Nya ägare och maktskifte i fotbollsvärlden

Jag precis som så många andra Unitedanhängare har aldrig varit nöjda med de amerikanska ägarna Glazers intåg i United. Inte så mycket egentligen för att kommersialiseringen tog ett nytt kliv framåt, utan för den enorma skuldsättning som Glazers skapade när de lånade pengar för att köpa klubben, och som naturligtvis flyttades över på klubben när ägarna genomfört köpet. Nu har man fått upphöra med stora spelarköp(bortsett från de sanslösa löneavtalen som främst Wayne Rooney fått) och istället tvingats använda pengar från spelarförsäljning till räntebetalningar, främst naturligtvis pengarna från försäljningen av Christiano Ronaldo. Men så hände något avvikande under hösten. Glazers betalade av 252 miljoner pund från den smått otroliga skulden om 752 miljoner pund, utan att det redovisades något nytt lån för att täcka denna avbetalning.

Nu spekuleras det om att klubben ska säljas till Qatars kungafamilj och deras investmentbolag Qatar Holdings för den nätta summan av 1,5 miljarder pund. Samt att de 252 miljoner pund som betalades av i höstas skall vara pengar från tredje part i en förberedelse för försäljningen.

Det som är positivt för United i detta sammanhang är naturligtvis att de pengar som i så fall används för köpet är eget kapital och inte lånade pengar vilket innebär att klubben i så fall blir skuldfri. Det negativa om man nu vill uttrycka det så är att ägandet precis som i City flyttas till ett oljekonsortium i mellanöstern.

Visserligen är ägandet i dagsläget i USA och inte Manchester så egentligen spelar det kanske ingen roll om det är i USA eller i Qatar, men poängen är att det inte kommer tillbaka till England och till Manchester.

Så i princip spelar det alltså ingen roll ur det syftet, men hela fotbollsvärldens maktcenter flyttas sakta. Qatar fick alltså fotbolls VM 2022 i kamp med England och engelsmännen skriker om korruption och mutor inom FIFA, som om någon skulle vara naiv nog att tro att inte mutor förekommer inom fotbollen som är en enorm kommersiell industri när det finns i alla andra affärer. Knappast något som är unikt för var fotbolls VM hamnar 2022, utan säkerligen ett faktum för var fotbolls VM hamnar varje gång. Naturligtvis finns det ett visst mått av politik och rättvise perspektiv i beslutet men självklart tas besluten baserat på vad de som röstar anser vara bäst, kanske inte alltid ur ett fotbollsperspektiv utan många gånger vad de anser bäst ur deras personliga perspektiv, precis som med allting annat i alla andra sammanhang, inget nytt under solen och något som ligger i människans natur.

Men vad händer nu? På kort sikt får naturligtvis säkert Ferguson 100 miljoner pund eller vad han vill ha att köpa spelare för om han vill(Ronaldo gör come-back?, bråk och klyftor med spelare i Real, Ferguson är fortfarande som hans andra pappa, Mourinho utpekad som Fergusons efterträdare, mycket konspirationsteorier), och kanske vinner man ligan och Champions League genom ett par bra förstärkningar, kanske gör man det utan några förstärkningar. Eller så gör man det inte, och hur blir det då?

Ska man göra som i Blackburn där en Indisk matkedja nyligen tagit över klubben, och sparka tränaren baserat på det? I Blackburn har Allardyce fått sparken trots att klubben ligger i den grupp av lag som efter ena omgången kan ligga på plats 15 och nästa på plats 8 eftersom det är så enormt tätt i tabellen. Big Sam som han kallas är en erkänt skicklig manager som ofta lyckas bra med relativt små medel och med spelare som kanske inte direkt skulle ta en plats i en Champions League final, men ändå presterar som grupp bättre än vad man skulle kunna förvänta sig. Allardyce som räddade kvar Blackburn i Premier League i fjol och som alltså lyckats hyfsat även i år. Man undrar då hur man tänker i ägarleden i Blackburn och om det blir likadant i United. (Newcastle(se separat artikel) är dessvärre ett exempel på att det kan gå lika illa med en lokalt förankrad engelsk ägare, om inte till och med värre, så att man är uppvuxen i England med Premier League och engelsk fotboll behöver inte innebära någon reell skillnad)

I City fick Hughes sparken efter hyfsade resultat med en nykomponerad trupp och i Chelsea har tränare kommit och gått. Så frågan blir naturligtvis, vad händer i United om inte Ferguson vinner ligan i år ska 25 år som manager i så fall kastas bort på ett par dåliga resultat? Ingen vet i dagsläget och kanske är Qatarfamiljen skickliga och kanske låter de styrandet av klubben ligga kvar hos Gill och Ferguson och grabbarna, och låter verksamheten fungera som den gör idag(United går enormt bra och hade varit en av de mest vinstbringande klubbarna om det inte vore för ägarfamijlen Glazers skulder) inte vet jag, kanske tänker det bara investera och låta pengarna förvaltas på lång sikt i klubben.

Men vad som verkar väldigt tydligt i om dessa spekulationer förverkligas är att maktskiftet i fotbollsvärlden kan bli enormt. Fotbolls VM 2022 är i Qatar, Världens största klubb Manchester United är i Qatars ägor, Barcelona som just nu är världens bästa klubblag har för första gången i klubbens historia skrivit ett sponsoravtal för klubbens matchställ med... Qatar Holdings i en deal värd 125 miljoner pund. Är Qatar på väg att blir fotbollens verkliga centrum? VM-finalen utanför det kungliga slottet 2022 och en fullt möjlig Champions league final redan under våren 2011 mellan Barcelona och United, nästan som en intern kunglig angelägenhet i Qatar?

För självklart är det en maktdemonstration av Qatar men troligtvis är det också en investering som är tänkt att ge avkastning och som är gjord av intresse för ett nytt affärsområde så visst kan det bli bra, men man kan inte låta bli att undra.

