 33 matcher totalt. Gianluigi Lentini var ämnad för något stort teaterstycke men hamnade i en dyster tragedi som alla glömde bort eller förträngde efter premiären.

Lentini blev utlånad till Atalanta 1996 och året efter såld tillbaka till Torino för cirka 2 miljoner pund. Väl hemma hade han fyra hyfsade säsonger mellan 1997 och 2001 och gjorde 93 matcher och 10 mål för sin ungdomsklubb. I Torino var han uppskattad och omtyckt men saknade sin fornstora glans och karisma, och var mer av en spelare i mängden. När hans tjänster inte längre efterfrågades flyttade han till Cosenza där han spelade från 2001 till 2004. Som den enkla man han verkar vara fortsatte Lentini med det "enda" han kunde och hamnade i Canelli (Serie D och precis därunder) 2004 tillsammans med sin gode vän, den forne Italienske landslagsspelare Diego Fuser, och spelade kvar fram till förra året, 39 år gammal. Från denna säsong återfinns han i amatörlaget Saviglianese och idag fyller han alltså 40 år.

Då förflyttar vi oss åter till övergången under sommaren 1992 och här kommer även anknytningarna till maffian.

Torino och dess president Borsano har stora ekonomiska bekymmer och en konkurs är nära förestående. Man behöver pengar och det snabbt. Man har en jättetalang i sin spelartrupp men det är fortfarande ett par månader kvar till transferfönstrets öppnande och så länge kan man inte vänta, likviditeten måste förbättras genast. Milan har visat intresse och Borsano vet att Berlusconi har varit förknippad med tveksamma affärer tidigare. Han tar kontakt med Milans verkställande direktör Adriano Gallianni och kommer otillåtet överrens om en övergång för Lentini till sommaren. Borsano får 25 miljoner i förskott, svart, och en majoritet av Torinos aktier övergår till Berlusconi, som säkerhet. Mot reglerna äger nu alltså Berlusconi både Milan och Torino, och övergången är alltså klar innan transförfönstert ens öppnats. Pengarna räddar Borsano och Torino från konkurs och möjliggör också en långsiktig räddning genom den officiella övergången sommaren 1992. Borsano försäger sig senare och en undersökning inleds. Detta leder fram till att Berlusconi, Galliani och Berruti(advokaten) anklagas för bokslutsförfalskning 1998. Tiden går och rättsärendet förhalas. Våren 2001 blir Silvio Berlusconi Italiens stadsminister, och nästan omgående ändras lagarna kring straff för bokslutsbrott. I november 2002 blir de tre anklagade frikända på grund av lagändringarna och åtalet läggs ner.

Klassiska maffiametoder.

Så den upptrissade övergångssumman sommaren 1992 var egentligen helt onödig, Juventus kunde aldrig vinna budgivningen(och andra sidan har ju Juventus och Moggia fuskat med liknande maffiametoder senare) och Lentinis personliga önskemål var underordnade den redan uppgjorda affären.

Visserligen blev den ovetande Lentini rik på transfern, men kanske ledde den också till att han skulle komma att köra sträckan mellan Milano och Turin den där olyckliga augustisdagen 1993, och få en utstakad väg mot stjärnorna förstörd och ett liv i glans förvandlat till en "evig" kamp mot sviterna av olyckan på fotbollens bakgård.

Vi gratulerar honom idag på hans 40:e födelsdag och önskar honom lycka till i den fortsatta kampen.

Gianluigi Lentini var en talang utöver det vanliga som hamnade i ett system av fusk och i en tragedi som förstörde hans karriär. Gianluigi Lentini representerar fotboll från andra sidan. Utnyttjad av maffian, utdömd av påven och utburen ur fotbollens finrum av ambulanspersonal.

Lentini är en spelare vi minns.

Världens mest spektakulära målvakter

Vi har skådat många fantastiska målvakter genom åren och det återkommer ofta topplistor för världens bästa målvakter. Här kommer istället en lista på målvakter som visserligen alla var oerhört bra(annars hade de inte fått sin tid i rampljuset) men som framförallt var spektakulära att skåda. Här får så kallade TV-räddningar lite extra poäng och att stå välplacerad och enkelt plocka ett skott som naturligtvis är bättre(säkrare resultat och större möjlighet att starta spelet snabbt) är för artisteriet inte lika viktigt...


10. Shaka Hislop - färgkombinationerna på tröjan, hoppen och dykningarna var ögongodis.

9. Ronnie Hellström - Enda icke-Tysk som fått en avtackningsmatch i Bundesliga.

8. Fabien Barthez - Inte alltid en bra show, men alltid en show.

7. Gordon Banks - för tidernas bästa räddning(på Pelés nick i VM 1970).

6. Walter Zenga - Smeknamnet "Uomo Ragno"(Spindelmannen) säger väl allt.

5. Lev Yashin - Kanske även världens bästa, men garanterat världens modigaste.

4. Jacques Songo'o - Akrobatins och spänstens okrönte mästare.

3. Jorge Campos - Egendesignade tröjor och egendesignat spel, en färgklick.

2. José Luis Chilavert - Målvakt eller anfallare, 62 mål under sin karriär.

1. René Higuita - Skorpionen, håret, leendet - världens mest spektakulära målvakt.

Världens bästa vänsterbackar

Här kommer en ny kategori för bloggen: Topp Tio

Bland dagens bästa vänsterbackar kan nämnas: Ashley Cole, Gael Clichy, Phillip Lahm, Patrice Evra, Fabio Aurelio, Yuri Zhirkov, Eric Abidal, Maxwell, Fabio Grosso, Ivica Dragutinovic och Joan Capdevila. Men frågan är om någon av dessa i framtiden kommer att ta plats på min lista över världens genom tiderna bästa vänsterbackar.


