Uniteds mittfältsdilemma

Så Ferguson har nu gått ut och sagt vid minst två tillfällen att United har lämnat transferfönstret gällande inköp för den här gången. Så nu återstår frågan om detta är en del av spelet för att få ner priset på eventuella måltavlor, minska spekulationerna för att få arbetsro när man återvänder till Europa, eller för att man faktiskt är färdig då man fått de bud man lagt avslagna, alternativt avböjda vid muntliga diskussioner.

Inköpen av De Gea, Young och Jones har varit nödvändiga och planerade(i Jones fall dock tidigarelagt), men det som hela medievärlden diskuterat och som också får ses som ett problem område under de två föregående säsongerna ligger alltså kvar öppet, den offensiva och kreativa mittfältsdirigenten.

Så var står vi då nu?

Gällande defensiven har vi främst Carrick som efter två mindre bra säsonger i fjol var tillbaka i
gott slag, som tillsammans med Fletcher, när han har tillfrisknat från det osannolikt besvärande
viruset han drabbades av i våras, kommer att ta han om den defensiva delen av mittfältet
tillsammans i vissa matcher, där vi inte kan förväntas vara bollförande och ställer upp med en 4-5-1 uppställning, medan de troligtvis blir ersättare till varann i den defensiva rollen när vi spelar 4-4-2.

Jones: Inte egentligen köpt för att spela på mittfältet men kan om Fletchers tillfrisknande dröjer och Gibsons försäljning till slut blir av vikariera i den defensivaste av roller på mittfältet lite på samma sätt som O'Shea gjorde förut.

Gibson om han nu stannar, vilket onekligen kan bli fallet efter att affären med Sunderland fallit
igenom, och United inte köpt in någon ny ersättare till vare sig Scholes eller Hargreaves. Gibson får väl anses vara främst en ersättare till Carrick rollmässigt och därmed troligtvis mindre aktuell för spel när Fletcher är återställd. Gibson kan visserligen även användas i en något mer offensiv roll där han får större möjlighet att komma till avslutsläge med sin högerslägga i ett 4-5-1 eller 4-3-3 system.

Alternativen gällande den offensiva sidan är något mer av en öppen frågeställning och här är de
möjliga kandidaterna:

Giggs som lyckas vrida tillbaka klockan gång efter annan och fortsätta leverera som han gjorde för 15 år sedan är fortsatt huvudspåret. Men Giggs har förutom de faktum att han inte längre rent fysiskt orkar spela mer än cirka hälften av matcherna den kommande säsongen en ny motståndare, en han under sina 20 år i Uniteds första uppställning aldrig tidigare mött, nämligen motståndarfansen. Kan Giggs stänga ute glåporden från läktaren, och bortse från medias nyfokuserande approach och till och med besegra tiden själv?

Anderson som måste ta steget fram denna säsong för att fylla tomrummet efter Scholes, med sin energiska still och vilja att ha boll i alla lägen kan han bli en stor tillgång, men då måste han hitta en helt annan jämnhet i sin form. Hittills har han visat att han i toppform kan vara bra som en
Ronaldinho i bästa Barca-form, men i formens dalgång verka ointresserad som en på morfin
nerdrogad Berbatov och slarvig i passningsspelet som en stressad Jonas Wirmola. När andra spelare har formtoppar på hela säsonger varar Andersons formtoppar bara ett par matcher eller ibland bara i en kort del av en enskild match. Kan Anderson hitta ett sätt att stanna på toppen över en längre period och kan han höja den nuvarande lägstaformen från den nivå som får Denilson att verka vara Messi till en acceptabel PL nivå?

Cleverley som visade framfötterna och blev årets spelare i Watford och följde upp detta med en bra säsong i Wigan i fjol. Var blek i U-21 EM och gick inte heller att känna igen i sin första
träningsmatch i veckan. Har Cleverley vad som krävs på den stora scenen som drömmarnas teater utgör eller trivs han bättre på mindre platser och intimare scener? Kan han hitta ett sätt att spela med sin avslappnade och snabba passa och förflytta sig stil eller kommer det låsa sig i scenskräck och prestationsångest när alla blickar är på honom och han måste prestera i skarpt läge?

Pogba som har vuxit ut till en både fysiskt och prestationsmässigt jätte i ungdomslagen och nu
enligt rapporter varit strålande även i reservlagen. Ferguson var på håret att ta med honom till USA för pre-season matcher men valde till slut att ge honom mer speltid i reservlaget. Potential att bli både en ny Viera och en ny Zidane, eller kanske kan han bli båda i ett. Men kan den unge
fransmannen verkligen nå sin fulla potential. I så fall hur snabbt och var står han just nu i a-lags
sammanhang? Vågar Ferguson satsa på en ungdomsspelare mer än i bara Ligacupen och kan
Pogbas breda axlar hålla för tyngden även på nästa nivå?


Utöver detta då?


Det finns i United förutom de redan nämnda en hel uppsjö av spelare som kan spela den offensiva rollen på det centrala mittfältet men som egentligen främst har en annan position, detta gäller dock främst i en formation med tre centrala mittfältare.

Rooney är väl det bästa alternativet, och har gjort väldigt bra ifrån sig i denna roll i ett 4-5-1
system, fungerar lika bra mot lite svagare motstånd även strålande i denna roll i en 4-3-3
uppställning, men fungerar inte i 4-4-2 då han ofta hamnar i knät på den andra anfallaren. Men
Rooney har en förmåga att även som mittfältare vilja vara längst fram i anfallen och tröttnar då
betänkligt på sista tredjedelen av matchen och försvinner eller drar på sig onödiga frisparkar och kort. Kan Rooney hitta disciplinen i sina löpningar och hushålla med krafterna skulle han kunna
växa i denna roll, men samtidigt behövs han ofta mer längre fram i banan.

Young kan utan tvekan gå in denna roll också och har till viss del redan gjort det i både Aston Villa och landslaget, dock är han oprövad i denna roll på denna nivå och har ännu inte kunnat lära känna sina lagkamrater tillräckligt väl på planen för att ändra plats, dessutom är han nog den enda som kan leverera bra inlägg och inspel från vänsterkanten och kommer främst att göra sig som vänsterytter eller ytteranfallare.

Park hanterar denna roll väldigt bra i en match mot tex Barcelona med två defensiva mittfältare bakom sig och yttrar och anfallare i offensiva roller framför sig, men då innebär rollen snarare en offensiv defensiv än ett offensivt vapen. Parks största tillgång är inte att hålla bollen och fördela
passningar utan snarare att genom löpningar skapa ytor för en medspelare att spela bollen på, när han istället ska bli bollhållande och kreativ tappar han boll och position. Hade Fletcher varit
tillgänglig mot Barca hade vi nog fått se detta men det är i princip enda matchen Park kan ha denna roll/position på ett meningsfullt sätt.

Welbeck hade varit intressant att se här även om han troligtvis är för offensiv och för lätt hamnar ur position ute på en kant, men hans förmåga att hålla i bollen på små ytor och hans snabba förflyttningar med boll skulle kunna vara en spännande variant att driva på anfallen med, är dock ingen exceptionell passningspelare utan hade nog främst blivit en släpande anfallare.

Nani kan utan problem ta klivet in banan rent speltekniskt och kan vara ett farligt vapen med bra skott och passningar med båda fötterna och fina dribblingar, men håller han för den mängden bollinnehav? Han har dessvärre en förmåga att försvinna ur matchbilden stundtals och det har man inte råd med i den rollen.

Morrison hade varit ett pojkdrömsalternativ med den bråkiga och svåra killen från ”fel gruppering” som hittar den rätta vägen och blir superstjärna. Jag tror dessutom att han skulle kunna explodera i den rollen i det sammanhanget med den enorma råtalangen han besitter, om han bara kunde besegra sina inre demoner. Men i förra veckan togs han in på förhör igen misstänkt för trakasserier, han släpptes då och hävdar sin oskuld, men han har inte medverkat i reservlagets senaste tre matcher och han verkar inte ha någon skada, som om det var fallet, klubben troligtvis hade nämnt i något sammanhang. Mina farhågor innebär att han kommer plockas in igen och att anklagelserna denna gången inte dras tillbaka. Hamnar han i en ny rättegång är redan straffet satt, efter hans tidigare förseelser, och innebär ett års fängelse. Vore ett fruktansvärt slöseri på talang.


Så om det nu bara är en rökridå med att man inte kommer göra fler affärer och man faktiskt köper en mittfältare som Scholes ersättare, vad finns det då för alternativ(inom parentes de summor som ryktats i pressen på en höft)?


Sneijder(£35M): Vore spelmässigt strålande och har visat sig duglig även i en djupare liggande roll under träningsmatcherna i Inter, men han kommer med en stor prislapp och ett enormt högt lönekrav, dessutom har han passerat den åldersgräns som United satt för att spendera stort, utöver detta finns det vissa frågetecken för skadebenägenheten. Omdöme: Kostar mer än det smakar

Nasri(£20M): Ferguson är intresserad och har lagt ett bud, tror dock inte att man är beredd att utöka detta med tanke på spelarens kontrakt situation och alternativklubbens ekonomiska situation. Om Nasri vill till United är tiden på hans sida och United kommer invänta hans egna agerande. Personligen ser jag inte nyttan av ett sådant köp då jag inte anser att Nasri tillför något extra till United och att spela Nasri i denna roll är i mina ögon inte bättre än att använda Nani eller Young, dessutom är jag väldigt tveksam till Nasris förmåga i de stora matcherna, och det känns därför som ett överflödsköp snarare än ett förbättringsköp. Omdöme: Bortkastade pengar på en spelartyp som redan finns i uppgraderad version inom klubben.


