Spader Tre: Lee Sharpe (1988-1996)

Spader tre har tilldelats Lee Sharpe, en av mina egna favoriter och pojkidoler. Lee Sharpe föddes 27 maj 1971 i den lilla orten Halesowen i England. Lee startade sin karriär i Torquay United, men efter bara 14 matcher där hade United fått upp ögonen för den lovande yttern och köpte honom för £200 000 i juni 1988. Sharpe debuterade för United i september 1988 mot West Ham, men hade svårt att slå sig in i a-laget, men i november fick han sin chans, när ordinarie vänsteryttern, dansken Jesper Olsen såldes. Med ökad speltid ökade också självförtroendet och Lee började ta för sig alltmer, och hans rykte som spelare ökade och han blev lite av fansens favorit inhoppare, då han ständigt spexade vid uppvärmningen längs sidlinjen. Säsongen därpå hade Lee åter svårt att ta en plats då nyförvärvet Danny Wallace var förstavalet, och en av hans tyngsta stunder kom när han inte blev uttagen till FA-cup finalen när United slog Crystal Palace. Men säsongen 1990-1991 blev det äntligen Lees tur att vara förstaval och den snabbe yttern med det ständiga leendet växte till en sensation den säsongen och det kom också att bli hans bästa genom karriären. United vann Cupvinnar Cupen, men Lees stora dag var en match mot Arsenal borta i ligacupen i november 1990. Clayton Blackmore hade gett United ledningen på frispark, och Hughes hade utökat till 2-0 efter att Sharpe startat ett anfall på vänsterkanten. Då hände det, Wallace slarvade bort en möjlighet och bollen gick ut på mittplan. Sharpe vann bollen snyggt och undvek en ful glidtackling, sprang förbi två Arsenalspelare och dundrade upp 3-0 med högern i högra krysset. United gick till pausvila med det resultatet och trodde nog att allt var klart. Men Arsenal hade ett bra "pep-talk" i paus och kom ut som ett nytt lag och tryckte på för full maskin i andra, och två gånger om lyckades man reducera med bland annat ett nickmål av Tony Adams, innan Sharpe klev fram igen. Efter ett fint anfall hittar Hughes Irwin på högerkanten och ytterbackens inlägg är perfekt för en flygande Sharpe, som mellan mittbackarna kommer högst och snyggt nickar in 4-2 i bortre burgaveln. Strax därefter driver Wallace upp bollen mitt i banan och slår en snygg genomskärare mellan innerback och ytterback och Sharpe kommer framstormandes som utskjuten ur en kanon, han har löpt från en bit in på egen planhalva förbi Wallace, förbi Arsenals mittfält och bara susar förbi Arsenalförsvararna och skjuter lågt i steget förbi den utrusande David Seaman i bortre burgaveln, Sharpe fortsätter sin löpning mot publiken gör en kullerbytta, ett segerhopp och sträcker sedan båda armarna i luften för att sekunderna senare brista ut i skratt när lagkamraterna kommer framrusandes. En stund senare är Sharpe nere i försvaret och vinner boll och lägger fram till McClair, som hittar Hughes som i sin tur stormar fram på högerkanten och slår ett lågt inlägg till Wallace som bara stöter den i mål. 6-2 till United mot Arsenal och jag minns matchen som om det vore igår. Jag var tolv år gammal och såg matchen på TV, jag hade vid denna tid hejat på United i ett par år redan, men inte sett så många matcher på grund av dåtidens TV-utbud, men denna match sitter fastklistrad på näthinnan och Lee Sharpe blev självklart min hjälte. Men Sharpes tid i det absoluta rampljuset blev ganska kort, han hade fått debutera i landslaget men inte riktigt kunnat konkurera ut John Barnes som just då var Englands bästa, alla kategorier, och konkurrensen i United hade åter hårdnat då en 17-årig, ännu snabbare och ännu trixigare Walesare, vid namn Ryan Giggs hade dykt upp på Uniteds stjärnhimmel. Sharpe hade dessutom otur att bli skadad i början av säsongen 1991-1992 och när han under vintern kom tillbaka i form, var den unge Walesaren omöjlig att peta, Sharpe fick istället börja konkurrera med Irwin om vänsterbacksplatsen och med nyförvärvet Kanchelskis om högerytterplatsen, men Sharpe var tvåa på alla positionerna. Många trodde att Sharpe skulle försvinna vidare då, men Sharpe bet ihop och kämpade och log och vann alla Unitedfansens hjärta för sitt goda humör sin lojalitet och sitt bidrag när han faktiskt spelade. Kämpandet gav resultat och följande säsong delade Sharpe och Kanchelskis ungefär lika och Wallace blev utkonkurrerad och försvann. De följande två säsongerna fortsatte på samma sätt men Lee utökade även sin målskörd och gjorde bland annat ett oförglömligt klackmål mot Barcelona i Champions League(se youtube-länk nedan). Säsongen 1995-1996 blev Sharpes sista i United, Lee hade blivit allt mer skadebenägen och trots att Kanchelskis försvunnit säsongen innan hade Sharpe ännu svårare att ta en plats då ännu en ungdom hade etablerat sig, en viss David Beckham. Lee Sharpe såldes till Leeds för £4,5 miljoner sommaren 1996 och blev då Leeds dyraste värvning genom tiderna. Lee Sharpe hade då spelat 263 matcher och gjort 36 mål för United. Lees skadebekymmer fortsatte dessvärre och han blev aldrig sig själv igen, det blev korta perioder i Leeds, Sampdoria, Bradford, Portsmouth, Exeter och Isländska Grindavik innan Lee Sharpe lade skorna på hyllan 2003. Efter det har Sharpe gjort sig ett namn i TV-världen som expert på ESPN och BBC och som allmän kändis där han medverkat i Celebrity Wrestling, Celebrity Love Island, Dancing On Ice, Superstars och såpan Coronation Street. 2005 gav han ut sin biografi "My Idea of Fun", en passande titel för en kille som gått leende genom hela livet. Sedan lång tid tillbaka är han också en uppskattad "after dinner speaker" för Manchester United. Lee Sharpe hade alltid ett leende på läpparna när han spelade och han firade varje mål som om det vore ett avgörande i en VM-final, med danser, kullerbyttor, hopp och spex, se bilden ovan. Det gick inte att värja sig mot den utstrålning som Lee Sharpe spred omkring sig, Lee Sharpe var en ungdomshjälte som spred glädje och entusiasm och som alltid gav publiken det lilla extra, därför är han spader tre i United Kortleken.