10. Stuart "Psycho" Pearce (ENG)

9. Bixente Lizarazu (FRA)

8. Andreas Brehme (TYS)

7. Roberto Carlos (BRA)

6. Jose Antonio Camacho (SPA)

5. Denis Irwin (IRL)

4. Paul Breitner (TYS)

3. Giacinto Facchetti (ITA)

2. Nilton Santos (BRA)

1. Paolo Maldini (ITA)

Spelare vi minns: Zaki Badou

Marocko har haft få stora stjärnor under åren. En av de största är tveklöst den enorme målvakten Zaki Badou. Med sin reslighet och med händer stora som "dassalock" höll han ensam på att rädda kvar Marocko i VM i Mexico 1986. Marockos VM var som en saga och ett omfattande kapitel i denna saga skrevs av "Zaki". Laget gick obesegrat genom gruppspelet. De spelade bland annat ut England totalt i en oavgjord match och slog Portugal (som i sin tur besegrat Sverige i kvalet).

I åttondelsfinalen stötte Marocko på de kommande finalisterna Västtyskland. Matchen karakteriserade sig precis som väntat i spel mot ett mål (det Marockanska). Tyskarna försökte med alla medel få in bollen i målet, men i vägen stod hela tiden den enorme Zaki Baddou. Främst minns vi reflexräddningen på Karl-Heinz Rummeniges skott från nära håll. En riktig idioträddning som fick publiken att gnugga sig i ögonen flera gånger för att förstå vad de just sett. Det var just de snabba reflexerna som var den långe (nästan 2 meter) Baddous styrka. I matchen skulle han dock möta sin överman, i en ganska känd tysk (som det också kommer ett inlägg om här senare) nämligen Lothar Matthäus. Bosse Hanssons ord från sammandraget av matchen är redan klassiska: " Zaki Badou ställer upp muren, men vad hjälper det? Matthäus vriiider in bollen".

Zaki Baddou blev utsedd till Afrikas bäste spelare 1986. Det var troligen det solklaraste valet någonsin. Tack vare succén i VM hann han med att spela i spanska ligan för RCD Mallorca mellan 1986 och 1992. Han var också förbundskapten för Marocko, men avgick i oktober 2005 efter att ha misslyckats att ta laget till det efterföljande VM-slutspelet. 2007 sade han dessutom upp sig från posten som tränare för Marrakech.

För oss som inte var så stora när Mexiko-VM avgjordes så är Zaki Badou en hjälte. Som åtta-åring satt jag själv klistrad framför TV:n och såg denna målvakts otroliga räddningar. Han inspirerade mig till att prova på en karriär mellan stolparna. Dock inte lika framgångsrikt, tyvärr.

Spelarbetyg: Fulham - United

Fulham - United 2-0 (2009-03-21, Premier League)


Betygsskala: 1-10, 5 är godkänt


Van Der Sar: 5
Gör en strålande första halvlek med många fina räddningar och straffen kan han inte göra något åt. Dessvärre är han i fel position vid andra målet och borde kunna göra bättre ifrån sig där. sex insläppta på två matcher. Dags för Foster mot Villa?

O'Shea: 5
Gör en relativt stabil insats utan att briljera på högerbacken, en veckas vila och lite enklare motstånd gjorde O'Shea gott, utbytt mot Tevez när United jagade kvittering och gick ner på trebackslinje.

Ferdinand: 5
Hade lite problem med Zamora som han plockade bort helt senast lagen möttes. Men stod ändå för en godkänd insats med ett par viktiga blockeringar av skott

Evans: 4
Lite skakig och ovanligt nervös insats. Blev tidigt varnad lite onödigt och missade markering vid 2-0 målet. Kommer att bli riktigt bra i framtiden men behöver nog två säsongers rutin till innan dess.

Evra: 5
Bättre än senast framförallt framåt, har en viss tendens dock att undvika slå tidiga inlägg, vill gärna ända ner till kortlinjen innan inspel. Fanns ett par tillfällen då ett oväntat tidigt inlägg kunde skapat oreda i Fulham försvaret(Rooney & Ronaldo är ju riktigt snabba), fortfarande lite fel i försvarspositionerna.

Fletcher: 7
Syntes inte så mycket vilket ofta är ett bra betyg för Fletcher, täckte upp för utvisade Scholes och sprang nog mest av alla på plan. Tog ensam hand om defensiven på Uniteds mittfält.Vet inte när Fletcher var dålig senast, gör en grym säsong.

Scholes: 2
Hjärnsläpp efter 20 minuter och blir ordentligt straffad. Utvisad, straff och eventuellt tre matchers avstängning är orimligt straff i förhållande till vissa brutala tacklingar denna säsong som ofta är bättre ur straffhänsyn men klart farligare för motståndare, lite märkligt. Men inte desto mindre är Scholes närmare en etta än en trea. Är inte med i matchen första 20 och orsaken till att United får jaga i resterande 70 när han inte ens är på planen, pinsamt.

Giggs: 5
Når inte upp till någon toppnivå men är spindeln i nätet under större delen av matchen, hamnar i en svår sits när Scholes blir utvisad och ytorna som skall täckas växer, men försöker med kreativa inspel genom hela matchen.

Park: 5
Springer outtröttligt som vanligt men får som vanligt inte uträttat något och som vanligt missar han sina chanser att göra mål. Precis godkänt för inställning och energi, men borde verkligen gjort mål.

Ronaldo: 4
Skapar ett par chanser, men får inte domaren med sig och blir som vanligt frustrerad och tappar koncentration. borde gjort minst ett. Får vi £100 miljoner för honom i sommar så ta det Ferguson. Det finns alternativ i truppen redan nu, men med Sergio Ramos som delbetalning(vilket nämdes i somras) är det ett klipp.

Berbatov: 5
Gör vad han kan och har ett hyfsat läge för nickmål. Men fungerar inte med Ronaldo på topp, eller rättare sagt Ronaldo agerar inte som den andra anfallaren. Berbatov är targetspelare och har behov av löpningar runt omkring efter att han tagit emot bollen och gjort sin gubbe. Rooneys eller Tevezs offensiva löpningar saknades. Ronaldo vill både vara targetplayer och avslutare och gör sig inte med Berbatov. Kom ibland för långt ner i banan efter utvisningen, när han ville ha boll. Utbytt i paus med skada.

Avbytare:

Rooney: 6
Full av energi och borde ha startat matchen, skapar situationer hela tiden och ett ständigt oros moment för Fulham. Orättvis utvisning för att vilja få igång spelet fort. Svagt av domaren att inte se ivern och frustationen, snarare än att försöka se sig själv som centrum för universum och allas hatobjekt.