Modric(£40M): Det troligen bästa realistiska alternativet ”på marknaden” som faktisk ersättare till Scholes, men hans egna vilja att stanna i London och hans flörtar med Chelsea och Tottenhams prislapp, gör att han strukit sig själv från Uniteds kortnummerlista. Kommer därför inte att hända, åtminstone inte denna sommar, och om det skulle hända vore det lite som Robinho i repris fast med röd nyans istället för blå. Omdöme: Avskriven


Kagawa(£20M): Den kvicka japanen skulle vara en intressant bekantskap i Premier League, men säger sig vilja stanna i Dortmund för tillfället, dessutom finns väl en hel del frågetecken för om han skulle hålla måttet rent fysiskt mot centrala försvarare och kanske i än större utsträckning centrala defensiva mittfältare i PL. Vore spännande ur ett experimentellt perspektiv, och säkerligen ekonomiskt väldigt gynnsamt med fin återbäring på den asiatiska marknaden. Omdöme: AIGs räddning och Nikes våta dröm.

Defour(£15M): Om den unge belgaren var närmast självlysande i standard liege under säsongerna 06/07 och 07/08 och United följde hans utveckling noga, sen kom fotskadan och karriärens utveckling har gjort en paus sedan dess. Skulle vara ett bra alternativ med god framtida utveckling om bara skadeproblemen verkligen är över och prestationsnivån återkommer. Uniteds scouter är ständigt närvarande och har honom högt upp på sina listor, är det dags att ta steget eller är man rädd för en ny Hargreaves historia? Omdöme: En risk värd att ta om man kan förhandla om de personliga villkoren.

Hazard(£30M): Det jag har sett av Hazard är bortsett från att han är en duktig fotbollsspelare lite detsamma som jag sett i Nasri, Hazard har varit totalt sätt bättre än Nasri de gånger jag sett honom men har också mött betydligt svagare motstånd så i min ögon är de likvärdiga och på samma sätt som Nasri är Hazard lite mer av en ytterforward än en ”playmaker”. Omdöme: Bortkastade pengar på en spelartyp som redan finns i uppgraderad version inom klubben.

Eriksen(£20M): Dansken har imponerat i både Ajax och det danska landslaget och verkar ha en
stor potential, kommer dessutom från en plantskola som levererar en viss garanterad kvalitet och med nordisk inställning till lagarbete. Kommer troligtvis att växa ytterliggare i rätt miljö även om han är något oprövad i de riktigt stora sammanhangen. Omdöme: Värt att pröva.



Ointressanta alternativ som nämnts flitigt:

Hamsik(£35M) Omdöme: för dyr i förhållande till osäkerheten kring ett sådant köp.


Taarbat(£10M) Omdöme: troligtvis otillräcklig på denna nivå.


Fellaini(£25M) Omdöme: inte bra nog, för dyr och på väg åt fel håll.



Intressanta men otillgängliga alternativ:


Fabregas(£40M): Hade varit helt perfekt i United, men skulle av för många skäl att nämna inte
kunna hända.

Özil(£35M): Skulle vara en härlig kupp av Ferguson att ”sno” Özil från Mourinho, som ju även har Alonso, Kaka, Khedira och Sahin centralt och Di Maria, Ronaldo, Altintop, Higuain och Benzema i möjliga ytterkombinationer. Men Özil har varit för bra för att säljas.


Alternativ som nämnts men som snarare är alternativ som ersättare till Hargreaves än till Scholes och därmed ointressanta i denna diskussion:


Rodwell(£20M)
De Rossi(£20M)
M'Vila(£15M)
Diarra(£20M)



Slutsatsen för min del blir under rådande omständigheter:

Om Ferguson trots allt planerar att köpa en ersättare så anser jag att Defour och Eriksen är de enda två som skulle passa in i Uniteds köpstrategi och samtidigt fungera i den roll och position där vi varit svaga de senaste två-tre åren. Men det roliga är att om hans ord om sluthandlande är definitiva, så kommer man att pröva någon eller några av de relativt unga: Anderson, Cleverley och Pogba tillsammans med Giggs när man anser att motståndet tillåter. Sen kommer man troligtvis att använda spelare med andra huvudsakliga positioner i matcher där man spelar med tre centrala spelare, företrädesvis då Rooney och Young, men om tillfälle ges kanske även Welbeck och Morrison.

Jag avslutar med en intressant aspekt i möjligheterna som nu finns. När man under slutskedet av en match ska jaga resultat kan man göra detta med en ultra offensiv 4-1-3-2 uppställning med Carrick som täckande framför försvaret och Nani-Rooney-Valencia som offensiva mittfältare och Young-Hernandez på topp. Vilken fart det skulle kunna bli i anfallsspelet med en sådan uppställning.

Ryan Giggs

United hade varit mitt lag i cirka fem år när det började ryktas om en supertalang, en kille som var fem år före sin tid, som var den nye George Best, som skulle slå världen med häpnad, och strax därefter dansade en mörk yngling med fotbollshistoriens snabbaste fötter in på vänsterkanten.

Ryan Giggs slog igenom med buller och bång och var sin tids sensation, han sprang som en unghäst på vårens första bete, han dansade runt de stelbenta försvararna som om vore de koner på en träningsplan, han smekte innerskruvade inlägg som sammetskuddar och han smällde in hårda inspel likt hammarslag, han slog genomskärare med utsidan som en cirkelsåg genom en plywoodskiva, han skar igenom själv likt ett utfall med värja, han passade, trixade, snurrade och sköt. Fenomenet Ryan Giggs hade blivit namnet på allas läppar.

Den unge yttern gjorde den där vänstra kanten till sin och ingen kunde göra något åt det. På andra sidan planen fanns spelare som var spexigare(Sharpe), eller snabbare(Kanchelskis), som hade känsligare fötter(Beckham), snabbare finter(Ronaldo), trixigare rörelser(Nani) eller med kraftfullare stil(Valencia) men de har kommit och gått och ingen har kunnat utmana på den vänstra sidan, de som har avlöst honom när han vilats har aldrig varit aktuella till att putta ner honom från sin tron.

Åren gick spelare kom och gick, vissa med stora rubriker, andra smög omärkta förbi, men Giggs bestod och växte, och han var uppe i toppen av alla listor efter varje säsong, aldrig bäst men heller aldrig utanför topp fem, han assisterade och han gjorde det själv. Han fanns där innan Premier League och han fanns där innan Champions League och han står där ännu. Han vann Ligacupen, FA-cupen, Cupvinnarecupen, Supercupen, Klubblags VM, Champions League och Premier League, och han gjorde det om och om igen. Han har gjort mål varenda säsong av Premier League, han har gjort flest matcher i Unitedtröjan någonsin, han är äldste målskytt i Europas finaste turnering, han är mesta mästare.

Men Ryan Giggs var mer än så, han var en personifiering av heder och moral, han var ärlig och respekterad. Ingen hade något ont att säga om honom. Motståndarna beundrade honom, domarna satte honom som förebild, fansen älskade honom, media respekterade honom, inte ens motståndarnas fans kunde hitta något negativt med honom. Han blev en förebild för hur en stjärna ska vara och agera, en ledstjärna i tider av bortskämda, skrytsamma, högdragna och aggressiva divor. Ryan Giggs blev en ambassadör för klubben i mitt hjärta, han blev ett levande bevis på att storhet och uppmärksamhet inte behöver stiga någon åt huvudet. Han fick en dotter och en son, han gifte sig med sin långvariga partner han blev som en storebror som visade vägen. Han tränade hårt och rätt, åt rätt och tog hand om sin kropp. Han åkte hem till fru och barn efter att ha fullföljt sina uppgifter på plan och utanför, han engagerade sig i Unicef och arbetade med välgörenhet. Alla hans titlar och utmärkelser blev symboler för hans storhet utan att förändra den person han var. Han blev en legend i ordets sannaste och mest innerliga betydelse.

Jag har fru och två barn, en pojke och en flicka. Jag vet att livet går upp och ner, man stöter på problem, man hamnar i kriser, man utsätts för prövningar. Livet är fullt av mot och medgångar. Dödsfall, sjukdomar, arbetslöshet, stress, långa arbetsdagar och svårt att hinna med, oro för barnen varvas med framsteg, framgångar, nya utmaningar, upplevelser, glädje, resor, matcher, segrar. Men en sak i livet går inte att ändra på. Man vänder inte familjen ryggen. Förhållanden kan brista, skilsmässor är vardag idag. Men man får bita ihop, sätta barnen först och hitta en bra lösning på det livet kastar mot en.

Jag har inte Ryan Giggs framgångar, inte hans pengar eller kändisskap, jag utsätts inte för den uppmärksamhet som han gör. Inga flickor/kvinnor kastar sig efter mig eller trånar efter att dela mitt rampljus. Jag har ingen aning om hur det är att vara "on top of the world" i över 20 år. Jag behöver inte leva med mediadrevets hungriga vargar, jag har inte ofrivilligt blivit utnämnd till andra människors förebild. Men jag vänder inte familjen ryggen, jag låter inget gå före mina barn.