Självklart skall man inte sträva bakåt och självklart var inte allt bättre förr, men fotbollens kommersialisering kanske har gått för fort och kanske har blivit för överdriven, självklart är varje steg en följd av det föregående steget, men ibland kanske man ska stanna upp lite och se vart man är på väg i nästföljande steg. För vad händer sen? När personerna i lagens städer inte längre har råd att gå på matcherna, när de supportrar som finns världen över och som brinner lika starkt för sina lag inte har råd att uppfylla sina drömmar och åka på besök på de arenor som är platserna för deras drömmars skådespels, när endast affärsmän kommer på sina affärsresor, för inte kommer det väl 75 000 affärsmän på varje match och inte sjunger väl dessa affärsmän hyllningssånger för laget i deras hjärta, för spelarna på plan, eller för de forna hjältar som dansat runt i finess eller krigat till sina sista krafter varit uttömda på gräset nedanför? Så hur långt kan man gå i rena affärer?

Det antika gladiatorspelen styrdes av kejsare och av de affärsmän som ägde gladiatorerna och folket kom för att skåda spektaklet och betalade för det, nu kan man se det moderna gladiator spelet på sin TV eller på sin dator eller mobil för den delen, och man betalar för det, men var går gränsen?

När upphör intresset om inte publikens vrål för varje spark, eller för varje mål, eller för varje magisk fint, eller felaktigt domslut, går genom TV rutan och skapar upplevelsen? Vad händer när läktaren står tom? Blir upplevelsen framför TV lika stor då? eller ska man lägga på ljudridåer och animerad publik?

Så vad blir nästa steg i kommersialiseringen? och vad händer med mitt United om Glazer säljer det till Qatar?

Kanske blir följden förutom att Glazers blir ordentligt rika bara en positiv och hälsosam förändring i ägandestrukturen i United, kanske blir det ett första steg mot att fotbollsbubblan spricker, som den gjort i IT-branschen, och som den gjort i Bilbranschen och som den gjort i fastighetsbranschen. Kanske är allt bara konspirationsteorier och spekulationer av fantasifulla bloggare. Vi får väl se, men "Glazers out" kampanjen verkar i alla fall kunna nå sin kulmen inom kort.

The day after tomorrow

Filmen med samma titel som detta inlägg gick på TV igår och jag kom att tänka på nedanstående

När en legend lämnar gör han plats för en ny...

Som bekant vid det här laget har nu Ole-Gunnar Solskjaer gjort sin sista match som reservlags coach för United och är på väg hem till Molde. Med sig tar han U-16 coachen Mark Dempsey och reservlagets försvarstränare Richard Hartis. Solskjaer har för avsikt att bygga upp Molde till ett mini-United och får med Fergusons välsignelse alltså med sig ytterliggare två personer ur personalen. Naturligtvis finns det mer tankar på detta än att bara låta Solskjaer pröva sina vingar. Från Molde har United förutom Ole-Gunnar även hämtat reservlagets mittfältsdirigent Magnus Eikrem som nu nosar på A-truppen och målfarlige Mame Biram Diouf som för nuvarande är framgångsrikt utlånad till Blackburn. Så banden mellan United och Molde är redan ganska starka och Solskjaer kommer nu att bli huvudansvarig för scoutingen i Norge(han var starkt bidragande i ankomsten av Diouf, men även av Josuha King som också är norrman om än ej från Molde) och Dempsey är med för att förädla talanger på plats och implementera the United way of playing. Med Hartis också på plats täcker man även in banden i defensiven. Där man nyligen satt den forne stjärnbacken Patrik Andersson som scout. Så bli inte alltför förvånad om det inom ett par år dyker upp en ny Henning Berg eller Ronnie Johnsen i Uniteds U-lag, förädlad i Molde och scoutad av Patrik Andersson.

Inte bara släpper man iväg Solskjaer för att bygga upp en norsk plattform utan man gör även plats i de egna leden för de som inte längre kan platsa på planen. När Sommaren kommer känns sannolikheten oerhört stor för att en viss herr Neville som nu har kompletterat sin tränarutbildning, tackar för sig på planen och fortsätter i Uniteds Youth Academy eller som försvarstränare för reservlaget. Vad Scholes anbelangar så är väl skadan som just nu håller honom av planen kanske avgörande för om han tar en liknande roll, kanske blir de just dessa två tillsammans som tar hand om reserverna eller också flyttar man upp Paul McGuinness till reservlaget och låter Scholes och Neville ta hand om U-18 tillsammans. Där redan forne storspelaren Brian McClair är verksam.

Paul Mcguinness är föresten ytterliggare en otrolig Unitedprodukt. Hans pappa Wilf McGuinness var en av de berömda Busby babes, och Paul föddes in i klubben han var talangfull och spelade sig hela vägen upp till reservlaget men lyckades aldrig ta steget in i a-truppen, däremot var han även talangfull i skolan och tog sin examen i organisation och ledarskap och lade av med fotboll. När Ferguson kom till klubben fick han Paul till att börja spela med reserverna igen och till att ta sina tränarlicenser och har nu varit 18 år i klubbens ledarorganisation med specialitet på att lära unga spelare balansen mellan skola och fotboll och se till att hålla sig fokuserade på hälsa och kunskap. Pappa Wilf fick sin karriär förkortad av skador och Paul är alltså själva sinnebilden av att andas och leva, United och ändå förstå vikten av skolan och att inte alla kommer ta sig hela vägen in i a-laget, men att alla i Uniteds organisation skall stå väl rustade även om de inte går hela vägen inom fotbollen.

Förutom Neville och Scholes kan det mycket väl vara Van Der Sars och Giggs sista säsong också. Van Der Sar kommer att flytta hem till Holland och är redan bunden till organisationen som scout, och Van Der Sar har starka band till Ajax, vilket bådar gott för framtiden då Ajax är en av världens bästa fotbolls akademier. Giggs är ämnad för större uppdrag än u-lagen och kan mycket väl bli assistent till Sir Alex eller ta ett eget lag direkt, möjligtvis tar han Solskjaers förra roll som reservlagscoach, men oavsett vilket kommer han att vara bunden till United precis som storheter före honom. Men när det gäller Scholes och Giggs så kan det mycket möjligt bli en säsong till innan de tar steget till tränarsysslor.