Tevez: 6
Gör ett positivt inhopp men dessvärre som alltför ofta utan konkret resultat i form av mål. Behöver mer speltid per match för att hitta målet.

För andra matchen i rad överraskar Ferguson mig negativt. Det finns tre yttrar på plan men bara en som spelar på kanten...

Bara en anfallare mot Fulham som vi ska göra ett snabbt mål på för att luften skall gå ur. Märkligt.

Ronaldo är ingen renodlad anfallare hur mycket han själv än vill vara det. Han lyckas aldrig uträtta något på topp, han behöver ytorna framför backlinjen för att få fart, inte ha en försvarare i ryggen, då blir det bara frustation över närkamperna.

Fletcher täcker sin kant bra men är inte något vidare på inlägg eller inspel från kanten, gör sig bäst som defensiv mittfältare där han även kan göra rusher in i straffområdet och möta inlägg. Han hamnade visserligen där nu också men då saknades det täckning på kanten.

Park är grym på att stänga sin kant men kan inte slå inlägg(alltid inspel på marken) och Fulham är ingen motståndare som passar Koreanen.

I mitt tycke skulle Ferguson spelat Ronaldo-Fletcher-Giggs- Anderson-Rooney och Berbatov centralt på topp. Snarare 4-3-3 alltså. Hade gett full fart framåt med Ronaldo och Rooney kommande med fart från kanterna och Berbatov som Target och avslutare vid inlägg. Giggs som offensiv mittfältare med täckning hem av Fletcher och Anderson.

Scholes är inte i form även om man inte kund tro att det skulle gå som det gjorde. Men minst två riktiga anfallare är ett måste mot lag som spelar defensivt och där United bör ha fullt tryck och fritt flöde i spelet.

Märkligt var ordet.

Spelare vi minns: David Ginola

Jag har alltid varit svag för Frankrike av någon oklar anledning. Kanske har det med deras mat (deras ostar i synnerhet) och viner från Alsace och Bourgogne att göra. Kanske är författare som Dumas, Hugo, Flaubert och Zola orsaken, eller möjligtvis de stora tänkarna Rousseau, Voltaire och Montesquieu. Men framför allt är jag förtjust i franska fotbollspelare. Teknik, elegans och fart förenat med en viss arrogans har alltid gett mig en smak av gillande. Kopa, Fontaine, Platini, Tigana, Papin, Desailly, Zidane och Henry är ju spelare som alla känner till och nämner som "stora" i respektive generation.

Men för mig finns två andra fransmän högst upp på listan. Etta är naturligtvis "King Eric" men det är han ju på i princip vilken lista som helst. Mer om Eric Cantona kommer att finnas för läsning på denna sida så småningom, men dagens profil är tvåa på min "lista över de främsta franska fotbollspelarna". Nämligen David Ginola.

Ginola väckte min uppmärksamhet för första gången när han spelade i Paris Saint-Germain. Som en extravagant ytter med dribblingsräder, tillsammans med sina precisa inlägg och rappa skott med båda fötterna som kännetecken vann han mitt fotbollshjärta. Under lång tid var Ginola en spelare jag önskade till United, istället för showaren Lee Sharpe, vindsnabbe Andrej Kantjelskis och tänkaren Karel Poborský(vilka jag alla gillade starkt) och inte förrän Beckhams stjärna började lysa klart ansåg jag att det fanns en duglig spelare nog att komplettera Giggs med på Uniteds kanter. Jag undrar fortfarande vad som hänt med David Beckham om Sir Alex tänkt som jag och köpt David Ginola. Tror inte att Englands mesta landslags spelare blivit lika stor om han blivit såld till Sunderland, Norwich eller Leicester innan det riktiga genombrottet i United. Men, men kanske var det tur att Sir Alex inte gjorde som jag önskade då.

I vilket fall som helst så lekte David Ginola fotboll och fansen på Parc des Princes kom för att se när Ginola drev ytterbackarna till vansinne med sina finter, och för att se målen som George Weah gjorde på de precisa inläggen som följde. PSG vann Franska cupen 1993 & 1995, ligan 1994 och ligacupen 1995 med dessa två herrar i ledande positioner. Men det var framförallt utklassningen(spelmässigt) av Barcelona och Bayern München i Champions League 1994-95 som placerade PSG, Weah och Ginola på fotbollens världskarta. Weah blev såld till AC Milan (senare utnämndes han till Europas bäste och var presidentkandidat i Liberia men det är en helt annan historia) och Ginola till Newcastle(då Uniteds främsta utmanare till seriesegern i Premier League).

Väl i England gjorde sig den franska superstjärnan både älskad och hatad. Engelsmännen är ju roliga i sitt sätt, och framförallt den brittiska median. In kom en fransk virtuos och spelade skjortan av de engelska lätt stelbenta backarna. Detta var fortfarande innan den totala revolutionen och merparten av spelarna i de engelska lagen var just engelsmän, eller i alla fall britter(det är ju i princip ett land(inte folkslag) utom när det gäller landslag). Pressen älskade det lika mycket som de smutskastade "grodätarens" arroganta stil, och man måste beakta Ginolas utseende också i detta fall. Likt Beckham och Cristiano Ronaldo, var Ginola lika mycket ett ögongodis för icke fotbollintresserade kvinnor som han var artist för de som älskar det vackra spelet. David Ginola gick faktiskt ofta på Milanos catwalks i Armani kostym och Gucci skor och han var minst lika hemma där som på St James' Park och senare White Hart Lane. Men många avundsjuka röster hördes också och den självsäkre och lätt arrogante David var inte alltid helt populär hos tränare och medspelare.

Det största problemet var dock inte de engelska tränarna även om han kom i "bråk" med Kenny Dalglish när denne tog över efter Keegan i Newcastle, och han skickade snart David till Tottenham. London passade nog ikonen bättre även om han kanske var som allra mest underhållande i skatornas svart-vit randiga tröjor.