Ryan Giggs har varit som ett levande bevis på att man kan uppnå den största av framgångar och ändå behålla sin heder och sin moral. Han har varit exemplet jag har gett när man kritiserar andra stjärnor. Ingen kan ta ifrån Giggs att han är Uniteds störste spelare genom tiderna på plan, den mest framgångsrika och den man kunnat se prestera och elevera säsong efter säsong i en allt tuffare och bredare konkurrens.

Men var står jag nu?

Jag är 33 år gammal och står med stadiga fötter på jorden, jag har en känsla för heder och moral som är min egen, jag är inte längre i behov av förebilder eller idoler. Jag vet vad som är rätt och vad som är fel, jag tror mig kunna uppfostra mina barn till goda människor och jag vänder aldrig familjen ryggen, mina barn står alltid i första rummet.

Men jag har förlorat en hjälte och jag har en sorg i mitt bröst. Det flimmer av magi som omgärdat Ryan Giggs är borta, den obestridbara auran av storhet har försvagats, glorian har hamnat på sned. Det visade sig att den störste av dem alla fortfarande bara var människa. På ett sätt är det logiskt, det var helt enkelt för bra för att vara sant. Men livet går vidare och fotbollslegenden Ryan Giggs skriver ett nytt kapitel på lördagkväll och ingen blir gladare än jag om han visar sig så stor att han inte låter sig störas av skriverier utan är den avgörande faktorn i den eviga strävan efter nya framgångar och större ära.

Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt. Jag hoppas att frun Stacey och barnen Liberty och Zachary förlåter honom och att media inte utsätter dem för förföljelse och förnedring. Kan dem förlåta honom så kan så klart jag göra det.

Ryan Giggs är för alltid en Unitedlegend

19

So Rooney made a pledge to United and to Coleen

Then he overheadkicked our way towards nineteen

Berbatov made over twenty, Bebe only two

But all their goals were valued like gold for me and you

Rio may have lost his armband in Capellos team

But for United he never seams to run out of steam

For Giggs this was just another trophy to win

But tell that to Rafael and his smiling twin

There were lots of samba from Evra, Nani and Anderson

And Gary just keep mocking his brother in Everton

Edwin eill hang up his gloves, because he knows when to stop
We say may God bless you, and thanks for leaving at the top

In the FA there are more than one twat

But the again: what, f'ucking what?

We are so sad for how things went, and we are all sorry for that he leaves
But we will always remember you, so thank you for the memories, Hargreavs

They say Carrick, Scholes, Fletcher and Gibson are all the same
But the only thing in common is that they bosses in the middle of the frame

Chelsea now have Anelka, Torres and Drogba
But we don't care, our future is with Morrison and Pogba

Mr. Wenger keeps saying that it is not his fault
But there is no excuse says United fan Usain Bolt

Some throw rotten tomatoes, we shoot little peas
So jus send us all the vegetables in Mexico, please

Maybe next season is for Lindegaard and Obertan
And of course for David Gill and his promising son

Player of the year is Chicarito, the new babyface assassin supersub
But the captain of course is Vidic for his power and his love of for the club

Michael Owen used to big a big Liverpool profile
Now he says "if you can't beat them, join them" with a smile

And next season if we can't score, then what the heck
Just bring back Cleverley, Macheda, Diouf and Welbeck

Back in the autumn he broke both his leg and foot
But now Valencia is back and what an output

Today Old Trafford was the most beautiful scene

So please join me in celebrating number nineteen

Bittra Rivaler?

Smaka på Manchester City

Det har länge varit en obestämd smak av sött och surt som på något konstigt sätt tagit ut varann och smakat, jag vet inte riktig, men det bästa jag kan få det till är egentligen ingenting. Smaklöst helt enkelt. Det har liksom varit ett intet hot men i alla fall ett derby och därmed lite svårare för United än för övriga lag. Men jag har på något sätt alltid tänkt att det blir lite som för Liverpool med Everton och för Arsenal och Chelsea på senare tid(efter Abramovich) med Tottenham och på sätt och vis även West Ham Och Fulham, och någonstans har jag ändå alltid tänkt att det egentligen är värre för övriga topplag eftersom Everton mer eller mindre hela tiden varit ett lag för Europaplatser och Tottenham nästan alltid likaså, samt att Londonlagen av naturliga skäl har fler matcher av derbykaraktär även om det inte finns samma rivalitet i alla matcherna. Men Charlton, QPR, Watford och Cyrstal Palace(förutom då West Ham och Fulham som har varit mer beständiga) är lag som har varit mer eller mindre aktuella som derbymotståndare av större eller mindre karaktär.

Så någonstans har City mest bara känts som en match som mest haussas för att öka trycket än för att det egentligen har funnits någon sportslig mening(med haussen alltså).

Det kanske ska tilläggas att jag började hålla på United som liten knatte 1986 när alla mina lagkamrater höll på olika lag och man var tvunget att ha ett lag för att vara med i diskussionerna, och jag fastnade för United, vilket jag var ensam om just då. Liverpool var såklart stora, Everton, Leeds och Nottingham Forest hade viss fan-bas säkert beroende på arv från fäderna, främst i Leeds och Nottinghams fall. Men den största delen av killarna i laget höll på lag från Italien, Maradona i Napoli, Juventus som var Europaledande. Milan, Barcelona och Bayern München var andra med supporterskaror. Men United var det ingen som höll på, så det blev mitt lag, coolt klubbemblem, häftigt namn, för jag visste inte då att det fanns massor med lag som också hette United, från Leeds och Sheffield, ja till och med Newcastle, lite tack vare City faktiskt eftersom båda lagen hette Manchester så var det tvunget att skriva ut United och City och jag gillade United(till skillnad från Sheffield där man av någon anledning skrev Sheffield W och Sheffield U), när jag sen fick veta att det betydde enade blev det ännu coolare. För mig blev det som en riddarorden eller ett brödraskap, vilket för en 8-åring med mycket fantasi var häftigt när man läste om Robin Hood och Ivanhoe. Mitt lag var enade mot fienden, de var röda djävular, som tillsammans slogs mot den mörka överheten som en sista brigad för frihet. För min del förknippade jag nämligen inte djävulen med ondskans herre utan med att hitta på jävelskap mot förtryckarna ett slags gerillakrigande likt Robin Hood. Konstiga associationer, jag vet. Som en nästan vuxen 32-åring har man en annan logik, nästan som om man vore just vuxen. Så när man tittar tillbaka nu inser man naturligtvis att jag föll för laget av helt fel anledningar och på grund av okunnighet, jag föll dessutom för ett lag som då egentligen var ett loserlag utan någon Maradona, Careca , Platini, Laudrup, Koeman eller ens Dalglish och Rush. Men med en kapten i Bryan Robson som kallades "Captain Marvel" och Marvel var ju de där häftiga serietidningarna med Järven(Wolverine i X-men), Spindelmannen, Hulken och de fantastiska fyra, och mitt United slutade på 11:e plats under den säsong som var min första, men man hade bytt tränare till en tjurig skotte som visserligen hade slagit självaste Real Madrid i Cupvinnar-cupen med okända Aberdeen men lagkamraterna i P-8 laget var inte sena att berätta att mitt lag var "sopor", men det var MITT lag nu och man byter inte lag, så enkelt är det. Jag hittade alltså mitt lag, mitt ridderliga brödraskap delvis tack vare den klubb som jag sen i princip inte tänkte på mer förrän nu alldeles nyligen(nåja, allt är relativt). Manchester City.

Detta smaklösa City som ju gick omärkt förbi de flesta under lång tid fick så plötsligt Sveriges genom tiderna bästa Manager?(Kanske egentligen på sätt och vis Liedholm?) Sven-Göran "Svennis" Eriksson. Åtminstone är hans meriter talande med stora framgångar i Göteborg, Benfica, Sampdoria och Lazio. Man hade en ny ägare, som visserligen verkade vara en ganska tveksam typ, men som var intresserad av att stoppa in en massa pengar(oskattade eller inte) i klubben, Thaksin Shinawatra hade gjort city till en nyrik klubb, Eriksson anställdes i juni och hade ett enormt arbete med att få stjärnspelare att anlända till klubben innan seriestarten. Erikssons väldiga kontaktnät och goda rykte och erbjudande om hög löner till trots var det uppenbarligen svårt att locka spelare till den resultatmässigt mediokra klubben. Men Svennis plockade in halvkändis efter halvkändis till överpris, Fernandes Gelson, Roberto Bianchi, Geovanni, Elano, Martin Petrov, Vedran Corluka, Valerij Bojinov, Benjani, Felipe Caicedo och Javier Garrido kom alla då mer eller mindre kända/etablerade och i princip alla till överpris. Men något var på gång i alla fall och Cityfansen(som man inte hört eller sett mycket av, i Sverige i alla fall) vädrade frisk luft. City kom på besök till Sverige på träningsläger och man åkte till Thailand för uppvisningsmatcher, det var ett nytt city nu, och det skulle plötsligt smaka lite svagt av bitterhet istället för det söta, och surt och bittert kan vara en knepig kombination, men det är inte smaklöst i alla fall.

