Ryan Giggs slog igenom med buller och bång och var sin tids sensation, han sprang som en unghäst på vårens första bete, han dansade runt de stelbenta försvararna som om vore de koner på en träningsplan, han smekte innerskruvade inlägg som sammetskuddar och han smällde in hårda inspel likt hammarslag, han slog genomskärare med utsidan som en cirkelsåg genom en plywoodskiva, han skar igenom själv likt ett utfall med värja, han passade, trixade, snurrade och sköt. Fenomenet Ryan Giggs hade blivit namnet på allas läppar.
Den unge yttern gjorde den där vänstra kanten till sin och ingen kunde göra något åt det. På andra sidan planen fanns spelare som var spexigare(Sharpe), eller snabbare(Kanchelskis), som hade känsligare fötter(Beckham), snabbare finter(Ronaldo), trixigare rörelser(Nani) eller med kraftfullare stil(Valencia) men de har kommit och gått och ingen har kunnat utmana på den vänstra sidan, de som har avlöst honom när han vilats har aldrig varit aktuella till att putta ner honom från sin tron.
Åren gick spelare kom och gick, vissa med stora rubriker, andra smög omärkta förbi, men Giggs bestod och växte, och han var uppe i toppen av alla listor efter varje säsong, aldrig bäst men heller aldrig utanför topp fem, han assisterade och han gjorde det själv. Han fanns där innan Premier League och han fanns där innan Champions League och han står där ännu. Han vann Ligacupen, FA-cupen, Cupvinnarecupen, Supercupen, Klubblags VM, Champions League och Premier League, och han gjorde det om och om igen. Han har gjort mål varenda säsong av Premier League, han har gjort flest matcher i Unitedtröjan någonsin, han är äldste målskytt i Europas finaste turnering, han är mesta mästare.
Men Ryan Giggs var mer än så, han var en personifiering av heder och moral, han var ärlig och respekterad. Ingen hade något ont att säga om honom. Motståndarna beundrade honom, domarna satte honom som förebild, fansen älskade honom, media respekterade honom, inte ens motståndarnas fans kunde hitta något negativt med honom. Han blev en förebild för hur en stjärna ska vara och agera, en ledstjärna i tider av bortskämda, skrytsamma, högdragna och aggressiva divor. Ryan Giggs blev en ambassadör för klubben i mitt hjärta, han blev ett levande bevis på att storhet och uppmärksamhet inte behöver stiga någon åt huvudet. Han fick en dotter och en son, han gifte sig med sin långvariga partner han blev som en storebror som visade vägen. Han tränade hårt och rätt, åt rätt och tog hand om sin kropp. Han åkte hem till fru och barn efter att ha fullföljt sina uppgifter på plan och utanför, han engagerade sig i Unicef och arbetade med välgörenhet. Alla hans titlar och utmärkelser blev symboler för hans storhet utan att förändra den person han var. Han blev en legend i ordets sannaste och mest innerliga betydelse.
Jag har fru och två barn, en pojke och en flicka. Jag vet att livet går upp och ner, man stöter på problem, man hamnar i kriser, man utsätts för prövningar. Livet är fullt av mot och medgångar. Dödsfall, sjukdomar, arbetslöshet, stress, långa arbetsdagar och svårt att hinna med, oro för barnen varvas med framsteg, framgångar, nya utmaningar, upplevelser, glädje, resor, matcher, segrar. Men en sak i livet går inte att ändra på. Man vänder inte familjen ryggen. Förhållanden kan brista, skilsmässor är vardag idag. Men man får bita ihop, sätta barnen först och hitta en bra lösning på det livet kastar mot en.
Jag har inte Ryan Giggs framgångar, inte hans pengar eller kändisskap, jag utsätts inte för den uppmärksamhet som han gör. Inga flickor/kvinnor kastar sig efter mig eller trånar efter att dela mitt rampljus. Jag har ingen aning om hur det är att vara "on top of the world" i över 20 år. Jag behöver inte leva med mediadrevets hungriga vargar, jag har inte ofrivilligt blivit utnämnd till andra människors förebild. Men jag vänder inte familjen ryggen, jag låter inget gå före mina barn.
Ryan Giggs har varit som ett levande bevis på att man kan uppnå den största av framgångar och ändå behålla sin heder och sin moral. Han har varit exemplet jag har gett när man kritiserar andra stjärnor. Ingen kan ta ifrån Giggs att han är Uniteds störste spelare genom tiderna på plan, den mest framgångsrika och den man kunnat se prestera och elevera säsong efter säsong i en allt tuffare och bredare konkurrens.
Men var står jag nu?
Jag är 33 år gammal och står med stadiga fötter på jorden, jag har en känsla för heder och moral som är min egen, jag är inte längre i behov av förebilder eller idoler. Jag vet vad som är rätt och vad som är fel, jag tror mig kunna uppfostra mina barn till goda människor och jag vänder aldrig familjen ryggen, mina barn står alltid i första rummet.
Men jag har förlorat en hjälte och jag har en sorg i mitt bröst. Det flimmer av magi som omgärdat Ryan Giggs är borta, den obestridbara auran av storhet har försvagats, glorian har hamnat på sned. Det visade sig att den störste av dem alla fortfarande bara var människa. På ett sätt är det logiskt, det var helt enkelt för bra för att vara sant. Men livet går vidare och fotbollslegenden Ryan Giggs skriver ett nytt kapitel på lördagkväll och ingen blir gladare än jag om han visar sig så stor att han inte låter sig störas av skriverier utan är den avgörande faktorn i den eviga strävan efter nya framgångar och större ära.
Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt. Jag hoppas att frun Stacey och barnen Liberty och Zachary förlåter honom och att media inte utsätter dem för förföljelse och förnedring. Kan dem förlåta honom så kan så klart jag göra det.
Ryan Giggs är för alltid en Unitedlegend