Problemt var snarare att David Ginola blev utskälld för en dålig passning av den franske förbundskapten Gerard Houllier som även tyckte att det var Ginolas skuld att Frankrike inte tog sig till VM 1994. Idioti som naturligtvis ledde till bojkott av landslaget av Ginola, och är en av anledningarna till att det bara blev 17 landskamper för bollgeniet. Någonstans vid den tiden kanske Davids yttersta fotbollsvisoner gled iväg och han lämnade Frankrike lite förhastat, och han har någon gång nämnt att han borde gått till Barcelona istället men spanjorerna var för långsamma.(Det blev aldrig någon storklubb eller landslagsmedalj)

Ginola kom även i dispyt med Houlliers efterträdare Aimé Jacquet men det var han inte ensam om, Cantona och Jean-Pierre Papin hamnade också i bråk med Jacquet och detta var länge problemet med det franska landslaget och dess impopuläritet hos det franska folket. Papin, måltjuven och Europas bäste 1991, Ginola, stjärnskottet som blev Premier Leagues bäste 1999 och Cantona, som var Premier Leagues främsta 1994 & 1996 var alla uteslutna ur truppen till EM 1996 i England där två av de nämnda, spelade och var fruktade. Nu gick det som det gick för fransmännen och Jacquet var nära att få sparken, för att han satsade på Zidane, Henry och Trezeguet istället. Detta lönade sig som vi alla vet till VM 1998, men frågan som många(framförallt fransmän) fortfarande ställer sig är, hur hade det gått 1996 om de "tre musketörerna" hade spelat då...

Nåja, åter till David. Han hade alltså flyttat till London och dragit på sig Tottenhams vita dräkt, efter att ha ingått i "The Entertainers", i Newcastle tillsammans med Les Ferdinand, Kieth Gillespie(United-talang) och Rob Lee, var nu förväntningarna från Tottenhamfansen enorma (senare tillkom även Alan Shearer i "The Entertainers"(och "bläckfisken" Faustino Asprilla, Brolins flexible kompanjon i Parma, också det en helt annan historia) men han var ju mer av en klinisk avslutare än en ren underhållare). Smart nog(till skillnad från Jermain Defoe, Robbie Keane och Pascal Chimbonda affärerna)hade klubbledningen även införskaffat Les Ferdinand, som likt George Weah i PSG förvaltade Ginolas passningar och inlägg i Newcastle och skulle nu komma att göra det även i Tottenham.

Alla förväntningar införlivades och Ginola är än idag den enda spelare som blivit utsedd till årets spelare utan att tillhöra de fyra översta lagen i tabellen. Det säger en del om de kvaliteter Ginola besatt som fotbollspelare. Som United-fan minns jag framförallt hans mål från halva plan mot just United i semifinalen av Ligacupen(den enda vi inte vann den säsongen) Tottenham vann med 3-1 och Ginola var planens gigant. Liksom han för övrigt var i storförlusten mot Newcastle med 5-0 1996. Han krönte sin föreställning den gången med ett fantastiskt mål från vänstra straffområdesgränsen med högerfoten. Lika vackert som smärtsamt.

Ginola och Tottenham vann ligacupen 1999 och detta var toppen på magikerns karriär. En säsong till i "Spurs" blev det och därefter i en uppmärksammad affär blev han borttvingad till Aston Villa och även om han gjorde ok i från sig där var det tydligt att karriären var på väg utför. Ett par matcher i Everton efter två säsonger i Villa blev det också innan han lade skorna på hyllan 2002.

Sedan dess har han medverkat i lite TV-serier och gjort en hyfsad skådespelarinsats i den brittiska filmen "The Last Drop"(2005) som utspelar sig under andra världskriget med bland annat svenska Alexander Skarsgård i en större roll.

Numera lever han ett "lyxliv" på sin vingård i Provance med frekventa besök i vimlet på modegalorna i Milano. Nyligen(2008) fick han en utmärkelse för sitt Rosévin som han producerar på sin vingård. Så det verkar som "magin" sitter i ännu.

David Ginola är en fotbollslegend och kommer alltid att vara en av mina personliga favoriter. Hans magiska touch på bollen, hans förmåga att ta sig förbi försvarare, hans precisa inlägg och snabba speluppfattning och hans förmåga att avlossa hårda, välplacerade eller skruvade skott med båda fötterna har gett honom en plats bland stjärnorna. Invald i Tottenhams Hall of Fame, Premier Leagues bästa spelare 1999(utsedd av både förbundet och spelarna) och av Johann Cruijff utnämnd till världens bästa inför Euro 2000 i holland. (där han saknades av tidigare nämnda anledningar) Han syntes på planen, på tidningsomslagen och i TV-reklamerna som ansikte för L'Oréal och Renault. Han var även på omslaget till FIFA 97, och i språkutbildningsprogramet Vingt Minutes.

David Ginola är en man med många talanger, Ginola är en spelare vi minns.

http://www.youtube.com/watch?v=SQTkcCGSzm8

Guldlottning?

Lottningen till Champions League är precis genomförd och trots förlusten mot Liverpool förra helgen så kommer nu hoppet åter. Lottningen föll:

1. Villarreal mot Arsenal.
2. Manchester United mot Porto.
3. Liverpool mot Chelsea.
4. Barcelona mot Bayern München.

Semifinalerna:
Vinnarna av kvartsfinal 2 får möta vinnarna i kvartsfinal 1.
Vinnarna av kvartsfinal 4 får möta vinnarna i kvartsfinal 3.

Känns spontant riktigt bra. Vi slapp alla fyra av de jag anser vara "svårast". Riktigt flyt, nu gäller det naturligtvis att förvalta detta också. Så blir det repris på någon av finalerna 1999 eller 2008 mot Bayern eller Chelsea, eller kanske revansch mot Liverpool för förra helgen eller en drömfinal mot Barca...wow

Först alltså "hämnd" på Porto och Mourinho(redan avklarad) sedan semi mot troligtvis Arsenal(Viera fick ju stryk i Inter nyss, skön hämnd a' la Keane)

Kom igen nu United, läget för en "kvintett" kommer aldrig att bli bättre...

Backbrist i landslaget

I helgen hände det som skulle hända. Arsenal vann en komfortabel seger. Arshavin gjorde två mål av totalt fyra när Gunners tog en fin skalp. Dessutom åkte Aston Villa på förlust mot Tottenham.
Nu har Arsenal den där sista platsen till Champions League nästa år. Hoppas bara att de behåller den.

