Den där jä-la champions!

Förra veckan fick vi toppunderhållning från Europas finaste skyltfönster och som Zlatan skulle ha sagt så sparkade den där jävla champions igång igen efter vinteruppehållet.Utslagningsfasen inleddes med en intensiv match i Milano på den klassiska San Siro med mötet Milan - Tottenham. Londonlaget som ligger fyra i Premier League har inte trampat denna mark förut(då syftar jag inte på själva planen, där man som bekant mötte Inter i höstas utan utslagsfasen i Champions League) och Milan som leder Serie A hade trots lite skadeproblem i lagets mest känsliga del ett tungt favorittryck att bära, och bördan vilade, som alltid numera, främst på frälsaren Ibras breda axlar. Kunde Ibra bli Messi(as) på San Siro?

Samma kväll spelade den spanska ligatrean Valencia hemma mot tyska Schalke 04 som inför säsongen satsat mot Europatoppen med förvärv som Huntelaar och Raul men som återfinns först på 10:e plats i Bundesliga efter en svängig och ojämn säsong så här långt. I Europa har de dock gått bra och de vann imponerande nog sin grupp före Lyon och Benfica. Raul som återvände till Spanien för första gången sedan han lämnade Real, var naturligtvis i fokus i försnacket. Kunde den spanska exil-kungen återfå sin forna krona när han åter stod på spansk mark?

Kvällen efter vankades det ny fotbollsfest. Mäktiga, oslagbara Barcelona skulle dansa fotboll på Emirates i London där Arsenal som ofta känns som, Barcelona light, nästan lika bra men utan tillsatt socker, brukar spela i liknande om än inte lika vägvinnande stil. Förra säsongen var det jämnt i London och Ibra gav då gästerna en 2-0 ledning innan Walcott kom in och gjorde sitt livs match och sprintade likt Usain Bolt rakt igenom Barcelona försvaret och låg bakom upphämtningen till 2-2. I returen det året hade sen Messi, den stora, lilla Argentinaren en uppvisning i fotbollstango och räknade i fyrtakt i målprotokollet. Skulle det bli repris i år?

Samtidigt skulle det nya Colosseum i Rom, Olympiastadion med dess nya gladiatorer få renässans när den Donetska hären kom stormandes från Donbassos vidder. Med hårdföra män, stöpta i det forna öststatsblockets gjutjärn, från Tjeckien, från Rumänien, från Kroatien och Armenien, men framförallt från Ukraina med stål från områdets gruvor och med brasiliansk finess hämtad från Sapucaia, Londrina, Porto Alegre och Sao Paulo. Kunde den romerska hären med dess något vingklippta centurion och dess av påtryckningar försvagade kejsare stå emot en ny invadering från de väldiga östra vidderna?

Resultatet blev att ett välspelande och kontringsstarkt Tottenham som slog ett spelmässigt försvagat och långsamt Milan, välförtjänt med 1-0 efter en blixtrande kontring. Modric till Lennon som flyger som skjuten ur en kanon över halvaplan, gör bort Yepes släpper till en fri Crouch som enkelt bara placerar bollen i ett nästan tomt mål. Pang - Swoosh - Bom, bara sådär, mitt i Milans press och försök att få med sig ett resultat från hemmaplan. Seedorf var för långsam, Flamini verkade förvirrad och Gattuso var förbannad, så ända in i helvetet förbannad, som bara Gattuso kan vara, frustrerad, ilsken, och vansinnig. Gattuso som lever Milan i varje hjärtslag och som pumpar adrenalin och rödsvart blod i en frenesi som ingen annan. Gattuso som blir irriterad och aggresiv när han blir bortgjord och inte får vinna bollen(tänk Ronaldinho i mötet Milan mot Barcelona för ett antal år sedan med tunnlar, chippar och allmän lek. Som en vuxen mot en 2-åring som vill ta bollen men varken hinner, når eller kan) men som blir ännu mer irriterad och aggresiv när han får ha bollen men blir av med den på grund av att motståndarna helt enkelt kan tackla lika hårt och lika intensivt. Gattuso blir förbannad när han förlorar mot teknik och fart, men blir helt enkelt ursinnig när han förlorar på kraft och styrka, det är ju HANS hemmaplan och HAN är den starkaste tuppen i hönsgården och så kommer grannens tupp och helt enkelt knuffar bort honom från sin tron. När då en före detta Skotsk, något till åldern kommen, Milanista ger honom en "tillsägelse" som vore han en gammal lärare. Då brister det i blodkärlen på Gennaro Gattuso och det rödsvarta blodet pumpar ut adrenalinet genom öron och ögon, och hjärnan bubblar och kokar över. Detta är Gattusos arena, detta är hans mark, och ingen skall komma hit och tro att Gattuso tänker backa, inte en millimeter. Men Joe Jordan(före detta hårding i Leeds och Manchester United) står kvar och fortsätter psyka, han backar inte en millimeter, han har gjort detta förut mot de tuffaste av motståndare och han kallas inte Hajen för ingenting, och lärdomen förutom de fyra matchernas avstängning, blir för Gattuso helt enkelt: det finns alltid en större fisk därute. Tottenham vinner matchen, Ibra blir ingen messias och av det magiska Ibracadabra syns ingenting, för den långe magikern lämnas ensam, utan bollar att trolla med, mot starka klassiskt fysiskt spelande brittiska mittbackar. Två mot en, och utan bollar att trolla med, och utan färg blir det svårt att måla. Milan blir pressat och ifrån sprunget och har en lång, lång väg att vandra till returen i London, för att kunna vända detta, till en fortsatt dröm om det där jävla Champions.