Dance, dance wherever you may be,

He is the young lad from Torquay,

He soon settled in, He soon made his mark,

He is the lad that we call Lee Sharpe.

http://www.youtube.com/watch?v=l6EpPWqPejA

Ruter Tre: Eddie Coleman (1955-1958)

Ruter Tre har tilldelats Edward "Eddie" Coleman, pojken som dansade på Uniteds mittfält och som med sina speciella rörelser och finter fick smeknamnet "snakehips". Eddie Coleman föddes den 1:e november 1936 i Salford i Manchesters ytterkanter och kom till Uniteds ungdomsakademi 1952. Han etablerade sig snabbt i ungdomslaget som vann Youth Cup 1953, 1954, och 1955. Coleman debuterade för United i november 1955 och blev omedelbart en "fans' favourite" hans finter och mjuka passningar var magnifika och ofta tog han bollen från motståndren utan att nudda honom för att sedan finta bort honom och skicka en passning på foten hos en medspelare. Tillsammans med legenden och bästa vännen Duncan Edwards bildade Eddie Coleman ett av Uniteds bästa och mest lovande innermittfältspar någonsin. Eddie vann ligan med United 1956 och 1957 och var med i Sir Matt Busbys "Busby Babes" som en av de viktigaste länkarna och en av de spelarna som stod för den största underhållningen. Eddie hann dessvärre endast med 108 matcher och två mål för United innan han som den yngsta spelaren 21 år och 3 månder gammal förlorade livet i München katastrofen den 6:e februari 1958. Efter sin död fick Eddie en byggnad på University of Salford uppkallad efter sig och "The Eddie Coleman Court" är ett lägenhetsboende för universitetets studerande. Eddie "Snakehips" Coleman var en underhållare och trixare som tog sig ur de flesta situationer på planen med bollen vid fötterna och blicken upp i skyn, inga motståndare var för svåra för Eddie. Dessvärre mötte han sitt öde i en motståndare han inte kunde ta sig förbi och en situation han inte kunde trixa sig ur. Eddie Coleman dog ung men lever vidare för evigt ung i Uniteds historia och själ. Med sina kliniska brytningar, sina vägvinnande pasningar och sina underhållande finter var Eddie Coleman en av Stretford Ends absoluta favoriter. Tragiskt nog var de allt för få och under allt för kort tid som hann njuta av Colemans artisteri, men legenden om pojken med de smidiga höfterna och den dansande stilen kommer alltid att berättas på pubarna runtomkring Old Trafford, därför är Eddie Coleman ruter tre i United Kortleken.

Klöver Tre: Nemanja Vidic (2006-)

Klöver tre har tilldelats Nemanja Vidic, årets spelare enligt fansen och den stora kulthjälten på Old Trafford de senaste säsongerna. Nemanja föddes 21 oktober 1981 i Uzice i Serbien. 1996 strax innan han fyllde 15 värvades han till Röda Stjärnans ungdomslag, och etablerade sig i a-laget under säsongen 2001. Under vilken han vann Serbiska cupen och tilldelades därefter rekordsnabbt kaptenbindeln och ledde Röda Stjärnan under ytterliggare tre säsonger, under vilka han vann dubbeln 2004, innan han såldes till Spartak Moskva, för en ännu oklar summa men det var rekord för en försvarare i Ryska ligan. Efter två säsonger i Moskva köpte United backbjässen för £7 miljoner den 5 januari 2006. Vidic debuterade 25 januari mot Blackburn i ligacupens semifinal. Men efter uppehåll från November var Vidic ur matchform och fick kämpa de första två månaderna i United och bland annat lade han in ett extra fyspass varje dag på eget bevåg för att snabbt komma i form. Trots flera enkla misstag, applåderades han av Unitedklacken redan från första dagen för det var länge sedan man sett någon kämpa så hårt som den serbiska jätten, och snart skulle fansen belönas för sina applåder. Självklart hjälpte det till med Vidic egna uttalande från presskonferensen när han presenterades: “I received an offer from Liverpool, but when I heard United were interested I wanted to sign immediately.” Under den kommande säsongen etablerade sig Vidic som det naturliga komplementet till Ferdinand i mittförsvaret och vann sin första ligatitel, och redan under hösten 2007 valde Ferguson att förlänga Vidic kontrakt med ytterliggare två år till 2012. Sedan dess är Vidic gjuten i Uniteds startelva och har växt till en av världens bästa försvarare. Uttagen till årets lag tre säsonger i rad, vinnare av ligan tre år i rad, Champions League, två gånger Liga-cupen och FIFA world Cup. Efter säsongens slut 2008-09 vann han årets spelare av Unitedfansen, av Unitedspelarna och av Ligaledningen. Vida som blivit hans smeknamn, är fansens favorit på Old Trafford, för sitt helhjärtade uppoffrande för laget, för sin "never say die" attityd och för sin oerhörda styrka i luftspelet, både defensivt och offensivt. Vida har hittils spelat 152 matcher och gjort 12 mål, han har redan passerat förra kulthjälten Stam och jämnförs nu med Unitedlegenden Steve Bruce. Vidic var den enda i backlinjen tillsammans med Van Der Sar, som spelade samtliga minuter när United i vintras satte rekord för längst tid med att hålla nollan. Hans kultstatus fösämrades knappast nu i sommar i heller efter att ha tackat nej till lukrativa erbjudande från AC Milan och Real Madrid, samt informerat Sir Alex om de inkommande förfrågningarna. Då erbjöd Barcelona United stora pengar för Vidic, klubben och Vidic tackade båda enhetligt nej och strax därefter dubblade Ferguson utan Vidas vetande hans lön som tack för hans lojalitet. Nemanja Vidic är en tuff spelare som med oerhört mod och stor beslutsamhet ger sig in i alla dueller som om det gällde liv eller död, han spelar med stort rött hjärta och älskas av fansen för det. Efter att ha utvecklat sitt passningspel och förfinat sina löpningar på fasta situationer är Vidic nu nära nog en komplett försvarare och ett dödligt vapen i motståndarnas straffområde. Vidic har på kort tid vuxit ut till en av världens bästa försvarare och har under sin tid i klubben redan vunnit det mesta som går att vinna utan att verka ha mättats det minsta lilla för det. Nemanja Vidics hjärta klappar starkt för United, och han ger alltid sitt yttersta i alla lägen, och Unitedfansens hjärtan brinner intensivt för Vida, därför är han klöver tre i United Kortleken.

Hjärter Två: Norman Whiteside (1981-1988)