Annars snackas det mycket om det stundande VM-kvalet mot Portugal. En svår match för Sverige, men på intet sätt omöjlig. Dock är jag för tillfället orolig över Sveriges defensiva uppsättning. Isaksson har varit ok i PSV Eindhoven, inte mer. Men han måste ju dessutom ha en försvarslinje framför sig. det är här min oro börjar. Tittar man på backuppsättningen i landslaget så är den tam. det var längesedan vi hade en backlinje av klass. Senast måste varit Roland Nilsson, Patrik Andersson, Jocke Björklund och Roger Ljung. Ska vi hinna med i Portugals svängar krävs en solid försvarsmur. Det har vi inte för tillfället. Frågar du mig är Majstorvic den som sticker ut. Mikael Nilsson var inte bra senast, Mellberg är ordinarie i Juventus (helt ofattbart!!) och sedan då???? Vi behöver i alla fall en försvarare till och det har vi nog inte för tillfället. Möjligtvis Petter Hansson som får bilda mittlås med Majstorovic.

Jag tror att Lagerbäck låter Mellberg spela Högerback och flyttar ut Mikael Nilsson på vänsterkanten. En tjongande högerback alltså och en onaturlig vänsterback. Inte riktigt bra mot ett lag som Portugal. Men vilka är alternativen?

Behrang Safari är för ojämn och lär inte få chansen. Någon annan vänsterback? Erik Edman har en lång väg tillbaka... Stenman?
Det ser som sagt tunt ut. men bristen är överhängande, se bara på lagen i Allsvenskan och deras ytterbackar. Hur många är svenskar? De är lätträknade. Hade jag varit ungdomsspelare idag hade jag satsat på att bli back, och framförallt ytterback. Frågan är bara hur man ska göra för att få blivande spelare att bli ytterbackar? Alla vill ju vara Zlatan numera. Tänk om Zlatan varit mittback.. Vilket försvar vi hade haft.

Nedan så som jag tror att Lagerbäck formerar laget och diverse kommentarer om samtliga spelare.

Isaksson ( Inget alternativ finns, håller hög klass i landslaget, ok i klubben)
Mellberg ( Gåta om du frågar mig, men ordinarie i Juventus), Hansson (i brist på annat på kanten) Majstorovic (bra i klubblaget) Nilsson ( fel kant, inte bra senaste CL-matchen)
Rasmus Elm (snyggt mål senast, men håller han?), Kim Källström (svårt att ta plats i klubblaget, tendens att vara tung i baken. men är han i form är han nyttig) Anders Svensson ( skadad, men på g tillbaka. Viktig med rutinen), Rasmus Lindgren (har skött sig bra i Ajax, borde få chansen snart i landslaget också.)
Johan Elmander (knäckte Spanien, kan knäcka Portugal också)
Henke Larsson ( spelar innebandy, men har en ovärderlig rutin och kan göra andra spelare bra, men är han inte lite trött?)

Personligen hoppas jag att Rosenberg och Elmander får spela ihop. Hade också varit kul att se Rasmus Lindgren och Sebastian Larsson på samma mittfält. Kanske Stenman i försvaret, men jag tror inte det hjälper...

Låt oss se vad Lagerbäck har i huvudet vad gäller startuppställning.

Kom igen Sverige!

Spelarbetyg: United - Liverpool

United - Liverpool 1-4 (2009-03-14, Premier League)

Betygsskala: 1-10, 5 är godkänt.

Van Der Sar: 4
Högst tveksamt ingripande(eller icke ingripande snarare) vid tredje målet, tveksam placering vid det fjärde, även om detta uppkom ur ett offside läge och att united tryckte på framåt. Nära att ta straffen, hade han lyckats hålla den utanför hade vi nog kunnat vinna matchen. Men fyra insläppta är aldrig godkänt för en målvakt. Foster på gång att ta över?

O'Shea: 5
Kämpar och sliter bra, men är långsam och går tyvärr lite för enkelt på helt ordinära kroppsfinter. Får godkänt på grund av inställning och vilja, men är lite för sällan med offensivt(kan bero på att han varit sliten de senaste veckorna).

Ferdinand: 5
Relativt stabil i mittförsvaret och i uppspelen, men undviker att ta sitt ansvar och lägger alla tuffa lägen på Vidic(som han bör se har en ovanligt dålig dag). Borde avlastat backkollegan bättre och hjälpt till genom en tydligare närvaro.

Vidic: 1
En usel dag på jobbet. Grova misstag leder fram till 1-1 målet, ett par tveksama närkamper där han normalt är världens bästa. Onödigt grov fällning leder fram till utvisning och 1-3. Som tur är, är denna typ av insatser från Vidics sida högst ovanliga och vi får hoppas att det dröjer två år till nästa gång. Men det går inte att ge något annat betyg än en etta.

Evra: 3
Hyfsat bra framåt, men lite tveksam i sin position i försvarsspelet och bjuder in till ytor för Torres som Vidic måste täcka och backlinjen hamnar i obalans. Orsakar straffen som vänder matchen, har varit något sämre sen skadan, kanske dags att ge Fabio chansen?

Ronaldo: 5
Usel inledning, tre misslyckade dribblingsförsök och en felpass vid de första fyra bollkontakterna. Kommer sen i obalans och trots straffmålet verkar inte självförtroendet infinna sig för dagen. Har lite otur med domsluten, får ofta domaren emot sig och får inte frisparkar i samma situationer som Torres får för i Liverpool. Tyvärr är detta inte ovanligt, Ronaldo får mycket stryk och får sällan den uppbackning av domare som han borde, delvis har dock sig själv att skylla. Med lite mindre gestikulerande och "gnällande", hade domarna nog gett honom frispark oftare(vilket han borde få) Han har ju rykte om sig att falla lätt och det gör han ibland, men främst var detta något han gjorde under sina två första säsonger i England och det sitter kvar på näthinna hos många. Första intrycket sätter störst spår. Får en femma på grund av en säker straff och en hyfsad andra halvlek, men insatsen är långt under vad han kan och vad som med rätta förväntas av honom.