För övrigt har jag en teori om att en viss golden boy är på väg tillbaka till United. Förhållandet med sin celebra fru knakar och hemlängtan till övriga familjen verkar stor, han syns ofta på matcherna och han pratar om United allt oftare i media, där det annars mest handlar om otrohetsaffärer och äktenskapskris istället för som tidigare fotboll och mode. Personligen tror jag att David Beckham precis som Gary Neville kommer att sluta efter denna säsong och de två bästa polarna kan mycket väl återförenas i Uniteds U-18 lag. Beckham har redan sina fotbollsskolor världen över och kommer troligtvis att fortsätta med dessa och som United ambassadör, men jag tror även att han kommer att synas allt oftare i sitt "slott" i Manchester och allt oftare på Carrington med polarna Neville, Scholes och Giggs. Där tror jag att han kommer ta sina tränarutbildningar och leva det liv han saknat under många år nu med fotbollens kärna, de unga brinnande talangerna. Naturligtvis i kombination med den glamour som omger honom. Men jag tror att han allt mer önskar det liv han hade tillbaka. Visst han kan vara för stor för att det ska vara möjligt att gå tillbaka, men jag är övertygad om att han i alla fall delvis kommer att vara med Neville i organisationen. Även om han säkert mer kommer att vara en ambassadör som flyger runt i världen och marknadsför United.

En annan betraktelse är att Nicky Butt har börjat blogga för ManUtd.com som spelare i Hong Kong och har tagit på sig en ambassadör liknande roll för United i Kina, Butt ska börja sina tränarkurser i maj... Ferguson fledlings kommer tillbaka i ny form. Lita på det och betrakta vad Ferguson sa i samband med att han introducerade dessa spelare och undvek att ersätta storspelare utan satsade på unga talanger, när det sades att man inte kan vinna något med "kids" bevisade Ferguson att det gick och vann dubbeln med Neville gånger två, Scholes, Beckham, Butt och Giggs. Men det han sa var: "I'm not building for tomorrow, I'm building for tomorrows, tomorrow". Nu är det snart "the day after tomorrow" och det känns som om Fergusons "masterplan" är på väg att slå igenom med full kraft. Fergusons nätverk av före detta storspelare med band till United är världsomspännande och snart nog är "the fledglings" åter samlade i United, inte längre som okända ynglingar utan som stora krafter i världsfotbollen.

Bäva Arsenal, Bäva Ajax, Bäva Barcelona

Welcome to Manchester

A walk in the Park

Lätt att vara lite kaxig efter måndagens match mot Arsenal. Även om den aldrig lyfte till några enorma höjder var det en intensiv och spännande match. United var det klart bättre laget och Arsenal skapade bara en farlig chans på hela matchen, Ett Nasri skott en bit utanför straffområdet som Van Der Sar släppte en ganska dålig retur på men som Vidic elegant täckte ut till hörna. United missade en straff genom Rooney, som väl inte var solklart dömd(solklar hands men mycket tveksamt om man kan bedöma det som avsiktligt, dock var det en tydlig hands i första också som släpptes så kanske man kan se det som en gång för mycket och därmed straff, vad vet jag?) Anderson borde dock ha avgjort tidigare på ett friläge men det där med avslut är inte riktigt hans gebit. Vidic och Ferdinand var enormt bra i defensiven och stängde helt enkelt alla vägar för Arsenal som blev utmanövrerat och väldigt uddlöst. Inte heller hjälpte det för Londonlaget att byta in de ess de hade på bänken, en oinspirerad och lite slö Fabregas, var nog inte redo för toppmatch och nådde inte till den standard man ska kunna förvänta sig av honom(men och andra sidan är han sällan särskilt bra mot United), ojusteheternas mästare Van Persie som även har hyfsad teknik och ett farligt skott men som mest bara gnäller de gånger jag sett honom mot United, och supersnabbe Walcott som har jätteproblem att kontrollera bollen i den fart som benen hans trampar på i, och som så vitt jag vet inte kan slå inlägg och därför sällan kommer till sin rätt på högerkanten. Måste säga att jag tycker det är konstigt att han inte oftare spelar som anfallare, lite som Owen gjorde i Liverpool typ 97-00 eller när det nu var, han var åtminstone grymt snabb på den tiden. Nasri som sägs varit enorm under hösten(de klipp jag sett säger att ryktet verkar vara fullt sant också) syntes knappt till alls de första 60 minuterna, blev något bättre efter att Fabregas och gänget hade kommit in som om han behövde den ansvarsavlastningen för att kunna öka sin kreativitet. Arshavin var väl den mest fartfyllda spelaren Arsenal hade men han verkar inte riktigt nått de höjder han visade förra säsongen. På det hela taget kändes segern ganska säker om än inte United kunde döda matchen. Jag måste också tillägga att jag saknar matcherna från "förr" Keane mot Viera, Bergkamp mot Van Nistelrooy och Giggs mot Overmars. Men Anderson mot en frisk och formstark Fabregas kan bli en framtida klassiker, för Anderson dominerade kraftigt och var överlägset man of the match, även om Vidic var riktigt bra också. Anderson skrev efter matchen på en kontraktsförlägning och jag gläds med det beskedet, ännu mer nu när han dessutom hittat tillbaka till sitt rätta jag och varit riktigt bra de senaste matcherna. Sen var det, det här med Park. Toppmatcher som denna är precis de matcher som Park ska spela, han blir alltid lite bättre i dessa matcher när han inte förväntas för boll utan slita i sönder motståndarförsvaret med löpningar och jaga energin ur motståndarens ytter. Nasri spelade till höger i Arsenal och försvann ur matchen precis enligt protokollet. I ärlighetens namn har jag aldrig varit särskilt förtjust i Park som fotbolls spelare även om han verkar vara en fantastisk person. Men denna säsong efter en svag inledning har han faktiskt varit riktigt bra. Han har lyckats på något märkligt sett att lära sig skjuta och slå inlägg, eller nåja, längre passningar i alla fall. För det han alltid varit en av världens bästa på är att löpa perfekt och skapa oro hos motståndarna och luckor för medspelarna. Nu har han faktiskt bidragit med en ny dimension, han har gjort något med bollen efter löpningarna. Dock skall han fortfarande användas i just den här typ av matcher och inte mot Blackburn eller West Bromwich. Men all heder åt Park som varit en av Uniteds bästa den senaste månaden, och som snart kan bevisa att det visst går att lära gamla hundar sitta.