Hjärter två har tilldelats Norman Whiteside, spelaren som vann FA-cupen till United 1985. Norman föddes den 7:e maj 1965 i Belfast på Nordirland. I Belfast upptäcktes han av den legendariske Unitedscouten Bob Bishop, mannen som tidigare upptäckt bland annat George Best och Sammy McIlroy. 1978 kom Witheside till Uniteds ungdomsakademi och 1982 gjorde han debut som den yngsta Unitedspelaren sen Duncan Edwards endast 16 år gammal och samma sommar blev han uttagen till Nordirlands landslagstrupp och slog Pele's rekord som yngsta spelare i VM historien när han 17 år och 41 dagar gammal startade matchen mot Jugoslavien. Han startade sin United karriär som anfallare men blev sedemera mer använd som mittfältare. Norman spelade fysisk fotboll, ibland på gränsen till ful, och han fick det föga hedervärda smeknamnet "The Shankill Skinhead"(huliganismen var stor i England vid den här tiden och smeknamnet har kopplingar till detta) för sin tuffhet på planen, men Whiteside blev snabbt uppskattad för sin arbetsförmåga och var lika nyttig i försvarsarbetet som i anfallsspelet, han hade en naturlig målkänsla och var alltid som bäst när det gällde. Flera gånger var han den avgörande faktorn i matcherna mot Liverpoollagen, Liverpool och Everton, och efter att ha avgjort FA-cup finalen 1985 mot Everton fick han ett mer "hedervärt" smeknamn i "The Scourge of the Scousers". Whiteside spelade 272 matcher för United och gjorde 67 mål men det var målet i FA-cupen 1985 som gjorde honom till evig legend. United hade fått Kevin Moran utvisad(första spelaren att bli utvisad i en FA-cup final) och med 10 man var United något tillbakapressade när Mark Hughes på övertid skickar ut bollen på högerkanten, Whiteside tar emot löper framåt, och alla förväntar sig att han ska komma runt ytterbacken och slå ett inlägg, istället fintar Whiteside och smiter förbi på insidan och skruvar bollen elegant in i bortre burgaveln. Se bilden ovan. Matchen är över, United är mästare, och Whiteside är en legend. Det följande året fortsatte succén i United och landslaget och Whiteside tog Nordirland till ytterliggare ett VM slutspel, men sen började Normans hårda spelstil och hårda liv utanför planen ta ut sin rätt. Tre år med skador och allmänt dålig kondition följde, framförallt hade Whiteside problem med knäna och sina alkoholvanor. När Ferguson tog över som Manager i november 1986 ställdes genast högre krav på disiplin och hälsa och drickandet under säsongen som tidiagre varit tolererat tog omedelbart slut. Whiteside var en av de som hade svårast att komma till rätta med sina problem, och efter att försökt och misslyckats såldes han 1989 till Everton. Men han lyckades aldrig bli kvitt sina knäproblem och efter endast 29 matcher för Everton tvingades Norman Whiteside att lägga skorna på hyllan 26 år gammal 1991, han hade då genomgått 13 knäoperationer utan större framgång. Norman Whiteside blev en Unitedhjälte i en tid där klubben hade stora problem på många plan, men Whiteside var en "workingclass hero" och någon supportrarna kunde identifiera sig med. Sedan slutet av 1990-talet har Norman Whiteside varit tillbaka på Old Trafford där han håller föredrag och gör guidade turer på Old Trafford, så kallade "Legends Tours" för övrigt jobbar han numera på Professional Fotballers' Association. Trots sina dåliga knän och dåliga disiplin som satte stopp för en än längre karriär blev Norman Whiteside en United legend och hans förmåga att kriga för laget och att träda fram när det verkligen gällde har fått hans namn att för evigt stå skrivit som en hjältes i Old Traffords historieböcker, därför är Norman Whiteside Hjärter två i United Kortleken.


One man down, One nil up,
Norman's goal has won the cup,
Na na na na na na na....

Spader Två: Jaap Stam (1998-2002)

Spader Två har tilldelats Jaap Stam, försvarsklippan som försvaret lutade sig på under den historiska säsongen 1998-99. Jaap föddes 17 juli 1972 i Kampen i Holland. Han blev proffs i Twolle 1992 och efter ett par säsonger i olika klubbar i Holland kom han till United från PSV 1998. Stam gjorde sig snabbt ett namn på Old Trafford och blev omedelbart den försvarsklippa man väntat på efter att Bruce lämnat 1996 och ersatte Pallister som lämnade när Stam kom 1998. Med sin fysik, sin rakade skalle och genomträngande blick satte Stam sig snabbt i respekt hos motståndarnas anfallare, men hans spel var så mycket mer än en bergsvägg att ta sig igenom. Han spelade med bra teknik och härlig bollkontroll, skolad i den holländska traditionen av totalfotboll, var Stam lika bra på att bryta motståndarens anfall som att snabbt starta egna för United. Stam var helt given på sin plats och grunden tillsammans med Schmeichel till Uniteds framgång runt milleniumskiftet. Den andra mittbacksplatsen snurrade mellan Berg, Johnsen, May och Neville men Stam var konsistent och den huvudsakliga anledningen till det täta Unitedförsvaret som ledde till trippeln 1999 och ytterligare två ligatitlar 2000 och 2001. 1999 och 2000 blev han utsedd till årets försvarare av UEFA. Dessvärre kom Stam i konflikt med Ferguson, genom utgivning av en biografi där han delvis smutskastat några lagkamrater och även Uniteds affärsmetoder, vilket alltid leder till att spelare får lämna United, framförallt om han inte ber om ursäkt, något som Stam antagligen aldrig skulle få för sig. Så dessvärre slutade Stams United karriär efter säsongen 2001 och Stam såldes till Lazio. Dock fick United £6 miljoner mer än vad man köpt honom för och han var redan 29 år gammal, så ekonomiskt var det en väldigt bra affär. Men Ferguson har själv sagt att spelmässigt hade Stam varit otroligt viktig i minst fyra år till. När Stam i oktober 2007 lade skorna på hyllan efter sejourer i Lazio, Milan och Ajax träffades Stam och Ferguson på nytt, och ingen vet vad som sades, men sedan början av 2008 är Stam en av Uniteds viktigaste scouter och har ansvaret för större delen av Sydamerika för Uniteds räkning. Jaap Stam var försvarschefen som United byggde sitt spel runt under tre "korta" men oerhört framgångsrika säsonger. Stam gjorde endast 127 matcher och ett mål för United, men blev ändå en legend. Stam spelade med en fantastisk kombination av tungt fysiskt spel och stor teknisk briljans. Han var en naturlig ledare på plan och en stor personlighet utanför. Trots sin korta tid i United ligger han alltid högt upp i alla omröstningar för tidernas Unitedelva. Stam spelade med pondus och briljans, med tyngd och elegans och blev en kultspelare på ingen tid alls och kommer för alltid vara högt ansedd av Uniteds fans, därför är han spader två i United Kortleken.

Visst är det tränarens fel, eller?

Vi har sett det förut. Ett tippat topplag ligger långt ner i tabellen och underpresterar kraftigt. spelarna ser snarare ut som ett gäng lirare i parkeen än ett profeesionellt fotbollslag. Fansen är utom sig av olycka och experterna sågar laget vid fotknölarna. Direkt hörs orden om tränarens vara eller icke vara och många kräver att tränaren sparkas innan något annat görs. Här presenteras lite tankar iom kontinuitet, tränarens betydelse för ett lag och det faktum att spelare med karaktär är viktigare än man tror.

Typexemplet är Malmö FF. ständigt topptippade i Allsvenskan. Resurserna finns där. Klubben är den rikaste i Sverige och en av de framgångsrikaste. Dock inte sedan tidigt 2000-tal.

Vad är då orsaken att laget, som enligt många experter borde kunna blanda sig i toppstriden intee ligger bättre än 11.a när halva allsvenskan spelats? Är det tränarens fel? I detta fallet kanske, men det måste ligga något annat bakom. Låt mig förklara det så här.