City vann båda derbyna mot United det året och den söta smaken var som bortblåst, och i matchen på Old Trafford 2008 hedrades Münchenkatastrofens(50 år sedan flygplanskraschen) offer med klassiska tröjor, men det blev en bitter förlust, där dessutom Cityfansen fick oerhörd positiv kritik för att de lyckats hålla tyst under den tysta minuten, medans de alltid annars är snabba att håna de spelare och ledare som gick bort i flygkraschen i München. Kändes på något sätt dubbelt surt och bittert även om delen med att Cityfansen fick cred egentligen mest var som salt i såren och naturligtvis inte hade spelat någon roll om United hade vunnit. Men så är det med känslor och fotboll. Så City hade alltså börjat utmana United och man gjorde sin bästa säsong i mannaminne, trots detta var resultaten inte tillräckliga och man hade tappat lite under våren så Svennis åkte ut och in kom en gammal United-legendar: Mark Hughes. Den sura och bittra smaken blev på något sätt ännu mer påtaglig, va f-n, VÅR Mark Hughes vad gör han i City av alla klubbar? Inte nog med det utan senare samma sommar, i augusti, strax innan den nya säsongen skulle börja åkte Shinawatra ut och in kom Abu Dhabi United Group med massor av miljoner att spendera och plötsligt var City världens rikaste klubb och mer än en stökig granne. Som erbjöd alla "stora namn" gigantiska lönelyft för en signatur.

Berbatov som var älskad i Tottenham, tackade vänligt men bestämt nej till att skriva på för City och förklarade att han tjänade mer än tillräckligt redan och var intresserad av sportsliga framgångar och gick till United, medans Robinho som hade gjort sig ovän med alla i Real för att kunna gå till Chelsea föll för frestelsen och smet i sista stund iväg och skrev på för City istället, naturligtvis för rekordbelopp. Kaka med flera tackade för intresset men avböjde och Robinho blev till säsongs starten 2008-2009 ganska ensam med sin lönecheck. Visserligen hade man redan innan köpt Brasilianske anfallaren Jo, och man lyckades få tag på Kompany och Zabaleta innan fönstret stängdes plus att man köpt tillbaka Wright-Phillips från Chelsea. Så lite skillnad var det ändå när ägandet bytte från Thailand till förenade Arabemiraten, visst lönelöftena och övergångssummorna var kanske den största skillnaden.

När januarifönstret 2009 öppnade var det dags igen, City skulle visa världen att den nya stormakten var att räkna med, man bjöd på allt men fick till slut "nöja sig" med Shay Given, Wayne Bridge, Craig Bellamy och Nigel De Jong, inga dåliga spelare men och andra sidan ingen Ronaldo eller Messi iheller. Visserligen brukar det vara svårt att köpa några storstjärnor under vinterfönstret utan det är ofta spelare som hamnat utanför startelvan eller som går att låna för att täcka för skador osv, och Bridge hade haft problem(understatement) med Terry i Chelsea, Given var sugen på pengar(och ångrar sig nog idag) Bellamy har probelem med de flesta och De Jong fick man betala £16 miljoner för trots att han bara hade ett halvår kvar på kontraktet med Hamburg. Men det som i alla fall var tydligt var att man tänkte spendera stort och nu hade man lyckats samla ihop ett gäng med hyfsat bra spelare vilket naturligtvis ökade chansen att värva ännu större namn i sommarfönstret. City räckte inte till trots nyförvärv, lite interna stridigheter med främst Hughes och Robinho hade bubblat upp och man landade till slut på 10:e plats i ligan, men det fanns ändå en viss eftersmak som inte riktigt försvann, United vann ligan, klubblags-VM och Ligacupen och var i Champions Leaugefinal mot Bracelona. Men det fanns där i luften ändå, det osade av nyrika uppstickare, som plötsligt tyckte att de var världen största klubb.

Sommaren kom och City gick på shoppingtur, nu skulle man till Harrods, Harvey Nichols och Savile Row det var slut på sales och offers nu skulle man shoppa "på riktigt". Man plockade in Carlos Tevez från United(eller hans kontrakt gick ut och United tyckte han var för dyr med tanke på att han var tredjevalet och missnöjd med sin speltid) poängen var att visa grannen att pengar spelade ingen roll för City. Hughes hämtade också sin förra stjärnspelare Roque Santa Cruz från Blackburn innan man fick loss Adebayor från Arsenal. Så långt tre anfallare med stjärnstatus men som alla gjort sig impopulära i sina dåvarande klubbar, Gareth Barry hade hämtats från Villa och Barry hade precis som övriga gjort sig obekväm i sin klubb med begäran om att få följa "sin dröm" om att gå till Liverpool för att vinna titlar valde han nu att gå till City för att tjäna pengar. Sen kom Kolo Toure, även han från Arsenal han nådde dock inte samma negativa höjder som övriga även om han inte heller var särskilt populär, men Gunners mittbackskris var ännu inte så omtalad som den skulle bli. Sen blev det Joleon Lescotts tur att bli öronmärkt och jagad, Everton var inte intresserade av att sälja men efterhand som priset steg och spelarens populäritet rasade i Everton gav man med sig. Man plockade också in gamle Barcelonaräven Silvinho som back-up på free-transfer. Ut försvann talanger som Daniel Sturridge och Kasper Schmeichel, trotjänaren och lagkaptenen Richard Dunne och publikfavoriten Elano. Något nytt skulle byggas, inget gammalt var värt att ha kvar Staden kläddes i megaskyltar med Tevez i påklistrad City tröja och texten Welcome to Manchester, till och med Ferguson blev irriterad och man hade därmed kommit en bit på vägen tyckte man.

Men att irritera Ferguson är på gott och ont, United vann dubbeln mot City i ligan och slog ut dem ur Ligacupen i semifinalen och bannern på Old Trafford med år sedan titlar tickade på. Man slängde ut Hughes och plockade in Mancini, Svennis gamla lärling från Sampdoria och Lazio, in kom också Gamla Sampdoriaspelarna och Mancinis forna lagkamrater, Attilio Lombardo och David Platt, och under vinterfönstret hämtades veteranen Patrick Viera från Inter och talangen Adam Johnson från Middlesbrough. Bygget fortsatte och man landade till slut på sin bästa placering i Premier Leagues historia när man blev 5:a(Tottenham smet förbi på upploppet).

Så när sommaren kom var man för första gången kvalificerad för Europa(visserligen "bara" Europa League) men nu skulle det riktigt stora namnen säkert komma. Det blev ingen Ibrahimovic, Torres eller Villa, men man börjar ändå visa att man kan ta spelare som inte redan är på kant med sin klubb, Kolos bror Yaya hämtas från Barcelona, David Silva köps loss från Valencia, Jerome Boateng blir tredje spelaren efter De Jong och Kompany att hämtas från Hamburg. Mario Balotelli lockas från Inter och Aleksandar Kolarov från Lazio. Sen river man återigen i Aston Villa och tvingar loss James Milner i ännu en infekterad och utdragen affär. Ut försvinner egna produkten och fjolårets spelare Stephen Ireland, likaså Svennisköpen Valerij Bojinov, Martin Petrov, Benjani och Javier Garrido, men framförallt hade Robinho och City fått nog av varann.

Säsongen så här långt har varit blandad, Man ligger för nuvarande 4:a i tabellen och riskerar att bli omsprungna av Tottenham på upploppet igen, Man åkte ut ur Europa League efter att Ballotelli tappat huvudet, man är i semifinal i en inhemsk cup igen, denna gång FA-cupen som ju är snäppet bättre än fjolårets Ligacup och återigen står United för motståndet. Matchen är nog årets viktigaste för City, man vill så innerligt ha revansch och man vill så otroligt gärna plocka ner den där retfulla bannern på Old Trafford. Så i år gäller det att ta det där extra steget framåt och knipa fjärde platsen och vinna en titel genom FA-cupen och chansen finns, men finns vinnarmentaliteten där? Man har hämtat Dzeko från Wolfsburg under vintern, men trots alla köp av anfallare har man svårt att hitta ett vägvinnande anfallsspel. City har blivit defensivt oerhört mycket bättre under Mancini vilket naturligtvis är att vänta av en Italienare(med klassisk Italiensk fotbollsfilosofi). Kompany har vuxit sig stor och Richards har börjat närma sig sin potential, men framåt är det i princip bara Tevez som presterar, i alla fall när det gäller målgörandet, och Tevez är Tevez, en inte helt nöjd själ som helst av allt hade lirat hemma hos familjen i Argentina, men med europeiska löner, och som pratar om depressioner och hemlängtan och att avsluta karriären varannan vecka. Så det som ändå gör att jag har en viss bitter smak av City är att Mancini trots det svaga anfallet trots allt verkar kunna klara av alla "stjärnor"(läs de som vill vara superstjärnor men som tittar mer på lönekuvertet än sina egna prestationer). Adebayor lugnade sig till slut när man gav honom lånebiljett till Madrid, Bellamy fick man kväva och skicka till Cardiff så att han inte gick någon annanstans även om det kostar 75% av hans lön varje vecka, Balotelli har precis fått sin första avhyvling och har för första gången i sin karriär visat tecken på ånger och lite insikt. Robinho gjorde man sig av med och Santa-cruz skickades tillbaka till Blackburn på lån. Given har till slut accepterat att vara tvåa om än med ett styng av ånger, Kolo Toure har dribblat bort sig själv med dopingproblem och därmed lugnat Lescotts uppblossande irritation genom mer speltid. Caicedo är utlånad till Levante och säljs säkert till sommaren. Så Mancini har plockat bort orosmomenten efterhand som de dyker upp och lyckas hålla laget någotsånär tillfreds trots alla "stjärnor" som konkurrera om platser, han skickar helt enkelt iväg de som inte platsar och visar en för sin relativt ringa rutin, ganska stor pondus i tränarrollen. Jag kan helt enkelt inte hjälpa utan att bli lite imponerad av Mancini trots den svaga beska eftersmaken och den pyrande brasan av illaluktande uppstickare till nyrika grannar.