För övrigt kom jag över ett citat i samband med att jag läste kommentarerna i England kring matchen mellan United och Arsenal. Som vanligt så passar Tottenham supportrar på att mobba Arsenal när de förlorar mot United(konstigt nog då Tottenham inte precis har något vidare facit mot United, men jag antar att de tar alla chanser de får då hatet mellan Arsenal och Tottenham är som det mellan United och Liverpool) Men poängen är solklar och svaret från Arsenal supportern väldigt fyndigt:

"Klubbmärkena på tröjan man bär betyder något: West Ham har en hammare, Chelsea ett Lejon, Arsenal en kanon, ManUnited en röd djävul, och Tottenham en anka som balanserar på en badboll"

När drömmen sprack, eller i alla fall fick sig en törn, del 1

Jag var femton år gammal och skickad till ett av Skåneboll arrangerat uttagningsläger för skånelaget P16. Jag hade nyligen tagit ett viktigt steg i min fotbollsutveckling och gått från att vara den där killen som kan springa oavbrutet hela dygnet med samma fart(hade tränat friidrott och har alltid haft ett bra naturligt löpsteg). Jag hade redan då bra blick för spelet, vilket jag nog föddes med, för när jag ser på min pappa så förstår jag att det finns naturligt i min DNA. Men under året hade jag alltså gått från killen som alltid är på rätt plats till att faktiskt kuna göra mer än att bara bryta och passa bollen vidare 10 meter. Jag kunde numera också springa förbi en motståndare med bollen i behåll, inte för att jag direkt kunde dribbla utan mer för att jag var snabb och hade lärt mig kontrollera bollen i en högre hastighet, men framförallt kund jag numera slå bra inlägg och distanspassningar, och hade ett hyfsat giftigt skott, med högern det vill säga. Min vänsterfot var fortfarande mest till att stödja på, eller oattackerat slå en enkel bredsidespassning med. Fast mest hade jag vänster till att hoppa upp med i nickdueller, för spänsten där fick mig ganska lätt över 1.65-1.70 i höjdhopp så ofta kom jag vinnande ur nickdueller trots att jag var långt ifrån den längsta killen i laget. Nåja, jag var alltså på väg till ett uttagningsläger och självklart lite spänd och förväntansfull, men faktiskt ganska säker på mig själv, jag hade ju vuxit ut till en tongivande spelare i mitt lag. Sen kom vi fram och säkerheten förvandlades relativt snabbt till nervösitet. Grabbarna där var klart större än jag och uppenbarligen kände de flesta varann sedan tidigare läger och laguttagningar. Inte bara det utan de flesta verkade bekvämare än jag med bollen och det trixades friskt med bollar i väntan på att ledarna skulle dra igång det hela. Insikten att ALLA kunde skjuta lika hårt med båda fötterna slog mig som en knytnäve i magen. "f-n jag som bara har vänster till att stå på när jag skjuter med högern, hur ska detta gå?" Men så tog ledarna från Skånes Fotbollförbund till orda och lägret var igång. Ganska snabbt var det bara koncentration på spelet och övningarna i mitt huvud och de andra spelarna var som vem som helst på en träning med laget som var ett år äldre hemma i moderklubben. Övningarna gick bra och jag satte flera avslut, och passningarna till en medspelare 10-20 meter bort gick bra med båda fötterna, man var ju oattackerad och fullt koncentrerad. Sen blev det inläggsövning, och jag hade tur med överlappningar och löpningar och hade slått tre riktigt bra inlägg från höger och satt en nick och en volley i mål innan jag kom löpandes på vänsterkanten och för första gången fick en passning i den positionen. Hjärnan gick på högvarv, jag kunde ju inte göra här som jag ofta gjorde på matcher att vända upp inåt i banan och slå in bollen med högerfoten, jag kunde ju inte heller dra till med vänstern, alla skulle ju skratta och undra vad jag gjorde där. Men på något konstigt sätt stod fru fortuna mig bi och jag fick en dålig, och alldeles för lös passning från spelaren som sprang centralt, och jag reagerade instinktivt, ändrade min löpbana och drog till med ett högerskott i bortre burgavlen. Det var ju inte så det var tänkt i övningen men det var så det blev, och för mig var valet mellan att slå en bananskruv med högern och ett distinkt rakt inlägg med vänster lätt och den lätta instinktiva vägen vann och till min lättnad fick jag beröm av instruktören för min påpassligghet och mitt vakna agerande och målvakten fick kritik för sin placering i målet. Vilken tur, tänkte jag och joggade tillbaka för att inta ny position. En liten stund senare insåg jag det knappt förrän det redan var klart, jag hade ånnyo kommit i positionen som vänsterytter och fick ånnyo ingen smörpass men denna gången var bollen en aning för hård, och jag fick trycka på i avstampen på mina löpsteg och öka farten till nära nog max, för att hinna ikapp bollen vid kortlinjen och konstigt nog så var de högre makterna fortfarande med mig, jag var fullt fokuserad på att hinna ikapp bollen och insåg inte förrän bollen var i luften på väg i fin båge mot straffpunkten att jag faktiskt hunnit ikapp bollen, och på något oförklarligt sätt låtit vänsterbenet pendla perfekt avspänt bakåt, fått foten att sträcka ut vristen och med oklanderlig precision träffat bollen och låtit den spända vristen följa med den avslappnade pendeln hela vägen fram tills benet stod 90 grader ut. Jag hade gjort det! Det perfekta vänsterinlägget, precis i rätt ögonblick, under Skånebolls utsända instruktörers obevekliga och skarpa allseende blickar, bollen seglade in i lagom höjd med lagom kraft och centertanken(det var en lång och stor kille) mötte den perfekt med pannan, nicken var enligt instruktionsboken, ner i backen och med en bra studs förbi målvakten och upp i nättaket. Rena Bustertidningen och nya berömmande ord från instruktören. Skånelaget here I come tänkte jag och joggade glatt om än överraskat tillbaka till övningsledet. En stund senare var det dags för lunch och lite teori innan vi skulle bli uttagna till två lag med avbytare och spela full match. Alla skulle få spela, men de 22 som de fyra instruktörerna ansett vara bäst på övningarna skulle starta i två lag och övriga 13 skulle få börja som avbytare och komma in under den andra halvleken, mot de som var sämst på plan. Tuffa bud alltså. Lunchen kom och gick och teorin passerade, sen var det dags att presentera lagen, jag skulle spela högerytter i det röda laget, från start och var alltså en av de 22 som låg bäst till inför den slutliga uttagningen av de 20 som sen skulle få representera Skåne i tävlingssammanhang. Hjärnan gick på högvarv igen, Skånelaget var en säker väg mot ungdomslandslaget, och mot en flytt till Malmö FF, och proffslivet, och så småningom landslaget... Jag såg redan hur Sir Alex Ferguson(som visserligen inte var "Sir" ännu) presenterade den nya spelaren i United, det svenska superlöftet, den nye nummer 11. Matchen började och i mitt huvud sprang jag ut på Old Trafford inför en vrålande publik på den nyöppnade Stretford End(den hade vid den här tiden nyligen renoverats för cirka 100 miljoner för att ersätta ståplatser med sittplatser efter Hillsborough-tragedin). Uppvaknandet blev brutalt och plötsligt. Jag hade precis glidtacklat motståndarnas ytter och bollen hade flugit upp i en båge som resultat av tacklingen(en bra glidtackling skall sägas). En motståndare hoppade upp för att nicka bollen framåt i banan igen(sett från deras synvinkel), men när han landade efter nicken, landade han inte på marken utan på mig. Yttern som jag tacklat hade stannat på mina ben och jag kom inte riktigt upp utan var fast på marken, och killen som landade, landade med ena foten, hans högra rakt på min tinning och den vänstra satte han i magen för säkerhets skull. Smärtan var oerhört kraftig och intensiv och min dröm om Old Trafford gick upp i rök, likaså gjorde fortsatt spel den dagen då jag fick utgå med vad som troligtvis var en lättare hjärnskakning. Matchen var över fem minuter efter att den startat och som konsekvens hade jag inte bara ont och mådde illa utan jag hade också missat chansen att gå vidare i uttagningsprocessen när min medverkan abrubt avslutades.
Efter denna dagen fick sig min dröm en rejäl törn, lyckan som jag trodde var gjord var som bortblåst på ett ögonblick och drömmen stannade liksom av ett tag. Det var precis som om det inte var menat att bli. Jag hade prickat in en perfekt dagsform, precis i rätt tid för att visa upp mig för de som skulle kunna ge mig en chans på en ny nivå, när fru fortuna plötsligt, lika pötsligt som hon hade kommit på förmiddagen, bestämmde sig för att hon valt fel och gick vidare till någon annan. Jag var naturligtvis fortfarande bra för min ålder och naturligtvis skulle det komma fler tillfälle framöver, men just där och då var det precis som om jag kunnat ta på proffskontraktet och så upplöstes det i tomma intet. Det var en sådan dag då det kändes som om att allt var möjligt, och allt skulle klaffa, men sen bara föll itu tillsammans med den där konstiga känslan, när man tror att hela huvudet har spruckit under fotsulan på ett par adidas fotbollskor med skruvdubb och en 1 och 90 meters bjässes fulla tyngd. Det blev liksom ett tomrum av brustna drömmar i all smärta, både den fysiska och den så mycket värre psykologiska.