Malmö FF anställde Tom Prahl, guldtränare med Halmstad BK och mannen som bidragit till Trelleborg FF.s framgångar i Allsvenskan. Han anställdes med ett enda huvuduppdrag. att få hem Lennart Johanssons pokal till Malmö igen. Och han lyckades. även om det var med minsta möjliga marginal. Laget som vann 2004 innehöll en bra mix av klassspelare (afonso, Daniel Andersson, Lolo Chanko, Patrik Andersson), Karaktärer (Anderas Yngvesson, Niklas Skoog,Olof Persson) och spelare med hjärrta för klubben (Yngvesson , Skoog bröderna Andersson, Osmanovski, Olof persson mfl). Till detta alltså en tränare med en klar spelidé och filosofi om hur fotboll ska spelas. Resultaten lät inte vänta på sig och redan 2002 var Malmö FF med och nosade i topen av allsvenskan. Då hade man också skytteligavinnaren Peter Ijeh i laget. det som kännetecknade Malmö FF 2004, förutom att de vrävat Tobias Gran, afonso Alves mfl var att balansen mellan gamla och nya spelare och i kunannde var bra. det fanns egentligen inga klara brister i laget och de spelare som satt på bänken var bra komplement till de 11 som fanns på plan. Blandningen mellan unga och gamla var bra och laget hade en solklar lagkapten i Patrik Andersson. sammanfattningsvis ser det alltså ut såhär:

-En bra mix av gamla och unga spelare och spelare med "vinnarskallar"

- Klara ledare på planen i Patrik och Daniel Andersson, Olof Persson, Niklas skoog

- Bra mix av kunannde (tekniker, slitvargar, finlirare, målskyttar mm).

- En klar och inarbetat filosofi om hur fotboll ska spelas med en början i försvarsspelet.

- Karaktärer som både höjer stämningen i laget men som också vågar ta i när det behövs.

- En fanatisk publik som lyfte laget när det behövdes.

Allt detta hjälpte Malmö FF att återigen bli den bästa föreningen i Sverige och jag är övertygad om att de hade kunnat stanna i toppen om inte en del felbeslut och misstag begåtts.

Tom Prahl lämnade Malmö FF 2005 och eersates av Sören Åkeby som hade haft framgångar i Djurgården ihop med Zoran Lukic men därefter fått sparken från Århus i Danska ligan. Motiveringen var att laget skulle spela en roligare och attraktivare fotboll. Åkeby hade styrelsen i ryggen de var övertygade om att de nu fått rätt man till jobbet. Med Åkeby som chef skulle Malmö FF spela anfallsfotboll med 4-3-3 som grunduppställning. Det hade ju gått så bra i Djurgården. Men succén uteblev och inte sällan tappade Malmö FF matcherna i slutet. spelare lämnade (några nya kom också som Ola Toivonen, Jonatan Johansson, Jari Litmanen, Junior mfl) men framgångarna uteblev. Efter säsongen 2007 lämnade Åkeby och Roland Nilsson tog över. 2008 blev ett mellanår och det skylldes på föryngring i truppen och att tränarnas filosofier inte satt sig ännu. Och må så vara. Men klubben ligger 2009 på 11.e plats. spelet har havererat och turbulensen i klubben är stor. En del fans talar om att Roland Nilsson ska avgå, men det är väl inte enbart hans fel, eller? Jag tror knappast det. Efter att Prahl slutat har viktiga spelarelämnat (viktiga i bemärkelsen karaktärsspelare). Nyförvärven har inte lyckats leverera det som förväntats av dem och laget är fast på nedre halvan. I den andra änden klättrar IFK Göteborg, Elfsborg och Kalmar uppåt och har så gjort de senaste åren. Klubbar, vars historia inte alls är lika lång och full av framgångar (bortsett från IFk Göteborg). Vad är skillnaden? enligt mig ligger det flera olika faktorer bakom.

- Kontinuitet, både vad gäller tränare och spelare (rätt man på rätt plats)

- Klubbkänsla och glädje att spela för klubben

- Klara visioner hur fotbollen ska spelas och gemensamt arbete för att nå målet.

- Våga misslyckas och lita på att tränaren lyckas med att utveckla laget med eventuell motgång i börrjan som följd. (Haglund, Nanne Bergstrand, Olsson/Rehn)

Den sista punkten är speciellt viktig. Magnus haglund har tillsammans med styrelse och ledare lyckats utveckla den filosofi som klubben satt upp som mål. Elfsborg spelar en underhållande och kul fotboll och de vinner matcher. de har också spelare med karaktär och som sticker ut. Likadant med Kalmar som gett Bergstrand förtroendet. Karaktärer finns här många (Rydström är ett exempel) och laget är välbalanserat.

Malmö FF av idag har intga spelare som sticker ut. de har ingen Yngvesson eller Patrik Andersson som kan mana på de andra om det går dåligt. Laget har ett flertal unga spelare som inte klarar pressen. de har gjort en rad tveksamma värvningar (Daniel Larsson, Markus Halsti, Figureido). Roland Nilsson försöker att sätta sin prägeel på laget men spelarmaterialeet duger inte till att spela det spel som de gör för tillfället. Det är här som tränarens roll är avgörande. kan han förändra genom att ändra i laget? Problemet i Mff ligger också i interna stridigheter där ordföranden kritiserar spelare genom media. Dålig scoutning av spelare (Rick Kruys är ett exempel, David Durmaz ett annat). styrelsen går återigen och slår sig på bröstet som engelska landslaget och tror att man är bäst i världen. Det verkar saknas visioner om hur laget ska spela och vilka spelare som ska ingå. Sedan är det helt klart att många spelare saknar hjärta för klubben.

Kort sagt Det är en massa faktorer som ligger bakom framgången. Elfsborg och Kalmar har lyckats förvalta detta genom kontinuitet och en röd tråd i arbetet. Bra exempel på klubbar som verkligen har klara visioner är Barcelona och Manchester United. de har förvisso också seplare som är flera gångeer bättre än de som spelar i Allsvenskan, men den röda tråden i arbetet genomsyrar dessa föreningar och därmed kommer också framgång. Guardiola visste vad han skulle göra när han tog över Barca. Han behövde bara pränta in det i spelarna. Ferguson i United har en klar linje som han jobbar efter och sedan byggs allting runt det.

Så får jag be klubbar i Sverige i allmänhet och mitt kära Malmö FF i synnerhet att hitta en vision. Ge Roland Nilslon en röd tråd att arbeta efter. Ge spelarna möjligheten att känna att de spelar i Malmö FF och att de är rekryterade dit för att de är specialister på sitt yrke. Ge klubben en vision som genomsyrar hela föreningen, uppifrån och ner. Sedan skadar det ju inte om man lyckas hitta en scout som kan något om fotboll också. Men det är en annan historia. Finns en stabil organisation bakom så är det sedan upp till tränaren att förvalta budskapet vidare till spelarna. Lyckas han inte med det är det läge att hitta en ny, för då har tränaren misslyckats med det han var anställd för.