Anderson: 6
Anderson gör sin första match från start på ett bra tag och det syns, lite långsam i passningarna och lite svag första touch, gör att han får lite ont om tid i vissa situationer. Tror att Ferguson valde Anderson pga utklassningen i matchen i matchen mot Fabregas förra säsongen. Men Fabregas och Gerrard är helt olika spelare och Fletcher hade varit ett enligt mig bättre val för att eliminera Gerrard. Anderson gör vad han kan med tanke på matchform och kondition men räcker för dagen inte riktigt till. Den taktiska missen av Ferguson kan dock inte skyllas på Anderson.

Carrick: 3
Tyvärr var Carrick inte något vidare mot Liverpool och skickade passningar fel till höger och vänster precis som i matchen mot Inter tidigare i veckan. Det är dessvärre ingen vidare bra tajming i att hitta den dåliga formen i slutfasen av säsongen och jag tror nog att Michael Carrick får se sig placerad på bänken både mot Fulham och i Englands landskamp den påföljande helgen. Förhoppningsvis hittar passningsspecialisten åter till formen snarast då det finns flera andra som är bättre på andra delar av mittfältsspelet än han i Uniteds trupp. Det är av stor vikt inför matcherna i Europa att passningsspelet fungerar.

Park: 6
En av Parks bättre matcher för säsongen och det passar ju honom utomordentligt att spela matcher där arbetskapaciteten är avgörande för utgången. Park slet bra och var även orsak till Uniteds straff då han hinner före Reina på en djupledsboll och blir nerdragen. Han är ju lite av en specialist på smarta löpningar och är oerhört viktig i försvarsarbetet. Som vanligt har han dock problem att förvalta sina löpningar, och avgörande passningar och skott är väldigt sällan av någon vidare kvalitet. Så var även fallet i Liverpool matchen och trots en enstående kämpainsats kan inte betyget bli högre än så. Mer än godkänt tack vare målet(även om Ronaldo slog straffen).

Rooney: 7
Uttalandet innan match om sin illvilja till Liverpool kanske påverkade honom lite för mycket. Rooney var som vanligt oerhört laddad men kanske något övertänd och ville lite för mycket hela tiden. Men han krigar och kämpar och gör flera fina finter och passningar. Hade resten av laget nått normal standar hade antagligen Rooney varit lysande. Uniteds bästa spelare för dagen.

Tevez: 6
Krigar som vanligt oerhört och ger Liverpools försvarare väldigt lite tid i uppspelsfasen. Bra mottagningar och svår att ta bollen ifrån, dessvärre får han lite för få bollar att jobba med och många passningar från Uniteds mittfält når honom när han redan kommit ur situationerna(alltså försent). Hade han fått mer uträttat hade betyget varit högre, men han gjorde i alla fall så mycket man kunde begära av honom utan att briljera på en för laget dålig dag.

Avbytare

Berbatov: 5

Otacksamt att komma in för att skapa tryck och så tvingas falla ner i banan efter två minuter då United blir en man kort. Bra mottagningar, finter och passningar men genomförda på tok för långt ner mot eget mål.

Giggs: 5
Skulle spela offensiv mittfältare men fick hålla sig nästan som vänsterback, bra intentioner och snygga finter blandas med lite för "lösa" passingar.

Scholes: 4

Syns nästan inte till efter inhoppet, är ur form och har svårt att dirigera spelet som han annars har för vana att göra.

Ferguson förvånde mig negativt med laguttagningen, men visade även mod med det offensiva trippelbytet i andra halvlek, dessvärre gav det ju inte resultat, mycket pga utvisningen och 1-3 målet som kom direkt efter bytet. Men det glädjer mig(det är väl det enda från denna match) att se Ronaldo, Giggs, Scholes, Rooney, Tevez och Berbatov på planen samtidigt. Det är få tillfällen som sex så pass offensiva spelare matchas samtidigt. Jag hoppas att det sker igen under något mer gynnsamma förhållande...

Det gör ont i själen

Vilken fruktansvärd smärta det är att förlora och hur sanslöst ont gör det inte när det inte bara är en förlust.
Dagens match var en sådan som man ser fram emot hela säsongen. Ärkerivalen på hemmaplan, titelmatch, båda lagen i god form, båda lagen kommer med seger mot mästarlagen från Italien respektive Spanien med sig från veckan. Vid vinst har vi kopplat ett järngrepp om ligasegern. Ridå upp. Lovande start med bra tryck både på planen och på läktaren. Drömmarnas teater lever upp. Sen... Ridå.


Smärtan sprider sig, nervösitet sitter utanpå kroppen, vad händer, frågetecknen slår in över en, varför? Ridå.


FÖRNEDRING


Men vi tar det från början...


Matchdag


Allt känns bra, vinnartröjan är på, har till och med bjudit in min far att se matchen med mig, en inbiten Liverpool supporter, men det känns bra, jag tror på laget, formen är god, något stort är på gång, det vankas seger. Det känns som seger. Det ligger liksom i luften, seger idag och ligan känns klar. Mot Liverpool, tar vi serien i år kliver vi upp på 18 ligasegrar samma som pool, vi är ikapp vi har tagit in försprånget på 10 titlar, äntligen...


Vinnartröjan förresten är för tillfället en replika från säsongen 68 när United med Charlton, Best och Law vann Europacupen som första engelska lag. Med den på har jag upplevt 11 segrar i rad nu(kunde inte se Inter-United på San Siro) och självklart byter man inte tröja eller ens tvättar den under en vinstsvit.


Försnack


Sir Alex överraskar mig och har slängt in Anderson istället för, för mig förväntade Fletcher. Tevez istället för Berbatov är också lite av en överraskning men inte alls lika stor eller omotiverad, Tevez var lysande förra helgen. Dagens lag blir då:


Van-Der-Sar
O'Shea-Ferdinand-Vidic-Evra
Ronaldo-Carrick-Anderson-Park
Rooney-Tevez


Matchstart


Det börjar bra United trycker på med bra energi och fina intentioner, det håller i en kvart. Men redan under den första kvarten av bra spel syns vissa orosmoln på min solskenshimmel av förväntningar.