Nästa avsnitt(när det nu kommer) handlar om att åter vara på uppgång, få chansen på nytt, och att börja drömma den magiska proffsdrömmen igen...

Hur tänker man i Newcastle?

Newcastle är ett klassisk lag som senast hade en storhetsperiod i mitten av 1990-talet när spelare som Andy Cole, David Ginola, Faustino Asprilla, Alan Shearer, Robert Lee, Kieth Gillespie och Les Ferdinand sprang omkring i skatornas svart-vita mundering. Man slogs med främst United om ligatiteln ett par år i rad mellan 94 och 97 och arbetarstaden i norr levde upp som aldrig förr. Tiderna har förändrats och Newcastle har varit i kris och var förra säsongen nere i Championship men har kommit tillbaka och parkerar just nu på en hysad 12:e plats i Premier League. Man har ett medelmåttigt lag med få undantag som jättetalangen(i dubbelbemärkelse) Andy Carroll men en fin klassisk arena i St: James Park och en nästintill fanatiskt hängiven publik som sluter upp mångtaligt och ljudstarkt vi varje hemmamatch. Newcastle som är en riktigt skitig gammal industristad i norra England långt från flärden i London är en stad som i mångt lever upp inför match och fotbollen är väl snarast att betrakta som religon här precis som på många andra mindre välställda områden i världen. Fotbollen blir en symbol för hopp och tro på ett mer verkligt och påtagligt sätt än vad kyrkan kan förmå och fotbollsarenan blir mer av ett tempel och en samlingsplats som lever och andas mer än vad katedralerna gör. Så publiken finns och tycker innerligt. Publiken på S:t James är glad över att vara tillbaka i högsta ligan, de är glada över att laget kan prestera mot de bästa i landet om än av lite ojämn kvalitet, och publiken tycker om sin manager Chris Hughton som tagit laget tillbaka och som kanske inte har ett fantastiskt rykte eller någon vidare meritlista, men som har varit lojal och hängiven i sitt jobb som manager i Newcastle, och som har vunnit fansens hjärta. Nu har Houghton fått sparken för att laget inte presterat tillräckligt bra och när man sparkar någon som är populär och har presterat hyfsat efter förutsättningarna så skapar man naturligtvis förväntningar på att ersätta honom med någon bättre eller med tyngre meriter eller större populäritet. Men inte i Newcastle, inte med en Mike Ashley i ledningen. I Newcastle sparkar man en halvhyfsad men mycket populär manager och ersätter honom med, ja med vaddå?
Idag blev det klart att Alan Pardew ersätter sparkade Hughton.
Pardon?! Pardew who?
Inte den Pardew väl? Han som tidigare under säsongen fick sparken, efter en usel inledning, från Southampton i League One? Det Southampton som satsar på att komma tillbaka till fotbollens finrum och som sedan Pardews uttåg avancerat till en 8:e plats i tabellen och snart är på kvalplats uppåt?
Inte den Pardew som senast han var i Premier League åkte ur med Charlton 2007?
Inte den Pardew som enligt en undersökning i veckan fick ett 99,9% motstånd att ta över Newcastle av, just det, Newcastles fans?
Jo, just den Pardew har nu blivit ny manager i Newcastle och tydligen är det så man tänker om man heter Ashley och äger klubben i norr. Men Pardon me, hur f-n tänker man i Newcastle?
Pardew har nu börjat sitt nya jobb med orden "I'm not a Geordie, of course" kanske inte den öppningsfrasen man hade valt om man skulle bli ny manager för Newcastle som är själva hjärtat i den regionen där befolkningen kallas för geordie, det vill säga nordöstra England och främst kring floden Tynes utlopp och som också är namn på den dialekt man talar i området.
Kanske är det bara jag men hade jag varit Ashley hade jag nog inte valt Pardew som den som skall föra den klassiska klubben Newcastle framåt, men och andra sidan blir Pardew manager nummer sex på tre år så även om han på pappert skrivit på för fem år så är väl fem månader en troligare tid att räkna med.
Kanske är det bara jag men om jag hade varit Pardew och fått chansen att ta över Newcastle med vetskapen om fansens inställning och min egna meritlista hade jag kanske snarare valt något mindre provocerande som öppningsfras, då det är just en geordie Newcastlefansen skulle velat ha på posten, men igen, det är nog bara jag som undrar hur man tänker i Newcastle.