Det är alltså inte alltid tränarens fel att det går åt helvete. Ofta sitter det folk ovanför som också borde ta sig en funderare.

Ruter Två: Phil Neville (1994-2005)

Ruter Två har tilldelats Phil Neville i knivskarp konkurrens med Nicky Butt, John O'Shea och Wes Brown. Alla är spelare som kommit genom Uniteds egna system och spelat mer än 300 matcher för United, men mitt val föll alltså till slut på den yngre brodern Neville. Phil föddes 21 januari 1977 i Bury i Manchesters utkant. Phil Neville betraktas tillsammans med Storebror Gary, Ryan Giggs, Nicky Butt, Paul Scholes och David Beckham som en av "Ferguson Fledlings" som är lite av de moderna Busby Babes och symbolen för att det fortfarande går att få fram talanger direkt till den yppersta eliten. Phil debuterade för United i januari 1995 i en FA-cup match mot Wrexham, och är precis som sin storebror Gary en fotbollskrigare, som spelar mer med hjärtat än fötterna, han kan användas på i princip alla positioner utom i anfallet men gör sig bäst som ytterback eller defensiv mittfältare. Phil är snabb och stark i kroppen och spelar alltid ganska tufft, men aldrig fult, vilket också gett honom en hel del gula kort genom United åren, men aldrig något rött. Han har dock alltid fått stå i skuggan av storebror som är mer av en ledare, trots att Phil har den större fotbollstalangen av de två. Phil var under skoltiden en ruskigt lovande Cricketspelare och spelade för Englands U-15 lag och håller fortfarande någon form av rekord där, som jag dessvärre(är helt ointresserad av sporten) inte förstår mig på. Han var nära att välja den vägen, och gå i pappa Neville Nevilles, som var cricketspelare, fotspår. Men till slut blev det fotboll och Uniteds ungdomsakademi, för att sluta i 386 matcher och 8 mål för United innan han med stor beslutsångest, 2005, valde att lämna United för Everton för att få mer speltid. Phil har två barn med sin fru Julie en son och en dotter. Dottern lider av en CP-skada vilket gjort att Phil är väldigt aktiv i välgörenhet och att hjälpa till att samla pengar till barnjukhus, och är Patron(beskyddare) för Royal Manchester Children's Hospital. Phil Neville var en otroligt viktig "truppspelare" under sina elva år i United, han vann sex Premier League titlar, tre FA-cuper och en Champions League titel under sin tid i klubben. Phil Neville vann med sin inställning, sin snabbhet, sin sportsmanna anda och sin förmåga att spela på många positioner Unitedfansens hjärta, och i dem kommer han alltid att finnas kvar. Därför är Phil Neville Ruter Två i United Kortleken.

Klöver Två: Jackie Blanchflower (1951-1958)

Klöver Två har tilldelats, John "Jackie" Blanchflower. Född 7 mars 1933 i Belfast, som yngre bror till legendariske Tottenhamkaptenen Dennis "Danny" Blanchflower. Jackie debuterade för United 1951 mot Liverpool, efter att ha kommit igenom Uniteds ungdomssystem som en "Busby Babe". Han vann två ligatitlar på 50-talet och fick smeknamnet Twiggy av sina lagkamrater. Jackie började som anfallare men blev sedemera nerflyttad till försvaret då Sir Matt Busby ansåg att hans positionering och styrka i luften gjorde sig bättre där. Jackie hann bara spela 117 matcher för United och göra 27 mål innan de väldigt svåra skador han ådrog sig i Münchenkatastrofen satte stopp för hans fortsatta fotbollskarriär. Från den dagen förföljde oturen Jackie som få andra, han öppnade en tidnings och tobaks affär som blev utkonkurrerad av en supermarket, han jobbade som "bookmaker" men en hård vinter ställde in hästtävlingarna och han förlorade sitt jobb, han startade en pub två veckor innan beslut om alkoholtest infördes och kunderna som körde bil till puben blev avskräckta, han blev skrivare för att snabbt bli överflödig när ny teknik intruducerades. Jackie Blanchflower fick sedemera cancer och dog av sjukdomen 65 år gammal den 2:e September 1998 . Jackie var en värdefull spelare i den första generationen "Busby Babes", som erövrade England på tidigt 50-tal, han var en spelare som tack vare sin känsla för spelet och sin förmåga att hitta rätt positioner, fick spela i många olika roller under sin tid i United, Hans styrka i luften och målfarlighet gjorde honom till en komplett allroundspelare innan begreppet ens fanns. Jackie Blanchflower är en United legend, en Busby Babe och en spelare att hylla, därför är han Klöver Två i United Kortleken.

Manchester United Kortlek

Idag lanseras en ny kategori på bloggen, Manchester United kortlek. Jag kommer att lansera en spelare per kort i en kortlek med start på klöver två och slut på hjärter Ess. Förhoppningsvis kan detta vara en underhållande lek och en rolig överblick över legendariska spelare i United tröjan. Första kortet kommer om en stund, mycket nöje.

Transferkarusellen fortsätter

Åter efter två veckors semester lite drygt och mycket har hänt i ryktesvärlden men även en del faktiska övergångar har ägt rum, nedan kommer ett axplock som fångat mitt intresse när jag "skummat" de sensate veckornas rubriker...


City verkar fortsätta med sin taktik att köpa alla anfallare som är tillgängliga och nu har man alltså forutom Tevez även gjort klart med Adebayor... Ska bli oerhört intressant att se hur Citys anfallsbesättning kommer att komma överens, för förutom antalet spelare som slåss om speltid så kan man skönja en ny inbördes tävling, Vem har störst ego? och vem kan skapa mest osämja i laget? Tevez, Robinho, Adebayor, Bellamy och Santa Cruz för att ta de största namnen är alla spelare som har varit i bråk och onåd i sina tidigare klubbar och hos sina tidigare medspelare. Kan "Sparky"(Mark Hughes) tända rätt sorts gnista eller kommer det att bli eldstorm i City i höst? Jag tror på det senare... Kanske läge att värva någon försvarare också?


Real hade alltså köpt Kaka, Ronaldo och Raul Albiol men det som svider mest för mig är inte att Ronaldo lämnar United för Real, utan att Karim Benzema gick till Real istället för United. Det är nog den anfallare jag helst sett i United. Real jobbar dessutom vidare och Xabi Alonso känns på något sett nära och kanske en försvarare till. Ska bli intressant att se hur det slutar och hur balansen i laget blir när det är dags för riktiga matcher.

Barca känner sig därav tvingade att rusta ikapp och Zlatan och Maxwell förstärker truppen bra och känner dessutom varandra väl, och jag tror nog att det räcker till en ny serieseger om de inte drabbas av alltför många skador, Eto'o till Inter som delbetalning är nog inte illa för Barca i heller, Eto'o känns som en spelare som är svår att ha i en trupp, synd för han är en grym fotbollsspelare.