Så även om jag med stor förhoppning om ett nytt cykelsparksavgörande av Rooney i FA-cup semifinalen den 16:e april, och ett nytänt kantspringande Tottenhampar i Lennon och Bale som smiter förbi City på upploppet, ser fram emot att City ånnyo ska landa på en försmädlig 5:e plats, med ett semifinalfiasko och nya interna oroligheter. Jag ser gärna att nya multimiljon inköp görs av spelare med tveksam karaktär och att Adebayor och Bellamy kommer tillbaka och bråkar med Balotelli, och att Citys läktare fortsätter att gapa halvtomma. Men jag tror faktiskt att Mancini, OM han får fortsätta, till slut hittar spelare med rätt balans och att han kan ta City ett snäpp ytterliggare uppåt, även om det nog inte blir säsongen 2010-2011.

Smaken av City har alltså blivit något sur och med tydliga spår av beska i eftersmaken, och jag är inte alls säker på att jag gillar det, men ändå kan jag inte hjälpa att tycka att det trots allt är ganska spännande med en ny utmanare precis runt hörnan av Old Trafford, även om det är en stökig och högljudd nyrik granne med viss bitterhet i eftersmaken.

Världens bästa vänsterback?

by Guardian Chalkboards

Patrice Evra har länge varit ansedd som en av världens bästa vänsterbackar, och även om han inte varit sig riktigt lik denna säsong, och hade en mindre lyckad dag på jobbet i lördags, så kan man inte annat än förundras över den evigt unge Ryan Giggs som blir nerskickad till vänster back och alltså får ännu längre löpningar att göra. Mannen fyller 38 i höst och ser ut som en gasellunge på vårens första grönbete. Kanske ska han förlänga karriären med två år till och ta ett steg tillbaka i banan. Desstom var det giggs inspel som gav Hernandez öppet mål så även om bollen via två tunnlar letade sig fram var det inte mycket till "block" som den officiella statistiken just nu visar. Jag är övertygad om att Giggs kommer att "bli tilldömd" assisten när de går igenom matchstatistiken i efterhand. Som man skulle säga på modernt internetspråk. Giggs ägde Evra som är en av världens bästa på sin plats. Jag vet att jag är, om inte färgblind, så i alla fall med begränsat färgseende. Men jag har sett (upp till) Giggs sedan ligadebuten 1991 och mannen slutar inte att överträffa sig själv.

Arise Sir Ryan Giggs

Socrates

Kan man annat än älska Brassarna och deras "artistnamn"? Sällan har väl någon haft ett mer passande än Socrates

Så majestätisk, så mästerligt, en sann läromästare

Den där jä-la champions!

Förra veckan fick vi toppunderhållning från Europas finaste skyltfönster och som Zlatan skulle ha sagt så sparkade den där jävla champions igång igen efter vinteruppehållet.Utslagningsfasen inleddes med en intensiv match i Milano på den klassiska San Siro med mötet Milan - Tottenham. Londonlaget som ligger fyra i Premier League har inte trampat denna mark förut(då syftar jag inte på själva planen, där man som bekant mötte Inter i höstas utan utslagsfasen i Champions League) och Milan som leder Serie A hade trots lite skadeproblem i lagets mest känsliga del ett tungt favorittryck att bära, och bördan vilade, som alltid numera, främst på frälsaren Ibras breda axlar. Kunde Ibra bli Messi(as) på San Siro?

Samma kväll spelade den spanska ligatrean Valencia hemma mot tyska Schalke 04 som inför säsongen satsat mot Europatoppen med förvärv som Huntelaar och Raul men som återfinns först på 10:e plats i Bundesliga efter en svängig och ojämn säsong så här långt. I Europa har de dock gått bra och de vann imponerande nog sin grupp före Lyon och Benfica. Raul som återvände till Spanien för första gången sedan han lämnade Real, var naturligtvis i fokus i försnacket. Kunde den spanska exil-kungen återfå sin forna krona när han åter stod på spansk mark?

Kvällen efter vankades det ny fotbollsfest. Mäktiga, oslagbara Barcelona skulle dansa fotboll på Emirates i London där Arsenal som ofta känns som, Barcelona light, nästan lika bra men utan tillsatt socker, brukar spela i liknande om än inte lika vägvinnande stil. Förra säsongen var det jämnt i London och Ibra gav då gästerna en 2-0 ledning innan Walcott kom in och gjorde sitt livs match och sprintade likt Usain Bolt rakt igenom Barcelona försvaret och låg bakom upphämtningen till 2-2. I returen det året hade sen Messi, den stora, lilla Argentinaren en uppvisning i fotbollstango och räknade i fyrtakt i målprotokollet. Skulle det bli repris i år?

Samtidigt skulle det nya Colosseum i Rom, Olympiastadion med dess nya gladiatorer få renässans när den Donetska hären kom stormandes från Donbassos vidder. Med hårdföra män, stöpta i det forna öststatsblockets gjutjärn, från Tjeckien, från Rumänien, från Kroatien och Armenien, men framförallt från Ukraina med stål från områdets gruvor och med brasiliansk finess hämtad från Sapucaia, Londrina, Porto Alegre och Sao Paulo. Kunde den romerska hären med dess något vingklippta centurion och dess av påtryckningar försvagade kejsare stå emot en ny invadering från de väldiga östra vidderna?

Resultatet blev att ett välspelande och kontringsstarkt Tottenham som slog ett spelmässigt försvagat och långsamt Milan, välförtjänt med 1-0 efter en blixtrande kontring. Modric till Lennon som flyger som skjuten ur en kanon över halvaplan, gör bort Yepes släpper till en fri Crouch som enkelt bara placerar bollen i ett nästan tomt mål. Pang - Swoosh - Bom, bara sådär, mitt i Milans press och försök att få med sig ett resultat från hemmaplan. Seedorf var för långsam, Flamini verkade förvirrad och Gattuso var förbannad, så ända in i helvetet förbannad, som bara Gattuso kan vara, frustrerad, ilsken, och vansinnig. Gattuso som lever Milan i varje hjärtslag och som pumpar adrenalin och rödsvart blod i en frenesi som ingen annan. Gattuso som blir irriterad och aggresiv när han blir bortgjord och inte får vinna bollen(tänk Ronaldinho i mötet Milan mot Barcelona för ett antal år sedan med tunnlar, chippar och allmän lek. Som en vuxen mot en 2-åring som vill ta bollen men varken hinner, når eller kan) men som blir ännu mer irriterad och aggresiv när han får ha bollen men blir av med den på grund av att motståndarna helt enkelt kan tackla lika hårt och lika intensivt. Gattuso blir förbannad när han förlorar mot teknik och fart, men blir helt enkelt ursinnig när han förlorar på kraft och styrka, det är ju HANS hemmaplan och HAN är den starkaste tuppen i hönsgården och så kommer grannens tupp och helt enkelt knuffar bort honom från sin tron. När då en före detta Skotsk, något till åldern kommen, Milanista ger honom en "tillsägelse" som vore han en gammal lärare. Då brister det i blodkärlen på Gennaro Gattuso och det rödsvarta blodet pumpar ut adrenalinet genom öron och ögon, och hjärnan bubblar och kokar över. Detta är Gattusos arena, detta är hans mark, och ingen skall komma hit och tro att Gattuso tänker backa, inte en millimeter. Men Joe Jordan(före detta hårding i Leeds och Manchester United) står kvar och fortsätter psyka, han backar inte en millimeter, han har gjort detta förut mot de tuffaste av motståndare och han kallas inte Hajen för ingenting, och lärdomen förutom de fyra matchernas avstängning, blir för Gattuso helt enkelt: det finns alltid en större fisk därute. Tottenham vinner matchen, Ibra blir ingen messias och av det magiska Ibracadabra syns ingenting, för den långe magikern lämnas ensam, utan bollar att trolla med, mot starka klassiskt fysiskt spelande brittiska mittbackar. Två mot en, och utan bollar att trolla med, och utan färg blir det svårt att måla. Milan blir pressat och ifrån sprunget och har en lång, lång väg att vandra till returen i London, för att kunna vända detta, till en fortsatt dröm om det där jävla Champions.