Ronaldo har bollen vid fyra tillfällen under första kvarten, de tre första gångerna försöker han utmana på sin kant, för dagen den högra, men vid samtliga tillfällen fastnar han enkelt på den understödjande spelaren, vid det fjärde tillfället försöker han slå en snabb passning istället, men den går bara två meter rakt på smalbenen på Aurelio, Liverpools utomordentligt duktiga vänsterback. Men det är ett dåligt omen. Frågetecken.

Rooney vill så oerhört mycket och man ser att han har något på gång men det blir liksom en dragning för mycket eller ett par decimeter för långt tillslag. Frågetecken.

Anderson är energisk men tar ett par sekunder för långt tid varje gång han får bollen, ett extra tillslag, en onödig tiondel på att titta upp efter medspelare. Matchoträningen skiner svagt igenom. Frågetecken.

O'Shea är småskadad och det syns och Liverpool känner det, han hinner inte riktigt med och precis som vid ett par tillfällen tidigare under våren blir den gode irländaren lätt uppsnurrad och änu lättare förbisprungen. Frågetecken.

Carrick har konserverat den svaga formen från onsdagens möte med Inter och sprider passningarna som han brukar men utan skärpan som annars kännetecknar hans spel och Carrick gör under matchen tolv felpassningar varav åtminstone sju är att betrakta som enkla. Frågetecken.

Gerrard i Liverpool gör ingen stormatch men trots det får han röra sig på relativt fria ytor och saknaden av Fletcher gör sig påmind omgående. Frågetecken.

Torres springer som en kalv på grönbete och det syns inga tecken på den omtalade skadade högervristen, tvärtom gör han zick-zack löpningar mellan Ferdinand och Vidic, Uniteds annars så stabila mittförsvar. Frågetecken.


Efter den inledande kvarten som alltså United dominerar trots ovanstående, tar Liverpool så sakta över föreställningen. Men precis när mina onda aningar börjar märkas även i spelet gör Park en av sina energiska löpningar och hinner före en utrusande Reina och straffen är solklar om än oavsiktlig. Ronaldo stegar fram och jag befarar miss. Men med en bra slagen straff ger The Golden Boy United ledingen och mina tankar vänder återigen uppåt. Det går nog vägen ändå. 1-0 och United är grymma på att hålla den ställningen, dessutom tror man ju att Ronaldos självförtroende ska blomma ut igen. Hopp.


Sen händer det som inte får hända. Vidic som har varit fantastisk hela säsongen och som ligger bäst till för att hämta ut utmärkelsen årets spelare, missbedömmer en långboll och försöker kompensera med att släppa den förbi sig och vända hemåt, sen missar han igen när han bstämmer sig för att täcka bollen istället för att nicka hem den, med följd att han blir omsprungen av Torres som sedan retfullt enkelt placerar in kvitteringen bakom Van Der Sar. Dunkel.


En stund senare fäller Evra onödigt och slarvigt en framrusande Gerrard. Straff. Gerrard tar den själv och Van Der Sar är på den, men lyckas inte hålla emot 1-2. Mörker.

Halvtidsvilan kommer som en välbehövlig andningspaus, och förhoppningen är att Ferguson ska ge spelarna en ordentlig utskällning och att andra halvlek ska bli annorlunda, det är ju trots allt bara ett måls skillnad. Svagt hopp.

Andra halvlek

Sir Alex verkar ha jagat lite liv i United spelarna i pausvilan och United trummar på mer likt sig själva igen i andra halvleks upptakt. Det ser mycket bättre ut och även om Trres och Gerrard ligger och hotar lite på topp så är det i princip bara United som har bollen. Det rullar på i 25 minuter på samma sätt United håller i spelet och skapar en del halvchanser, Liverpool ligger logiskt och avvaktar på kontringsmöjligheter. Men ingenting händer och Ferguson gör ett offensivt drag. In kommer Berbatov, Giggs och Scholes, ett trippelbyte, ut går Anderson, Park och Carrick. Hopp

Direkt efter bytet kommer Gerrard igenom och Vidic drar klumpigt ner honom. Friläges utvisning och United tvingas ner på trebackslinje med sex offensiva spelare framför. På den påföljande frisparken luras Van Der Sar av att Aurelio slår frisparken och inte Gerrard. En välplacerad men inte alltför hård boll precis över muren och Van Der Sar ser gammal och trött ut och försöker inte ens rädda. 1-3. Godnatt.

I slutet av matchen som Unitedspelarna bara uppgivet spelar av gör Dossena 1-4 på en snygg lobb. Förnedringen är total och att Babel är offside när han går in i nickduell med Ferdinand som leder fram till Dossenas läge spelar kanske mindre roll men 1-3 hade kännts något bättre än 1-4. Det blir dessutom pinsamt tydligt hur långsam O'Shea är när en visserligen nyinbytt och pigg men ganska tung Dossena springer förbi för att slå in en enkel lobb över Van Der Sar.

Katastrofen är ett faktum, United är förnedrat på hemmaplan mot bittraste konkurrenten, ligasegern är plötsligt inte lika självklar och Vidic har inte längre möjlighet att bli årets spelare i Premier League. Det gör ont i själen.

För att lugna min ilska tar jag på inrådan av min förstående och kloka fru, som vet hur jobbig jag är efter en förlust, på mig löparskorna och tar en runda på fyra kilometers slingan, ilskan rinner av, men smärtan sitter kvar...

Bye bye Italy

Efter senaste Champions League omgången står det ganska klart att italienska lag inte längre håller högsta klass. Inget av de italienska lagen gick vidare och i ärlighetens namn var det väl enbart Roma som var nära att gå vidare. De missgynnades istället av dåliga straffskyttar och en målvakt som verkade ha nerverna på utsidan när han mötte Arsenals unga straffskyttar. Inte en tillstymmelse till psykningar där inte.