Som jag "förutspådde" började det hända lite på Old Trafford efter Fergusons semester och Valencia, Obertan och Owen dök upp som United spelare, de två första känns som bra värvningar, unga men etablerade(mer eller mindre) och kommer att smälta in bra i truppen. Owen är naturligtvis en väldigt vass avslutare, men han är en Liverpool spelare på samma sätt som Beckham är en United spelare, och jag har lite svårt att glädjas över Owens ankomst. Han kommer garanterat att göra mål om han håller sig skadefri och ekonomiskt är det en bra deal med gratis övergång och "pay as you play" lön, men känslomässigt kan jag inte finna någon glädje över att se Michael Owen i en Unitedtröja, han hör inte hemma i den helt enkelt. Jag förstår att SAF gör köpet, han behövde den rutinen i truppen för Machedas och Welbecks skull, Rooney är fortfarande ung och även om han kommit långt har han en bra bit kvar till toppen av sin karriär, Berba är ny i truppen och har en bra men inte fantastisk säsong bakom sig, och har inte tillräcklig rutin på toppnivå, och Owen om han är frisk har ett par år kvar i toppfotbollen och kan bidra med rutin och etablerad klass, jag förstår alltså logiken, men jag känner inte den. Det som svider lite extra är att han fått nummer sju. Även om också det är ett logiskt drag av Ferguson som ska hjälpa till att få tvivlare att tro på det riktiga i affären samt sälja tröjor, men även eftersom Valencia nog inte är typen för en sjua och Obertan har långt kvar i sin utveckling och att om Owen hade fått nummer 30 hade han setts som en utpräglad reserv, nu vill SAF visa att han ska vara en viktig del av laget, kanske smart, men även det känslomässigt helt fel. Nu har det även blivit klart att United köper Mame Biriam Diouf från Norska Molde(som alla vet klubben Solskjaer kom ifrån) 21 årig Senegales som gjort 38 mål på 73 matcher i Norge och som leder skytteligan där just nu med 17 mål på 21 matcher. Han ansluter dock inte förrän i januarifönstret när norska ligan är färdigspelad. Så bortsett från Owen är det tre riktigt spännande unga nyförvärv som denna sommar utgör Uniteds värvningar. Jag tror som sagt att Owen kommer att lyckas hyfsat bra i United, och säkerligen bidra på många sett, men jag har svårt att acceptera honom i klubben, och hade hellre sett någon annan ersättare till Tevez, och definitivt med något annat nummer på ryggen.


För övrigt har Chelsea gjort ett bra köp i Yuri Zhirkov och jag tror nog att ryssen kommer att göra bra ifrån sig i London klubben.

Aston Villa har ersatt Barry med Stewart Downing från Middlesbrough för samma £12 miljoner man fick från City och Downing känns som en ganska likvärdig ersättare.

Arsenal har hittills bara köpt belgaren Vermaelen, men måste nog agera snart efter att ha sålt Adebayor och fått Nasri skadad för halva säsongen, och frågan är väl vad som händer med Fabregas om man inte visar att man har avsikter om att utmana om titlar denna säsong.


Liverpool har förstärkt försvaret ytterligare efter Johnson affären genom köp av PSGs Mavinga, ett spännnande köp som verkar säga att Arbeola är på väg ut, men Liverpool är nog i behov av en back-up till Torres och en anfallare känns som ett måste.


Lyon verkar vilja ta tillbaka mästartiteln från Bordeaux och har efter Juninhos och Benzemas avsked, köpt Bastos från Lille och Cissokho och Lissandro Lopez från Porto, tre bra spelare och Lyon är troligen med i toppen på allvar i år igen.

Marsielle har köpt och sålt hur mycket som helst och man vet knappt hur truppen ser ut, så det får vi vänta med tills säsongen börjar...


Bordeaux har fått in Plasil och Carrasso och det kanske kan kompensera att Obertan och Diawara lämnat, i alla fall nästan.


I PSG ersätter Coupet, Landreau i målet och det kan gå på ett ut, men Erding är ett intressant nyförvärv för Paris.


Tottenham har inte lyckats värva någon hittills men har nu ögonen på Crouch, Petrov, Negredo och !Beckham!, hmm klart är i alla fall att Zokora lämnar Londonklubben för Sevilla


Slutligen har Juve gjort klart med Melo från Fiorentina och Milan har köpt Lucio från Bayern München, och det känns som de enda "stora" övergångarna i Serie A just nu.

Allt för nu men karusellen snurrar vidare...

Välkommen, Gabriel Obertan

Vi hälsar Gabriel Obertan välkommen till United

http://www.youtube.com/watch?v=bSLIGo_7xGc

Återstart av Allsvenskan

Efter U-21 Em och den succé som det faktiskt blev där kan vi konstatera att vi är tillbaka i verkligheten. allsvenskan återstartar och det splittrade spelprogrammet har redan gjort sig påmint. Jag tycker det är värdelöst att omgångarna är så utdragna att man aldrig kan få se en ordentlig tabell.

Här kommer lite tankar om återstarten och om höstomgången som jag tror kommer att tillhöra två lag. Elfsborg och IFK Göteborg. Floppvarningar för Malmö FF, Helsingborg och GAIS. Två raketer också Trelleborgs FF är den ena, Örebro den andra.


Såhär har det spelats hittills efter omstarten
BP-GAIS 1-0
En tråkig match på Grimsta. men BP är en liten skräll i år. Kan överraska fler lag. Effektivitet att göra mål i 94 minuten. BP kommer att gnata sig till poäng. GAIS får det svårare, saknar effektivitet förutom Wanderson. Sedan har de dessutom ekonomiska problem.
Örebro-AIK 1-1
Två lag som överraskat positivt i år. Jag tror mycket på ÖSK som har ett ganska spännande lag. Förlängde precis med tränaren Boström i några år till. Det ger arbetsro. AIK har i sina bästa stunder också ett bra lag och tränaren stahre har fått dem att spela lite rakare jämfört med under Norlings tid. Kan överraska.
Hammarby- Trelleborg 2-1
Har det lossnat nu för Hammarby? Njae jag tror inte det men att vinna hemma mot Trelleborg är imponerande. Hammarby spelade tydligen ganska bra också vilket man inte kan anklaga Trelleborg för. LAget, som jag tror blir en av raketerna i år har kört fast. Lite skadeproblem har ställt till det också. men jag tror att Tff snart är på banan igen
Gefle- Häcken 1-1
Mittenlag som möttes och resultatet blev väl occkså vad man förväntade sig? Häcken har blandat och gett i år och Gefle är en positiv överraskning so far. HAsse Berggren har vaknat ur dvalan. Dock tror jag på en mittenplacering för Gefle och Häcken får kämpa för att undvika kvalplats.
Djurgården- Helsingborg 2-1
Luckic har lämnat Djurgården. KAnske försvann turbulensen med honom? In har en gammal hjälte klivit, nämligen Stewe Galloway. Han har geett spelarna modet tillbaka och kanske kan Jeglerts och Galloway tillsammans forma ett lag som undviker nedflyttning? Men då krävs en klar filosofi. Helsingborg känns som en av årets floppar. de har många spelare skadade och litar helt och fullt på Henke Larsson. Det kan de få ångra då Henke inte varit så bra som han kan vara ännu. Men laget är alldeles för ojämnt för en toppplacering. Stor flopprisk!