Resultatet blev att Raul kom till Spanien med sina nya tyska lagkamrater(nåja, de är även från Peru, Kina, Japan, Brasilien, Iran, Schweiz, Ghana och Kamerun) som en före detta superstjärna och Madrista från det kungliga vita Madrid. Med sig hade han en lite smutsigare arbetarförening(även om de spelar i kungligt blått) från kolgruvorna i Gelsenkirchen. Valencia höll i bollen och anföll i vågor och man tog också ledningen med 1-0 genom Soldado och kändes som en säker vinnare, men tyskarna arbetade sig in i matchen och var inte rädda för att smutsa ner sig och efter en dryg timme visade Raul att sin forna stjärnglans fortfarande kan skymtas under det svarta dammet från kolgruvorna, och med ett bländande ryck, en strålande mottagning och ett glimmande avslut, blinkade stjärnan till och kvitterade till 1-1. Så nu är matchen i tyskarnas händer eller snarare fötter när returen sparkas igång på Arena Auf Schalke i Gelsenkirchen.

Resultatet inleddes som en repris av förra mötet, Barcelona spelade som en symfoniorkester och bollen flyttades likt tonerna från Valdes pukor längst bak i slagverkssektionen, via en trumpet(Alves), en tuba(Pique), en trombon(Abidal) och ett Valthorn(Maxwell) i brassektionen. Vidare till en flöjt(Iniesta), en klarinett(Xavi), en fagott(Pedro) och en oboe(Busquets) i träblåssektionen. För att slutligen lindas in i en violin(Messi), troligtvis en Stradivarius, och en Cello(Villa) i stråksektionen. Musiken denna sena kväll kom ut som ett stycke ur Mozarts Eine Kliene Nachtmusik, och där Ibrahimovic var förra årets nyförvärv och målgörare i London, var denna kväll årets nyförvärv, Villa, målgöraren i London. Barcelona spelade upp till brygga och satte 1-0 bombardrastiskt, och avslutade akt ett, i ledning som visserligen bara var ett mål, men som kändes som oändligt mycket mer. Men så i andra halvlek kom den där konstiga känslan från lightläsken, när man liksom accepterat den annorlunda sötman, när man inte längre saknar sockret utan godtar sötningsmedlet som ersätter detsamma. Plötsligt känns sockret för sött och man tar hellre ersättningen än orginalet och känner sig på något sätt nyttig och duktig och nytänkande. Just så agerade det Arsenal som kom ut ur omklädningsrummet i andra halvlek. Man var inte längre en blek kopia av originalet, man var något nytt, ett substitut, en ersättningsvara. Man tog ett nytt grepp och man mötte Barcelona i deras spel, man stod upp och man ökade takten och effektiviteten. Så tänk, plötsligt denna kväll mitt i Europa. Fanns det ett lag som hade stort spelövertag men som släppte in mål under de sista 20 minuterna och det var INTE Arsenal. Miraklens tid är ännu inte förbi och nu väntar dramatik på Camp Nou i nästa vecka. Om inte Stradivarius, får för sig att det är en solo konsert förstås, för då blir det ånyo en Argentinsk fyrtakts tango förstärkt med ytterliggare 21 åskådare, förutom de 99 354 på läktaren.

Resultatet blev, för att fortsätta på musikspåret, en brasiliansk samba till tonerna av Kalinka, vilket naturligtvis känns konstlat och märkligt, och det var det. För när romarna lite turligt fått ledningsmålet serverat av Donetsks rumänska försvarare Rat, trodde nog centurion Totti att hans armé åter skulle marschera i kvadratiska skvadroner mot seger och ära genom att söndra och härska - Divide et Impera. Men de Ukrianska laget lät sig inte delas upp i små "stammar", man lät sig inte bekämpas en och en, utan man stod samman och kämpade likt den ryska armén som så många gånger förut har stått emot erövringsstyrkor från Europa. Den romerska hären

slog sig blodig mot det Ukrainska försvaret och istället kunde hyrsvärden från Sao Paulo, Londrina, Porto Alegre och Sapucaia utdela dödande stötar och 1-0 blev snart 1-3 och man kunde läsa Et tu, Brute? på Kejsaren Ranieris läppar när han med fruktan i blicken sneglade mot Lucescu i Shaktarbåset. Lucescu tidigare tränare i Brescia, Reggina och Inter hade med all tydlighet klippt banden till sina Italienska lojaliteter och körde kniven allt djupare i Caesars sprattlande kropp. Att Roma reducerade till 2-3 i andra halvlek var till föga tröst och Caesar Ranieris dagar på tronen av Rom var räknade. Ranieri fick efter ännu ett fiasko i helgen mot Genoa lämna sin post och det Roma som åker till östra Ukraina nästa vecka har en oerhört svår uppgift framför sig. Den nye kejsaren av Rom är dess forna son Montella och han får vända sig till Vatikanen och till dess kloster och låna deras motto, ora et labora - be och arbeta, för nu krävs extremt hårt arbete och det krävs av gud hörsammade böner, om Roma ska ta sig vidare till kvartsfinal efter förlust och tre insläppta mål på hemmaplan. Det kräver nog mera än ett Ave Maria för att få förlåtelse från Roms söner och döttrar. För kejsare Ranieri som alltid varit en hedersman och en bra fiende(tidigare tränare i Chelsea) vill jag passa på att utbringa ett Gloria victis - ära åt den besegrade, och till nye kejsaren Montella råder jag att ge folket panem et circenses - bröd och skådespel för att åter nå romarikets fornstora glans och för att kunna bli den nye Julio Caesar.

Idag och imorgon smäller det igen på Europas himlavalv och ännu ett fyrverkeri sprakar igång och lägger en kuliss av ljud och ljus över de mäktiga fotbollspalatsen, Parken i Köpenhamn, Stade de Gerland i Lyon, Stadio Giuseppe Meazza i Milano och Stade Velodrome i Marsielle. Blir det nya stjärnsmällar, kejsarfall, substitut och fisketurer? Kommer Europas stjärnhimmel åter verka som riktningsvisare i svåra farleder eller kommer kartan att ritas om med nya territorier och nya härskare.

Imorgon kväll vet vi vilket det blir

Nihil sub sole novum est(ingenting nytt under solen) eller Novus ordi mundo(en ny världsordning)

Qui vivra verra(den som lever får se)

Tänk vad en "strumprullare" kan göra skillnad

Utan strumpor! Rättvänd, i bra fart på en perfekt pass mot ett jumbolag: en lös chipp a´ la Ljungberg i målvaktens famn.

Med strumpor! Felvänd, stillastående på ett halvtaskigt inlägg bakom ryggen i ett derby mot en titel konkurrent: en cykelspark a´ la Van Basten i bortre krysset.

Så säg nu inte utan att supportrarnas betydelse är ovärderlig, igår var strumporna på och skillnaden massiv, monumental, avgörande.(har ni inte läst inlägget från förra helgen, bör detta göras för att förstå denna inledning)

Rooney själv tillägnade fansen sitt konstmål, jo jag tackar, hur skulle det annars se ut?

Vilken känsla när den sen i höstas av-glorifierade hjälten Rooney med 10 minuter kvar avgör derbyt mot de skräniga, nyrika grannarna från Wasteland med en sanslös cykelspark i krysset, fantastiskt! Prisa Gud här kommer skatteåterbäringen! som Broder Tuck i Sherwood skulle ha uttryckt det!

Men det andra målet var faktiskt ännu snyggare, alltså inte själv målet, utan hur det tillkommer. Om man följer United eller i alla fall har sett målen från lagets senaste matcher, så vet man.

Man vet vad som kommer att saknas mer än något annat till nästa säsong.

Edwin Van Der Sar lägger handskarna på hyllan när säsongen är över. 40 år gammal är han väl berättigad till att ta det beslutet, för vis av erfarenhet vet han. Han vet hur fort det kan gå från blixtrande supernova till tomma svarta hål i fotbollens universum. Se på Peter Shilton till exempel, när det väl kommer så går det fort utför. Men Van Der Sars reflexer och placeringsförmåga kan ersättas om man gör rätt. Hans auktoritet och verbala instruktioner och hans exceptionella pondus går att ersätta med viss erfarenhet och stor personlighet. Till och med hans räckvidd, snabbtänkthet och närvaro kan med rätt val ersättas, men...

Trots att Van Der Sar är från en äldre generation än de flesta av dagens stora målvakter är han bättre än dem allihop med fötterna, otroligt nog men han skickar bollar upp längs planen med precision och längd med både vänster och höger fot mycket bättre än till och med de flesta mittbackarna i Premier League. Det är näst intill omöjligt att ersätta! Vår förra stora målvakt "The great Dane" hade alla Van Der Sars attribut utom det där med fötterna, men och andra sidan kunde Schmeichel kasta bollen lika långt och med samma precision som de flesta andra bara kan sparka, men de utkasten finns inte längre, precis som Van Der Sars spel med fötterna är enormt sällsynt, trots att målvakter övar spel med fötterna från unga år på ett sätt som man aldrig gjorde som målvakt förr.