Nu är väl inte italienarnas största problem straffskyttet. De har snarare växt fast i tron att "gå-fotboll" är sättet att spela på. Det är vackert när det fungerar, men lättläst av motståndarna. Mot ett lag från exempelvis England märks skillnaden extra tydligt. Här är det power bakom varenda tackling och löpning, allting sker i snabb rörelse och med max 2 tillslag. Fler felpassningar kanske, men oerhört effektivt och vackert när det fungerar. Men kan det vara fler orsaker till italienarnas haveri? Milans mittfältare Clarence Seedorf menar att lagen i Italien måste vara självkritiska och lära av England. Här handlar det inte enbart om ekonomiska förutsättningar utan även om att få tag på de bästa spelarna i unga år. Ronaldo i United är ett bra exempel. Men även Fabergas i Arsenal är en sådan spelare. Hämtad i unga år och dominant i ligan. Kanske betyder han mer för Arsenal än vad Ronaldo gör för United? Se bara Gunners kräftgång i Fabregas frånvaro.

Seedorf menar att det handlar om ledarskap och att bygga en riktig struktur. Detta saknas ofta i italienska lag. Detta är något som mittfältaren menar att Italien måste lära av England.

Personligen tror jag att den italienska ligans kvalitetstapp beror på många orsaker. En av dem är säkerligen bristen att knyta till sig de unga talangerna. Framförallt handlar det om att hitta rätt spelare så att lagen får struktur. Här har italienarna mycket att lära. Det går inte att spela fotboll som rena individualister idag. Det ska bli spännande att följa de italienska lagen framöver. Risken är att alltfler stjärnor väljer en annan liga för att ha chansen att vinna Champions League. Kanske får vi se Zlatan i Gunners nästa säsong? Han har ju redan en tröja med nummer och allt.

Helgens "måstematch" borde vara United-Liverpool. Liverpool måste vinna för att ha en mikroskopisk chans att knipa ligatiteln. Tyvärr tror jag inte att de har någon chans. de har darrat förr och kommer att darra igen. så mitt tips lyder 2-0 till United.

I övrigt ska det bli spännande att se om de där jävla Aston Villa kan förlora någon gång. Och om Arsenals svacka är över. Eduardos vackra mål senast kan ju vara ett tecken på det. Go Gunners Go!

Stormatch på Drömmarnas teater

Imorgon är det en riktig föreställning på Drömmarnas Teater i Manchester. Ärkerivalen från Mersey kommer på besök med en 4-0 seger mot spanska giganten Real Madrid i bagaget. Det blir stort och det blir nervöst. Men en vinst imorgon och Premier League känns i princip avgjord. Vid vinst är det tio poäng ner till "pool" och med en match mindre spelad tror jag inte United skulle släppa greppet. Men går det emot mina förhoppningar och det blir en svidande förlust, kan det mycket väl bli en kamp ända in på mållinjen.

Jag tror dock på mitt lag och tippar på 2-0 seger efter mål av Rooney som ju uttalat hatar Liverpool och kommer att springa än mer intensivt än vad han annars gör. Det andra målet kan nog bli Berbatovs, tror att han håller sig framme vid en retur eller tilltrasslad situation i Liverpools straffområde.

För övrigt tror jag att Vidic kommer att plocka bort Torres som nog blir utbytt "småskadad" efter att inte lyckats uträtta någonting speciellt. Kampen står nog egentligen mellan Gerrard och Fletcher. Min gisning är att Sir Alex matchar en utvilad Fletcher för att jaga kreativiteten ur Gerrard, och skotten är alltid som bäst mot bra motstånd och jag är övertygad om att Gerrard inte alls kommer att kunna leva upp till Zidanes uttalande idag om att han är bäst i världen. Men alla vet att Liverpool står och faller med Steven, och han är en fantastisk fotbollsspelare, men när det inte är "hans dag" förlorar Liverpool.

Jag tror inte att det är Steven Gerrards dag imorgon.

Fletcher blir man of the match utan att synas imorgon och Rooney kommer att vara så där härligt ilsken och vrålande glad när han dundrar in sitt mål. Hoppas bara att han inte övertänder och tappar huvudet när han jagar tillbaka en förlorad boll...

Min gissning på laguppställning imorgon:
Van Der Sar
O'Shea-Ferdinand-Vidic-Evra
Ronaldo-Fletcher-Carrick-Park
Berbatov-Rooney

Svårt att lämna Giggs utanför efter onsdagens match, men åldern gör att han bara brukar matchas en gång per vecka. Det samma gäller för Scholes men han var ju inte precis strålande mot Inter. Anderson är ordentligt på gång igen efter skada och Tevez kommer nog att komma in, kanske till och med starta istället för Berbatov. Tevez var briljant mot Fulham i helgen två mål och en oerhörd arbetsinsats. Möjligtvis gör Neville "comeback" istället för O'Shea som har matchats hårt i brist på alternativ och är småskadad. Men Neville är inte i matchform och klart på väg neråt i sin karriär. Det som talar för Neville är hans inställning och framför allt hans uttalade avsky mot Liverpool, vilken ger honom en sanslös tändning.

Ser fram emot matchen med spänning och nervösitet. Den kan inte komma snart nog.

Välkommen till andra sidan

Idag startar vi vår första blogg och har som mål och syfte att underhålla med tankar kring fotboll i alla dess fantastiska former. Vi som är skribenter är bästa vänner och har gemensamma intressen i mångt och mycket. Musik, Film och Litteratur förbrukar vi i liknande takt och med snarlikt innehåll och ofta från samma skapare. Men förutom att vi är lika frälsta i Fotboll har vi i princip aldrig hållet på samma lag. I England där huvudintresset finns håller jag(signatur: Ryan Giggs) på Manchester United och sidans andra skribent(signatur: David Seaman) på Arsenal. I Tyskland är det Borussia Dortmund kontra Hamburg SV och så vidare. Detta kommer ni nog att förstå mer om, efterhand som texterna trillar in på sidan. Texterna kommer att handla om våra respektive lag, så klart, men också om fenomen inom sporten, spelare och händelser som fångar vårt intresse eller som poppar upp ur vårt minne. Det kan vara funderingar kring regler, ligor eller arenor likaväl som drömmar om en aldrig införlivad proffskarriär. Vi har inga riktlinjer eller bestämda ramar, utan det kommer att bli det som rör sig i våra tankar just för skrivande stund. Vi hoppas på god läsning och förhoppningsvis bra underhållning framöver. Välkomna