Matcher idag
Malmö FF- Kalmar
Borrde vara en säker tvåa, men fjolårets match som Malmö vände och vann. Malmö Gjorde en fin höstsäsong i fjol och vändningen var klassisk. Kan bli samma nu. Vinner MFF så kan det vara vändningen för säsongen. Förlorar dem är de neddragna i bottenstriden och får nog börja tänka om.... Kalmar visar en uppåtgående trend, även om årets start inte varit den bästa. Men de verkar ha hittat spelet igen. Svårtippad match!

Elfsborg-Örgryte
Jag tror att Elfsborg går och vinner hela Allsvenskan till slut. Konstigt vore det annars med den truppen. Kan dock vara lite ängsliga i sitt spel, vilket har kostat dem lite poäng. Örgryte har en ny tränare i Åge Hareide och frågan är varför han blivit självmnordspilot på äldre dagar. Räddar han kvar laget i Alllsvenskan bör han ha priset som årets tränare. ska ÖIS vinna någon match i år så kanske det är denna dock. Teoretisk bör de dock inte ha en tillstymmelse till chans.
Halmstad-Göteborg
Halmstad har blivit lite av laget som inte gör en fluga förnär och som håller sig i mitten. Men samtidigt kan de spela jättefin fotboll, så denna match är svårare än man kan tro för Göteborgs kamraterna. IFK Göteborg bör dock vara det lag som utmanar Elfsborg om seriesegern. Tobias Hysen har varit glödhet, men gynnas han av pausen eller har det gjort honom ont istället? Göteborg är ett spänannde lag som spelar bra fotboll. JAg tror de vinner, men garderar med ett X för säkerhets skull.


Iväll ska det bli spänannde att se Malmö FF.s nye stjärrnskott Jasmin Sudic som petat Guillermo Molins i startelvan. Dessutom flyttas nog Figuireido ner i en offensiv mittfältsroll där han ersätter Harbuzi som både bråkat med klubbledningen och varit sjuk. Inte illa på ett kort Uppehåll. Mycket talar för att han lämnar inom kort!

Magnificent Seven: Steve Coppell

Nummer två i serien om Uniteds nummer sju är den minst kända av de sjuor som lyckats göra sig ett odödligt namn och kanske den som är mest på gränsen till epitetet Magnificent Seven. Men jag återkommer till epitetets innebörd och uppfyllnad senare i artikeln, för detta handlar om mannen som föregick Beckham i en tid då United inte var med och slogs bland världens bästa och fortfarande levde i skuggan av framgångarna under "The Holy Trinity"(Charlton, Law och Best). Denna artikel handlar om Steve "Thunderbolt" Coppell.

Coppell föddes i Liverpool den 9 juli 1955 och i tidig ålder hade några av Englands storklubbar med Liverpool och Everton i spetsen fått upp ögonen för den snabbe yttern. Men Steve valde istället att spela proffsfotboll i Tranmere för att kunna kombinera sitt fotbollsspelande med en examen i ekonomisk historia. Coppell var även coach för universitetslaget, en syssla som senare skulle komma att bli hans totala fokus. 1975 med ett års studier kvar köpte United Coppell från Tranmere med löfte om dubbel lön och tid till att slutföra studierna.

Steve debuterade för United i mars 1975 mot Cardiff City i dåvarande Division two. United var vid den här tiden långt ifrån den absoluta toppen men tog sig direkt tillbaka till finrummet efter en säsong i andra divisionen. Steve Coppell spelade tio matcher och gjorde ett mål under sin första säsong i United och fick som utlovat även tid till studier. Under nästa säsong etablerade sig Coppell i startelvan och gjorde 39 framträdanden och tio mål medan han avslutade sina studier med examen. Steve blev snabbt en favorit på Old Trafford och bland Stretford Ends trogna pratades det om honom som "The speed of light" och "Thunderbolt" och Coppells snabbhet och oerhörda arbetskapacitet vann snabbt gillande hos Unitedsupportrarna och förutom hans snabbhet hade han bra precision i sina inlägg från högerkanten. Många gånger var det Coppell som serverade Macari och Pearson som var Uniteds dåvarande huvudsakliga målgörare.

1976 nådde United till FA-cupfinal och det unga Unitedlaget stod som favoriter mot ett äldre och tyngre, och som det visade sig mer rutinerat, Southampton. United stod för underhållningen men Southampton gjorde matchens enda mål och vann följdaktligen med 1-0.

Året därpå var United fortfarande en bit efter toppen i högsta divisionen och slutade på 6:e plats, men tog sig återigen till final i FA-cupen. Denna gång var de nederlagstippade mot, det svider att säga det men, världens dåvarande bästa lag Liverpool. Liverpool hade redan vunnit ligan och var alltså i final i FA-cupen, men också i Europa cupen och skulle bli första engelska lag att vinna en äkta trippel. Men återigen var det United som stod för underhållningen i finalen, och denna gång lyckades man även få med sig resultatet, United vann med 2-1 och detta skulle visa sig bli Coppells enda titel som spelare om man bortser från segern i Division Two. Liverpool gick sedan och vann Europa cupen, och det var alltså Unitedlaget från sent sjuttital som möjliggjorde den historiska trippeln 1999, åtminstone när det gäller att vara första engelska lag, och hittills enda. Under detta året hade också Coppell gjort tillräckligt bra ifrån sig för att bli kallad till A-landslaget, då han tidigare bara spelat med U-23.

Under de kommande två säsongerna var Coppell den dominerande kraften i United och hade etablerat sig som förstavalet även i landslaget. Men laget som helhet räckte inte riktigt till en 10:e plats 1977/78 följdes av en 9:e plats 1978/79 men man tog sig återigen till final i FA-cupen. Denna gång stod Arsenal för motståndet och matchen har kommit att bli en av historiens bästa finaler. Arsenal hade tagit ledningen med 2-0 och hade bra grepp om en annars jämn och intensiv match. Med bara fem minuter kvar av matchen slår Coppell en frispark in i straffområdet. Arsenal kan inte stå emot och försvararen McQueen kan slå in reduceringsbollen i tumultet. 2-1 och för United tändes hoppet åter, två minuter senare lobbpassar Coppell(på Laudrupmanér) fram till McIlroy som fintar bort två Arsenalspelare och dunkar in kvitteringen 2-2. Unitedspelare och fans är i glädjerus och börjar tänka på förlängningen. Medan Unitedspelarna fortfarande letar sig tillbaka till sina positioner med leendet på läpparna och segervittring i sina hjärtan. Som en blixt från klar himmel tar då Arsenal chansen och direkt på avspark rusar de framåt och lyckas göra 3-2 på övertid och matchen är förlorad.