Åter då till varför Uniteds andra mål, eller egentligen första, var snyggare än Rooneys cykelspark. Rooneys mål är unikt, sådana görs bara en till två gånger under en hel karriär av riktigt skickliga spelare, om man inte heter Van Basten för då gör man dem lite när man känner för det. Men Nanis mål mot City är frukten av taktik och teknik och träning i ett moment från egen målvakt till att motståndarna hämtar ut bollen ur det egna målnätet. Van Der Sar skickar en lång boll med precision mot Rooney, som trots sin ringa längd går upp med tajming och inövad precision och nickskarvar bollen vidare i duell med klart större Lescott, till de framrusande offensiva yttrarna Giggs och Nani(på vars en sida om honom, och som påbörjat löpningen när Van Der Sar får bollen) skarven som han skickar till höger (felvänd och alltså ut till Uniteds vänsterytter) till Giggs som kommer rätt i löpningen och skakar av sig Richards bevakning, skickar på ett tillslag på halvvolley bollen vidare fram i rörelsen dit Nani kommit, Nani som tajmat löpningen mellan Kompany och Zabaleta precis som övriga två, tar skickligt(en halvmeter framför sig i steget) emot bollen fullföljer löpningen och rullar iskallt in bollen bredvid den utrusande målvakten Hart. Det är klass, det är taktiskt fulländat, det är inövat på träningar, det är tekniskt mästerligt utfört, och det är vackert, vackert som soluppgången själv.

Och att man vet, om man kollat målen från United de senaste matcherna, jo kolla på målen från matcherna mot Villa(1-0 målet) och Birmingham (4-0 målet) Van Der Sar till Rooney som tar löpning, mot Villa avslut själv direkt, mot Birmingham vidare till Giggs och in till Berbatov allt i en enda inövad löpkedja, när läget kommer, ta löpningen och erhåll belöningen. Startskottet är bollen hos Van Der Sar.

För övrigt var Nani enastående matchen igenom och Zabaleta var chanslös i varenda duell. Giggs var strålande trots ett par enkla felpass, men Richards visste gång på gång inte vilket ben han skulle stå på. Vidic var massiv i centralförsvaret och Smalling som bara växer och växer trots sina redan säkert 190 cm. Hans blott fjärde start för United i Premier League och man undrar: vem är Tevez? var var han? var det någon som såg honom? Men sen var det det här med Rooney, som i ärlighetens namn inte var särkillt bra i 78 minuter, och City fansen kunde under den tiden skriva om Kompany ungefär som jag gör om Smalling och om Rooney som jag gör om Tevez, men sen bestämde sig Wayne Rooney för att han alls inte är någon enkel kille från de fattiga delarna av Liverpool utan att han är en Da Vinci eller en Monet och målade sitt eget konstverk på drömmarnas arena. Aldrig har väl någon målat en sådan tavla i ett Manchester derby av denna magnitud, eller vänta nu, det är klart att någon har, Denis Law gjorde det för si sådär 40 år sedan, och det är lätt värt att drömma i 40 år till för att få se nästa lika stora konstverk. Men och andra sidan, Berbatov gjorde det mot Liverpool i höstas(om än inte lika snyggt men han gjorde och andra sidan två till) så kanske det blir nya konstverk av låt säga Nani och Hernandez mot låt säga Chelsea och Arsenal under våren, för varför inte? Stora mästerverk görs vid stora tillfällen, det är därför United spelar på "Theatre of Dreams"

Ibland är man lite störd som fotbollsnörd

Mitt United förlorade för första gången på säsongen borta mot jumbolaget Wolverhampton med 2-1, och man kan tycka att det är ödets ironi, logikens självklarhet eller vad man nu vill, men det var mitt fel. Eller, jag vet naturligtvis att det logiskt nog inte kan vara mitt fel, men ändå kan jag inte hjälpa att tänka att jag hemma i iskalla, vindpinade Skåne var en del av den där snöpliga plumpen i det så fina protokollet som är säsongen 2010/2011. Jag är en sån där inbiten idiotisk fotbollsnörd som är förälskad i mitt lag på vad som kan betraktas som ett sjukligt sätt. Det går inte att prata med mig efter en förlust och man kan inte plocka bort det där lilla småleendet i mungipan efter en vinst. Men lördagen den 5:e februari 2011 får jag ta på mig min del av förlusten mot jumbon Wolves. Jag har alltid samma unitedpryl på mig så länge laget vinner, och nu på sistone har ett par vita låga sommar strumpor med Uniteds vackra emblem prytt mina fötter vid varje match och det har funkat strålande så här långt. Nåja matchen börjar och United växlar upp direkt, accelererar och rusar motorerna och på mindre än tre minuter är vi på väg, Fletcher(som var bättre än på länge och som kanske är på väg att hitta tillbaka till normal form lagom inför de viktiga stormatcherna som väntar runt hörnet, vi har inom tretton dagar matcher på bortaplan mot Marsielle, Liverpool och Chelsea. Även mot Wigan som väl inte känns lika stort. Men fyra! bortamatcher på 13 dagar, Fletcher i form är ett måste) spelar bollen till Nani som fintar inlägg/inspel, lägger över bollen på vänstern och klipper till. 0-1 och resten ska bli en rak transportsträcka i hög fart, tror jag. Ett par minuter senare kliar det på min ankel och medan jag förstrött kliar tillbaka inser jag att jag sitter barfota, dålig känsla, dålig karma, nervositeten kommer krypande. Jag tittar tillbaka upp på TV-skärmen. Fletcher spelar åter fram bollen, Berbatov tar emot och skickar vidare till en framstormande och helt fri Rooney, 2-0 tänker jag och ser med en obehagligt krypande känsla längs ryggraden att Rooney inte alls gör 2-0 utan istället snällt och försiktigt chippar upp bollen i Hennesseys (Wolves målvakt) famn. Shit! Matchen vänder och vem kan man klandra? Ferdinand som skadat sig på uppvärmningen och ersatts av Jonny Räddlund(Evans alltså, och inte det eviga löftet Rödlund)? Det sömniga United försvaret, den dåliga planen, nej. Det var helt klart mitt fel, f-n också, hur kunde jag glömma! Nani har ett skott till rakt på målvakten, men det är försent, skadan är skedd och efter tio minuter har United spelarna också förstått att något inte står rätt till. Man sover när Wolves tar en hörna snabbt och så har Elokobi omarkerat kvitterat. Strax innan paus nickar stenhårde Elokobi till igen, dock inte i samma sömniga betoning som Unitedförsvaret, utan på ett inspel med pannan. Bollen träffar en lagkamrat ändrar riktning och ställer Van Der Sar. 2-1 till Wolves! till Wolves? Jag förbannar mig själv, och att Ferguson berättar ett och annat för sina mannar i paus hjläper inte. United spelar upp sig, men Wolves försvarar sig som sig bör som en vargflock, samlat och energiskt och outtröttligt. Heder åt vargarna på Molineux(som slagit Chelsea och City här också) och skam åt mig hemma i vardagsrummet strumplös, poänglös och redigt förbannad och fullkomligt omöjlig att prata med under resten av dagen.

Jag kommer inte glömma mina strumpor mot City nästa helg, jag lovar!

Lite funderingar under Silly season

Var ska man börja egentligen, måste nämna den sanslösa upphämtningen av United borta mot Blackpool, och åter igen var den Walesiska magikern magisk, vid två tillfällen tappade han bollen lite lätt medan han väntade på att medspelarna skulle göra sig spelbara och resten av de 45 minuterna producerade han bara magi. Visst han kund fått sitt skott på mål efter fint inspel av Nani, men bara att han kommer i löpningen och klipper till på halvvolley är vasst. Men vilka framspelningar till Hernandez(som skulle gjort tre mål på pass från Giggs) och så kyligt han driver bollen förbi Blackpoolspelare efter Blackpoolspelare för att låta Unitedspelarna ta nya positioner, Magiskt var ordet.

Nåja nu tänkte jag inte skriva om matchen utan om spelarna som flyttat eller kanske flyttar innan tranferfönstret stänger igen om 16 timmar.

I Blackpool kretsar mycket kring mittfältsmotorn Charlie Adam som varit riktigt bra för laget under två säsonger nu. Liverpool är intresserade och erbjöd i runda slängar 4 miljoner £. För lite säger Holloway och avfärdar Pool aggressivt. Helt rätt enligt mig, Blackpool är beroende av Adams fasta situationer och driv i spelet och även hans kraftfulla skott och lite småfula spelstil. Enormt viktigt för Blackpool att han visar vägen med aggressivt försvarspel på mittplan för att de yngre spelana ska orka fullfölja spelidéen. Dessutom är ett nytt kontrakt i Premier League värt tio gånger s mycket som man får för Adam. Holloway har utöver sin karisma också blivit uppmärksammad för att ha en procent av vinst på spelarförsäljningar med i sitt kontrakt som manager. Ett riktigt sunt drag för framförallt mindre klubbar som Blackpool. Holloway plockar in spelare billigt och utvecklar dem och om de säljs vidare gör klubben en vinst som han får ta del av, inte mer än rätt, minskar också inflytandet från agenter till viss del. En strålande lösning, Holloway gör också klart att han naturligtvis får en större bonus genom att klara av de sportsligt uppsatta målen som att klara sig kvar i Premier League. För att klara sig kvar behöver han sina spelare och kan glatt avstå från den bonusen han skulle ha fått från Adam. Adam köptes för ca 500 000£ från Rangers så vinsten skulle alltså ha varit 3,5 miljoner £ så även bara en procent till Holloway skulle vara 35 000£ alltså en ganska bra årslön i bonus(ca 400 000SEK) och troligtvis pratar vi snarare om 5% än 1%. Så man kan tydligt se att Holloway värderar Adam väldigt och med all rätt. För Adams del som vill gå till Liverpool tror jag faktiskt också att det är bra att han stannar i alla fall till sommaren. Tror inte han kommer att bli ordinarie i Liverpool och när han inte blir ordinarie blir han troligtvis grinig efter vad man har hört om hans tid i Rangers som ju inte är lika svårt att platsa i som Liverpool. Bra för Adam att få vara stjärna här och hjälte bland supportrarna, kan förstå att han vill söka Europaspel och högre lön men tror att om han ska gå uppåt ska han nog sikta på Everton, Newcastle eller Sunderland snarare, bättre lön, möjlighet att nå Europa och chans att ta en ordinarie plats. Utan att risker att bli en gring bråkstake igen. Tror också att hans möjligheter att förhandla upp sin lön i Blackpool om de kan stanna i Premier League är stora.