För övrigt ser jag fram emot lottning till nästa omgång i Champions League den 17:e december, United får möta någon av följande sex lag: Köpenhamn, Marsielle, Roma, Inter, Milan eller Lyon så det är 50% chans att det blir planet till Italien som gäller för United, ca 33% chans att ta flyget till Frankrike och en liten, liten chans att man kan få se United live på parken genom en 20 minuters tripp över bron utanför fönstret. Hoppas självklart på Köpenhamn av just den anledningen.

Gruppetta, generationsbyte och enkla misstag

1-1 mot Valencia igår kväll i en riktigt underhållande match med ganska svåra förutsättningar. Planen var tydligt frosttyngd och bollen var fuktig och hal, de flesta spelarna i båda lagen hade ganska svårt med första touchen och med fästet i vändningarna. Passningarna blev lite för lösa eller lite för hårda, mottagningarna studsade en halv meter för långt, vändningarna gick lite långsammare eller så föll spelarna, dragningarna med sulan eller vrickningarna med utsidan fick inte riktigt bollen att rulla som den skulle. Sådan var planen och därför fick spelarna snabbt anpassa sig till att göra enklare finter(läs kroppsfinter i fart) och mer fokus i mottagningarna vilket får konsekvensen att nästa moment sker ett par sekunder senare. Trots detta visade båda lagen upp en härlig inställning och spelade en mycket underhållande match på Old Trafford. Valencia hade det mesta av spelet den första halvtimmen men United de hetaste chanserna och både Anderson, Berbatov och Park hade fantastiska lägen att ge United ledningen, men en kombination av dåliga avslut och bra målvaktsplacering var det istället Valencia som kunde ta ledningen efter dryga halvtimmen.
Målet kom ur ingenting, Carrick har bollen under kontroll centralt i banan, men tvekar i att slå en genomskärande passning mot Nani eller kortare pass fram mot Rooney, vänder istället om och kommer lite i trångmål på den hala planen, och inte heller i andra läget slår han passningen som uppenbarar sig till Rafael på ytterbacken, eller ens en ordentlig bakåtpassning hem till Amos utan vänder ytterliggare ett halvvarv och spelar för löst mot Ferdinand, bollen snappas upp av Valencia som går till motattack i kontringsläge två mot två. Ferdinand och Vidic hittar snabbt positioner och saktar upp kontringen och Carrick som naturligtvis insett sitt misstag får chansen att ta en ny position, men när anfallet saktar in lite tack vare mittbackarna saktar också Carrick in och slappnar av och tror att det har löst sig, han upptäcker därmed inte att Fabio är helt ur position eftersom han var på väg i en offensiv löpning när Carrick hade bollen rättvänd, och Carrick stannar upp istället för att fullfölja sitt hemjobb. Detta öppnar möjligheten för Valencia anfallaren att släppa bollen ut till höger där Valencias ytter kommer löpandes, när Carrick ser passningen ser han också att Fabio är hopplöst efter och för andra gången inom fem sekunder inser han sitt misstag och försöker löpa ikapp och kastar sig för att täcka skott men det är återigen försent och Amos som har gjort en vettig utrusning har lite otur och skottet går mellan hans ben i förflyttningen, han hinner helt enkelt inte att reagera. Därmed är chansen till rekordsviten förbi och troligtvis hade det inte heller hjälpt om det var ordinarie Van Der Sar och Evra som spelade utan situationen hade varit densamma. Detta är ett lite typiskt Carrick misstag om än inte i samma upenbara variant. Men faktum är att enda sedan förlusten i Rom när det hände i Champions League finalen mot Barcelona har detta varit väldigt vanligt för just Carrick, lite för långsam i vändningen, lite för långsam i att reagera på hemjobbet och lite för obenägen att fullfölja det defensiva arbetet ända ner till kortlinjen om så behövs. Just detta är egentligen den enda brist Carrick besitter i sitt spel(möjligtvis också litebrist på snabbhet, men det kan kompenseras av medspelare och positionering). När Carrick är som bäst har han nästan samma passningsspel som Scholes både i längd och variation, bra skott och kan kliva upp i skottläge från utanför straffområdet, han har fysiken för närkampsspel och fasta situationer. Han är den kanske mest naturliga passningsspelaren United har när Scholes lägger skorna på hyllan eller vilas på grund av åldern. Han har inte samma energi, teknik och glädje som just nu heta Anderson, inte samma outtröttlighet, genombrottsbenägenhet och snabbhet som Fletcher, men skulle vara ett perfekt komplement till vem som helst av dem om det inte vore för just ovannämnda problem. Hade det varit Fletcher(som inte alls är i form) som hade missat passningen bak till Ferdinand hade han varit på plats och hindrat yttern från att få läget att skjuta, helt garanterat. För Fletcher löper direkt efter en miss med full kraft och fullt fokus på att återfå bollen själv och han löper tills bollen åter är i lagets besittning om han så spränger lungorna på vägen. Hade det varit Anderson hade troligtvis inte situationen ens uppstått då hans teknik inte hade satt honom i den trängda situationen han hade tagit bollen därifrån med löpning istället eller slått genomskäraren i första läget oavsett om den nått fram eller inte. Så kontentan av detta är naturligtvis att Carrick måste jobba oerhört hårt mentalt på att ställa in hjärnan att reagera instinktivt för att återfå bollen, detta gäller även när laget tappat boll och motståndarna vänder spelet utan att Carrick varit inblandad, Carrick är alltid ett par sekunder sen att påbörja hemjobbet. Det är precis som att han först måste intala sig själv att det faktiskt ligger på honom att göra den ansträngningen. Nåja nog om detta men tyvärr är det ett stort problem framförallt när inte Fletcher är den andra innermittfältaren på planen.
Så Uniteds problem för tillfället är alltså fortfarande det centrala mittfältet, Fletcher är inte i slag och får bollen för långt ifrån sig allt för ofta, Carrick har den här inbyggda tveksamheten, och Anderson måste kunna hålla den nivå han ligger på nu och alltså bli av med den låga lägstanivån. Gibson har ett enormt skott och bättre passningsspel än vad man först tror, men är lite för långsam och framförallt lite för orörlig, han kompenserar helt enkelt inte när yttrarna byter position eller är ur desamma i ett offensivt läge. Scholes är fortfarande väldens bästa inner med boll men orkar inte 90 minuter längre och kommer därför ofta i "negativa-Scholesläge" dvs läge när man vet att det blir minst gult en bra stund hinnan det faktiskt händer. Så viktigt nu är att trion med Fletcher, Anderson och Carrick får ordning på sina respektive menatal/psykologiska svagheter så att Scholes kan trappa ner under nästa säsong och låta det bli hans sista av den enkla anledningen att han då inte längre är förstavalet. Cleverley har dessutom visat prov på att han kan bli att räkna med nästa säsong under sin tid som utlånad till Wigan. Kan bli riktigt bra faktiskt. För övrigt är stackars Hargreaves nu hos någon ny specialist i Tyskland och Ferguson har börjat uttala det vi alla redan vet, han är nog dessvärre slut på den här nivån och det är snarare mentalt än fysiskt. En riktig sorgehistoria. Stackars Owen Hargreaves.
Annars var det i mångt ett föryngrat United vi fick se igår, ingen Van Der Sar, ingen Neville, ingen Scholes, ingen Giggs och dessutom gick en försiktig Ferdinand av efter en timme och den lätt skadade Evra var ersatt av Fabio istället för O'Shea så en generation var förbigången detsamma gällde med Amos istället för Kuszczak i målet. Även om det kommer dröja under två säsonger till och troligtvis ett par förvärv till innan man helt kan se United utan Giggs och gänget så var det intressant att få en viss försmak på nästa generation i så här pass svårt motstånd.
Laget:

Amos(20)

Rafael(20) - Ferdinand(32)(Smalling(21))- Vidic(29) - Fabio(20)

Nani(24)(Giggs(37)) - Carrick(29) - Anderson(22)(Fletcher(26)) - Park(29)

Rooney(25) - Berbatov(29)

Med Obertan, Valencia, Gibson, Bebe, Henandez, Macheda och så då Welbeck och Cleverley också känns det faktiskt som att generationsväxlingen inte behöver bli så svår. Lindegaard(26) ansluter som målvakt i januari och med en eller två spelare till(mittback och offensiv mittfältare) kan Neville, Giggs, Scholes, Van Der Sar, Ferdinand, Owen och Brown sluta efterhand som deras kroppar säger ifrån och de yngre spelarna är tillräckligt bra för att konkurrera ut dem på permanent basis.

För övrigt kan jag inte låta bli att imponeras av den evigt unge Giggs som när han kom in sista kvarten gjorde sin 850:e a-lagsmatch för United. Man ska väl inte säga att han gjorde något speciellt men trots sina 37 år visade han vid tre olika tillfälle att han fortfarande är en av världens snabbaste med boll de första 10 meterna han rycker och ändrar rikting i steget och lämnar motståndaren två meter efter direkt, fantastiskt.

För övrigt var det riktigt skönt att se Anderson göra mål. Efter två bra lägen i första halvlek varav ett friläge som bara skulle ha varit mål fick han slå in en målvaktsretur, och det är precis ett par sådana mål han behöver, mål där läget bara dyker upp och han inte hinner tänka så mycket. Sen tror jag att han kan bli en viktig kugge i målskyttet, för han har en grym förmåga till genombrott och löpningar i hög fart med boll. Behöver alltså bara släppa den mentala spärren och inte tänka så mycket på avsluten utan bara skjuta.

Äntligen match

Efter den pinsamma förlusten i Ligacupen mot West Ham och den inställda matchen i helgen mot Blackpool så är det äntligen match igen. Ikväll möter United, Valencia i sista gruppspelsomgången i Champions Leauge. Vinst eller oavgjort och United är gruppsegrare och kan därmed undvika bland annat Barcelona, Real Madrid och Bayern München. Med sex dagar till nästa match och den 10 dagar långa vilan för de flesta spelarna då det var ett b betonat lag som mötte West Ham lär Ferguson mönstra ett starkt lag idag. Ett extra incitament är naturligtvis att United kan bli första lag att gå igenom ett gruppspel utan att släppa in något mål, och Ferguson älskar att vara rekordhållare. Därför tror jag på följande startelva ikväll

Van Der Sar

Rafael - Ferdinand - Vidic - Evra

Nani - Carrick - Fletcher - Obertan

Rooney - Berbatov

och bänken: Kuszczak, Smalling, O'Shea, Anderson, Giggs, Hernandez, Macheda

Ser fram emot en offensiv och rolig fotbollsmatch, inget av lagen har något att förlora då båda redan är klara för nästa omgång, så de borde kunna spela avslappnat och positivt. Risken finns dock att man blir lite försiktig för att undvika skador.