Säsongen efter 1979/80 jagar United revansch, men når tillslut "bara" en andraplats i ligan två poäng efter ärkerivalen Liverpool. 1980/81 har man åter tappat mark och slutar på 8:e plats. Coppell har dock inte tappat någonting, utan tvärtom är han mitt uppe på toppen av sin karriär och högerkorridoren är hans helt och hållet, han löper mer och fortare än alla andra och hans inlägg är i princip felfria. Han spelar även EM 1980 för England.

Coppell fortsätter att lysa men i VM-kvalmatchen mot Ungern träffas Coppell av en hög ful tackling över knäet och hamnar omedelbart på operationsbordet för en snabb åtgärd. Operationen lyckas bara delvis och Coppell spelar resten av säsongen och VM-slutspelet halvskadad och inte alls i samma form. När England åker ur VM mot Spanien åker Coppell åter till sjukhuset för en andra operation.

Skadan vill inte ge med sig och Coppel kan inte längre medverka i match varje vecka, rörligheten är försämrad och snabbheten och tillslaget likaså. Steve Coppell fortsätter att spela 1982/83 säsongen ut och trots sin minskade rörlighet är han en bidragande orsak till att United slutar 3:a i ligan och tar sig till både Liga-cup och FA-cup final. Coppell spelar Ligacup finalen mot Liverpool och matchen blir en omvänd historia från FA-cup finalen 1977, med Liverpool som vinnare med 2-1. På slutet av säsong håller inte Coppells knä längre och han missar bland annat FA-cup finalen mot Brighton som slutar 2-2 och blir till förlust efter omspel. Istället tvingas Coppell till en tredje operation men tyvärr till ingen nytta, och i oktober 1983 tvingas Steve Coppell att lägga skorna på hyllan, endast 28 år gammal. Han hade då spelat 396 matcher och gjort 72 mål för Manchester United och 42 landskamper och 7 mål för England.

Mängden matcher och mål är imponerande nog men för att förstå hur bra Coppell var och hur viktig han var för laget ska man titta på hans osannolika rekord. Från januari 1977 till november 1981 missade inte Steve Coppell en enda match utan spelade 207 raka matcher för United, ett rekord som naturligtvis står sig än idag och som med de förändrade tiderna och rotationssystem aldrig kommer att kunna överträffas. 207 matcher i rad är ett sannslöst rekord.

Steve Coppell tog direkt upp rollen som coach och inledde med en lång sejour för Crystal Palace från 1984 till 1993 och efter ett års uppehåll var han åter manager i Palace två år från 1995 till 1996. Därefter gjorde han en kort (33 dagars) tid i Manchester City innan han återvände till Crystal Palace där han återigen gjorde en längre sejour mellan 1997 och 2000. Under 2001 och 2002 var han coach i Brentford men tvingades sluta på grund av dålig ekonomi i klubben. En kort tid i Brighton följde innan han tog över Reading 2003 och tog dem 2006 till högsta divisionen för första gången i klubbens 135 åriga historia. Året därpå slutade Reading på 8:e plats i Premier League endast en poäng ifrån Uefacup plats och Coppell blev utsedd till årets manager. När Reading åkte ur Premier League 2008 ställde Coppell sin plats till förfogande men hans popularitet hos Readingfansen är oändlig och styrelsen bad honom att stanna kvar. Coppell stannade och Reading slutade på fjärde plats men förlorade i play-off spelet till Premier League mot Burnley och Steve Coppell sa då upp sig från sin post i maj 2009. Innan dess hann han i mars passera 1 000 matcher som coach endast 53 år gammal, en otrolig bedrift även det.

För att återkomma till det där med kriterier för Magnificent Seven så tänkte jag avsluta med att gå igenom dem i Steves fall. För det första krävs enorm potential och talang, när det gäller detta kriteriet finns det inget att invända på, självskriven i över 4½ år i en klubb av Uniteds storlek talar sitt tydliga språk och att han dessutom hade snabbhet och uthållighet som en friidrottare men inlägg känsliga som en konstnärs gör ju inte saken sämre. För det andra måste man ha något i sin spelstil som gör en unik och Coppell var unik så det räckte till, aldrig har en spelare fullkomligt ägt en ytterkorridor som Coppell från kortlinje till kortlinje var det han som bestämde. Steve Coppell var en spelande tänkande fotbollsstrateg, men med en renodlad krigares hjärta och ihärdighet. För det tedje krävs ett sidospår, något som sticker ut. Coppell tackade nej till luckrativa proffskontrakt för att studera på universitetet och hans lågmälda osjälviska stil vann omedelbart Unitedfansens hjärta, inget onödigt skryt, inga tramsigheter. Coppell gjorde sitt jobb till hundra procent i alla lägen utan tveksamheter eller divafasoner. Han var lojal och ärlig i sitt sätt och en verklig förebild för alla ungdomar då som nu. Även under svåra smärtor och skadeproblem kämpade han på för laget, men tvingades till sist ge efter för skadan som förstörde hans karriär. Steve Coppell var den ultimata lagspelaren och aldrig har väl en tackling drabbat så fel person som den som trasade sönder Steve Coppells knä. För det fjärde är spelaren som bär nummer sju en spelare man förväntar sig det lilla extra av och där man inte blir besviken. Steve Coppell gjorde aldrig något Unitedfans besviken i match efter match levererade han med sin snabbhet och sina blixtrande inlägg. Det är på den femte och sista punkten som man kan tveka när det gäller Coppells medlemskap i Magnificent Seven. Det handlar om att omvandla magin till resultat och för Steve Coppells del blev den enda stora segern FA-cupen 1977, men han tog United till finaler vid ytterliggare tre tillfällen och sättet man vann över ärkerivalen Liverpool och förhindrade deras trippel väger precis tillräckligt tungt för att få vågen att väga över till Coppells fördel.

Steve "Thunderbolt" Coppell gjorde högerkorridoren till sin egen och var så starkt lysande i en tid då det var långt mellan troféerna att han var helt självskriven i 207 raka matcher för United innan en ful tackling och ett söndertrasat knä satte stopp för fortsatt utökning av rekordet. Steve Coppell var med sin snabbhet, uthållighet, precision och taktiska förmåg en man som Unitedfansen för alltid kommer att ha med sig i sina hjärtan. Coppell var en man som starkt bidrog till den spelstil som det moderna United fortfarande använder sig av med fullt utnyttjande av planens bred, och som med sitt ödmjuka och ordentliga sätt starkt bidragit med att bära Uniteds fotbollsälskande själ. Steve Coppell är en förebild för alla United spelare och fans än idag och för all framtid.

Steve Coppell är en odödlig fanbärare och fanan är Uniteds tröja nummer sju.

U-21 EM elvan

Neuer

Bjärsmyr-Höwedes-Richards

Svensson

Milner-Kacar-Özil

Toivonen-Berg-Giovinco

Avbytare: Asenjo(mv) Beck(b) Criscito(b) Raul Garcia(mf) Castro(mf) Dejagah(af) Acquafresca(af)

Välkommen, Antonio Valencia

Vi hälsar Antonio Valencia välkommen till United

http://www.youtube.com/watch?v=I9tyg7p0AvY