Darren Bent har gått för sanslösa 18-21 miljoner £(olika bud på den initiala avgiften, men kan bli så mycket som 24 om alla prestationsklausuler utlöses) till Villa från Sunderland. Bent är ingen personlig favorit men en pålitlig målgörare i Premier League och något Villa behöver, så visst en viss garanti för valuta i pengar finns och avgörande mål i debuten mot City kom väl som en härlig present till Villafansen och Houllier som verkar allmänt irriterad och förbannad allt som oftast. Jag tror dock att man kunde använt de pengarna bättre och fått en "stjärna" och två bra spelare för de pengarna, i rådande ekonomiska klimat men visst Bent kommer nog att göra mer än vad Carew gör om man säger så. Dessutom har Villa för en lite rimligare summa om ca 6 miljoner £ gjort klart med Jean II Makoun från Lyon en duktig mittfältare som jag tror kommer vara väldigt viktig för Villa i klättringen uppåt i tabelen.

Emmanuel Adebayor till Real på lån. Har jättesvårt(om man nu kan uttrycka sig så) för Adebayor som verkar skapa problem vart han än befinner sig, och har faktiskt svårt att se varför Real värvar/lånar honom. Visst han är stor och stark och ganska målfarlig och den typ av anfallare som Mourinho älskar att ha i laget precis som Drogba i Chelsea och Ibrahimovic i Inter och visst båda de två har väl också sina stunder med bråk och är säkerligen inte helt lätta att hantera. Så Mourinho kommer nog att klara av Adebayor också dock anser jag inte honom vara lika vass som de två andra och framför allt är han inte lika bra längre ner i planen. Nu har visserligen Real mycket boll och många andra bra spelare som kan hålla i den på andra ställen av planen. Men jag tror ändå att Adebayor kommer att vara till större nackdel än fördel för Real. Detta även om jag tror att han kommer att lyckas bra under våren och göra många mål och till och med vara så bra att dealen blir permanent till sommaren. Men det i sin tur innebär att när Higuain kommer tillbaka(om han hittar formen) blir nog Benzema såld(kanske till United, Ferguson har länge velat ha Karim i laget) vilket på sikt r en försämring av Real. Så jag tror alltså sammanfattningsvis, Adebayor gör succé i Real blir såld permanent till sommaren och petar Benzema som uppenbarligen inte är någon favorit hos Mourinho och som troligtvis blir såld. På sikt tror jag detta är klart negativt för Real som blir av med en ung duktig anfallare och får en äldre och bråkigare som troligtvis sett över ett par säsonger levererar mindre. Men det är naturligtvis bara vad jag tror.

Sunderland sålde alltså Bent och verkar nu snart vara klara med ersättare i form av Stephane Sessegnon från PSG och Muntari från Inter, plus pengar på fickan. För mig verkar det som Steve Bruce i Sunderland gör en fantastisk affär!!!

Tyska Hoffenheim verkar satsa uppåt, ytterbacken Edson Braafheid från Bayern München och Ryan Babel från Liverpool, gemensam nämnare? Båda är holländare. Men Hoffenheim jagar Europaplats och framförallt Babel känns som en intressant förstärkning han är fortfarande ung och kan nog växa en hel del med regelbunden speltid.

City köper för övrigt vidare och näste man in är Edin Dzeko för 26 miljoner £ sjuka summor spenderade på anfallare de senaste två tre åren och så spelar man oftast med en ensam striker i form av Tevez. Helt sanslöst. Santa Cruz är för övrigt utlånad till Blackburn, klubben han kom ifrån för två säsonger sedan. Men man har alltså köpt följande anfallare sedan man blev "nyrika"(först Shinawatra och numera med Mansour): Bianchi, Bojinov, Benjani, Caicedo, Bellamy, Robinho, Jo, Adebayor, Tevez, Santa Cruz, Balotelli och nu Dzeko. Då räknar jag inte in Elano och David Silva, Petrov, Johnson, Toure eller Wright-Phillips som alla används/har andvänts mitt emellan mittfält och anfall. Totalt har man alltså spenderat smått obegripliga 207,62 miljoner £ på bara renodlade anfallare dvs 2,5 miljarder SEK, på bara renodlade anfallare!!! Detta under fyra säsonger(varav en pågår fortfarande) Lägger man till ovan nämnda offensiva mittfältare får man ytterliggare 78 miljoner £ att räkna in dvs 935 miljoner SEK till...(utan Barry 12M£ och Milner 26M£ som väl är att betrakta som gränsfall till offensiva mittfältare) Vi talar alltså om 3,5 miljarder ett mindre lands BNP på bara offensiva krafter och man har så här långt med en match mer spelad gjort 14 mål färre än United. Man häpnar.(Emile M'Penza och Fernando Gelson skulle också varit med men jag hittar inga siffror på deras inköpskostnader)

Liverpool har slutligen gjort klart med Luis Suarez från Ajax för ca. 23M£ och samtidigt som Suarez anländer lämnar Torres in en transferförfrågan. Han vill till Chelsea som erbjudit 40M£ redan och väntas höja innan transferfönstret stänger. Men en eventuell försäljning är nog beroende på om Liverpool får ja från Newcastle gällande Andy Carroll. Man har också höjt budet på Charlie Adam men fått nej på nytt. Jag är dock ganska säker på att om man säljer Torres också köper Adam. Adams hörnor och Carrolls huvudspel skulle kunna vara ett riktigt farligt vapen. Paulsson ser dock ut att få lämna Liverpool till sommaren, köpt av Hodgson och nästan ingen speltid av Dalglish känns som en flytt till en bottenklubb i Serie A är given till sommaren.

Birmingham som snart kan ge bort Sebastian Larsson för att slippa lönekostnaden har lånat in David Bentley från Tottenham och förre Newcastle anfallaren Obafemis Martins från Wolfsburg. Samt Curtis Davies från Villa och Birmingham ser ut att kunna vara kvar i PL nästa år också, dessutom i final mot Arsenal i Ligacupen och vidare i FA-cupen. Kan bli en bra vår i Birmingham, Larsson kanske ska stanna i staden i alla fall. Om inte i klubben Birmingham så i alla fall i Aston Villa som verkar ha hittat formen igen, se ovan. Villa har bekräftat intresse i Larsson och klubben verkar vara på gång igen. Men som sagt det kan vara värt att stanna i Birminham också finns potentiellt cupguld att hämta och sen går han gratis till sommaren och kan då nästan fritt välja vilken mitttabellsklubb han vill gå till.

Tottenham har hittills bara gjort klart med Steven Pienaar från Everton men är sammankopplade med vartenda spelare med flyttrykte. Ett eller två köp till innan fönstret stänger känns troligt.

Måste väl nämna Milan också som köpt "problembarnet" Antonio Cassano från Sampdoria och "bråkstaken" Mark Van Bommel från Bayern München. Dessutom talangerna Urby Emanuelson från Ajax, Alberto Paloschi från Parma och Didac Vila från Espanyol. De tre senare känns vettiga och bra för Milan som behöver föryngra sig och detta ger nämnda tre en chans att acclimatisera sig innan den äldre generationen flyttar på sig. Frågan är om Van Bommel kommer kunna komma överens med Cassano, Zlatan och Robinho. Coolt dock att Galliani frågar Ibra innan han signar Van Bommel.

För Sampdoria som jag alltid varit lite svag för ser det svårt ut. Man har sålt båda sina anfallare Cassano och Pazzini till Milanoklubbarna Milan och Inter och får nu lita på inlånade Unitedtalangen Macheda att leda laget. En tuff uppgift för den orutinerade Macheda. Men modigt av Sampdorialedningen. Cassano hade de inget val utan att sälja men Pazzini också samtidigt känns förhastat och svårersättligt. Unge Biabiany som kom som delbetalning för Pazzini från Inter känns inte helt rätt. Men modigt att spela med en 19-åring och en 22-åring på topp.

Kvar att vänta på i sista minuten!

Torres vara eller icke vara i Liverpool och eventuella ersättsköp vid flytt.

Chelseas svårigheter vid förhandlingsbordet. Torres eller Luiz eller ingen?

Tottenham, massa rykten kan något bli av?

Stannar Atletico Madrids anfallare Forlan och Aguero, eller är båda på väg bort?

För övrigt ser det bra ut för min del i Europas Ligor:

United leder i England(egentligen det enda som är riktigt viktigt)

Dortmund leder i Tyskland

PSG ligger tvåa i Frankrike

Villareal ligger trea i Spanien

Hoppas på en fin vår