För övrigt var inte Evans eller Brown med på gårdagens träning, Brown ryktas vara i onåd hos Ferguson sedan någon incident i somras och Evans kan bli såld i Januari efter flera månaders svag form, det ryktas också att Ferguson ska vara intresserat av att köpa tillbaka Ryan Shawcross från Stoke för att ersätta ovan nämnda spelare, då Browns kontrakt går ut till sommaren och klubben vill sänka hans lön. Det tråkiga med att sälja dessa två är att de båda är fostrade i United, men för min del tror jag varken nu eller har trott tidigare att Evans kommer att räcka till för United, dock ser jag hellre att man försöker köpa Subotic från Dortmund än Shawcross. Visserligen har Shawcross fördelen att vara fostrad i United och räknas som home-grown i det nya regelverket, vilket kan vara avgörande på sikt. Jag tror dock att det kommer att lösa sig med Brown som är en genuin och duglig försvarare och United spelare. Vi får väl se framöver. Men först Valencia alltså!

Allsvenskan, med världens längsta försäsong

Malmö tog som bekant allsvenskt guld i höst(dubbelt upp med damerna), och guldet skall åter glimma där det hör himma, men så här i december när Champions League gruppspelet avgörs och Premier League går in i sin mest intensiva fas har man nästan hunnit glömma att det finns en serie här i Sverige också.

Men det är kanske inte så konstigt?

Sverige är nersläckt, inga höga strålkastarpelare lyser över de nya fotbollsarenorna i Malmö, Göteborg eller Borås. Det är mörkt och stängt på Olympia, Örjans Vall och Söderstadion. Allsvenskan har världens längsta försäsong.
Är det för att vi ska kunna vara världens bästa innebandyland? 39-1 mot Australien i VM igår är ju ärligt talat löjligt, ska vi vara med bland världens 6 bästa i ishockey och kunna hävda oss i längdåkning och skidskytte. Kanske är det så att idrottssverige är mer intresserat av bredd än spets, det ligger ju lite i den svenska mentaliteten att alla ska vara med. Inget fel i det, men även om vissa kan spela på väldigt hög nivå i både fotboll och innebandy eller ishockey så är det oundvikligt att man måste välja i de senare tonåren och personligen tror jag inte att innebandyn eller ishockeyn blir lidande av att fotbollssäsongen blir optimerad, möjligtvis i form av tappad publik, men inte i form av förlorade talanger, och om publiken väljer fotboll är signalen naturligtvis ännu starkare till den nödvändiga förändringen.

Som liten grabb var det stenhårda grusplaner med inslag av salt och snö, det var kallt och vått och blåsigt hela senhösten och vintern. Det blev mer löpning än bolltrix och spelet blev väl många gånger därefter, dvs mer klassiskt brittiskt än brasilianskt. Men nu på 2010-talet finns det konstgräs och värmeslingor och inomhusplaner och inte behöver vi väl 4½ månaders uppehåll när övriga Europa bara har 2 vilka dessutom ligger mitt i sommaren?

Är det inte dags att låta Allsvenskan gå in i det moderna tidevarvet?

Öka Allsvenskan med 2 lag, promota Svenska cupen och slopa tramset med att en omgång spelas över 6 dagar. Så fler lag, fler matcher, intensivare program och strävan efter Europaspel(se på FCK) är min melodi för svensk fotbolls framtid. Rid på vågen av unga talanger Se Toivonen och Berg, se Wernbloom, Lustig och Elm och se på Malmös guldlag med Pekalski, Rexhepi, Molins, Dahlin, Mehmeti, Sudic, Jansson, Durmaz, och Nilsson.

Jag kan inte låta bli att tänka på min studiekamrat på Högskolan, ett stort MFF fans, våndor under vintern och och det oändligt långa uppehållet. I samband med denna tiden(började hösten 98) släppte en viss herr Winnerbäck en skiva "Kom"(1999) med en låt som inte alls har med fotboll att göra men som för mig kom att förknippas med vinteruppehållet och världens längsta försäsong. En av verserna i låten "nästan perfekt" lyder såhär:

Och jag lever inte riktigt
och jag känner inte riktigt
under dagarna som inte riktigt finns
Men så kommer en säsong igen
och strömmen går igång igen
och nätterna blir ljusa
och jag känner och jag lever och jag minns

Så Peter, vart än livet har fört dig idag, jag hoppas att du känner och lever och minns, även om vi fortfarande så här drygt 10 år senare fortfarande har världens längsta och mörkaste försäsong.

För övrigt gläds jag åt att guldet åter är hemma i Malmö och att tre Malmö-exporter är Europas hetaste svenskar: Ibra såklart, men också Toivonen i PSV och glädjande nog Rosenberg i Racing Santander.

Att värma ett rött hjärta

Harry Redknapp är mannen som gjort underverk med Tottenham, med en lite märklig mix av gammal brittisk grinighet, auktoritet, bra sinne för det vackra spelet och faktiskt lite internationellt perspektiv. Förra året efter Tottenhams match mot United, sa Redknapp:


"When we played United at White Hart Lane, my coaches, Tim Sherwood and Les Ferdinand, were in the stands along with the United boys who weren't subs. They were jumping up and down at every decision and again when they scored their goals. That winning mentality goes right through the club. Gibson and the other boys wanted to play but they also have those feelings that they showed. There are not many clubs where you get that. It's something you'd like to develop. It's hard to change people but that's what makes winning teams."
- Harry Redknapp

Det är den känslan man hoppas på nu inför det intensiva december programmet. Blackpool imorgon, sen stormatcher mot Valencia, Arsenal och Chelsea och sen fyra riktigt fysiska matcher mot Sunderland, Birmingham, West Brom och Stoke.

För övrigt hoppas att Jonny Evans får vila samtliga dessa matcher och istället skickas på kurs i mental träning, måste vara den mentalt svagaste United spelaren jag någonsin sett.
Jonny vad gör du? som Kal P Dal skulle ha sagt på sin tid...