Resultatet blev att Raul kom till Spanien med sina nya tyska lagkamrater(nåja, de är även från Peru, Kina, Japan, Brasilien, Iran, Schweiz, Ghana och Kamerun) som en före detta superstjärna och Madrista från det kungliga vita Madrid. Med sig hade han en lite smutsigare arbetarförening(även om de spelar i kungligt blått) från kolgruvorna i Gelsenkirchen. Valencia höll i bollen och anföll i vågor och man tog också ledningen med 1-0 genom Soldado och kändes som en säker vinnare, men tyskarna arbetade sig in i matchen och var inte rädda för att smutsa ner sig och efter en dryg timme visade Raul att sin forna stjärnglans fortfarande kan skymtas under det svarta dammet från kolgruvorna, och med ett bländande ryck, en strålande mottagning och ett glimmande avslut, blinkade stjärnan till och kvitterade till 1-1. Så nu är matchen i tyskarnas händer eller snarare fötter när returen sparkas igång på Arena Auf Schalke i Gelsenkirchen.

Resultatet inleddes som en repris av förra mötet, Barcelona spelade som en symfoniorkester och bollen flyttades likt tonerna från Valdes pukor längst bak i slagverkssektionen, via en trumpet(Alves), en tuba(Pique), en trombon(Abidal) och ett Valthorn(Maxwell) i brassektionen. Vidare till en flöjt(Iniesta), en klarinett(Xavi), en fagott(Pedro) och en oboe(Busquets) i träblåssektionen. För att slutligen lindas in i en violin(Messi), troligtvis en Stradivarius, och en Cello(Villa) i stråksektionen. Musiken denna sena kväll kom ut som ett stycke ur Mozarts Eine Kliene Nachtmusik, och där Ibrahimovic var förra årets nyförvärv och målgörare i London, var denna kväll årets nyförvärv, Villa, målgöraren i London. Barcelona spelade upp till brygga och satte 1-0 bombardrastiskt, och avslutade akt ett, i ledning som visserligen bara var ett mål, men som kändes som oändligt mycket mer. Men så i andra halvlek kom den där konstiga känslan från lightläsken, när man liksom accepterat den annorlunda sötman, när man inte längre saknar sockret utan godtar sötningsmedlet som ersätter detsamma. Plötsligt känns sockret för sött och man tar hellre ersättningen än orginalet och känner sig på något sätt nyttig och duktig och nytänkande. Just så agerade det Arsenal som kom ut ur omklädningsrummet i andra halvlek. Man var inte längre en blek kopia av originalet, man var något nytt, ett substitut, en ersättningsvara. Man tog ett nytt grepp och man mötte Barcelona i deras spel, man stod upp och man ökade takten och effektiviteten. Så tänk, plötsligt denna kväll mitt i Europa. Fanns det ett lag som hade stort spelövertag men som släppte in mål under de sista 20 minuterna och det var INTE Arsenal. Miraklens tid är ännu inte förbi och nu väntar dramatik på Camp Nou i nästa vecka. Om inte Stradivarius, får för sig att det är en solo konsert förstås, för då blir det ånyo en Argentinsk fyrtakts tango förstärkt med ytterliggare 21 åskådare, förutom de 99 354 på läktaren.

Resultatet blev, för att fortsätta på musikspåret, en brasiliansk samba till tonerna av Kalinka, vilket naturligtvis känns konstlat och märkligt, och det var det. För när romarna lite turligt fått ledningsmålet serverat av Donetsks rumänska försvarare Rat, trodde nog centurion Totti att hans armé åter skulle marschera i kvadratiska skvadroner mot seger och ära genom att söndra och härska - Divide et Impera. Men de Ukrianska laget lät sig inte delas upp i små "stammar", man lät sig inte bekämpas en och en, utan man stod samman och kämpade likt den ryska armén som så många gånger förut har stått emot erövringsstyrkor från Europa. Den romerska hären

slog sig blodig mot det Ukrainska försvaret och istället kunde hyrsvärden från Sao Paulo, Londrina, Porto Alegre och Sapucaia utdela dödande stötar och 1-0 blev snart 1-3 och man kunde läsa Et tu, Brute? på Kejsaren Ranieris läppar när han med fruktan i blicken sneglade mot Lucescu i Shaktarbåset. Lucescu tidigare tränare i Brescia, Reggina och Inter hade med all tydlighet klippt banden till sina Italienska lojaliteter och körde kniven allt djupare i Caesars sprattlande kropp. Att Roma reducerade till 2-3 i andra halvlek var till föga tröst och Caesar Ranieris dagar på tronen av Rom var räknade. Ranieri fick efter ännu ett fiasko i helgen mot Genoa lämna sin post och det Roma som åker till östra Ukraina nästa vecka har en oerhört svår uppgift framför sig. Den nye kejsaren av Rom är dess forna son Montella och han får vända sig till Vatikanen och till dess kloster och låna deras motto, ora et labora - be och arbeta, för nu krävs extremt hårt arbete och det krävs av gud hörsammade böner, om Roma ska ta sig vidare till kvartsfinal efter förlust och tre insläppta mål på hemmaplan. Det kräver nog mera än ett Ave Maria för att få förlåtelse från Roms söner och döttrar. För kejsare Ranieri som alltid varit en hedersman och en bra fiende(tidigare tränare i Chelsea) vill jag passa på att utbringa ett Gloria victis - ära åt den besegrade, och till nye kejsaren Montella råder jag att ge folket panem et circenses - bröd och skådespel för att åter nå romarikets fornstora glans och för att kunna bli den nye Julio Caesar.

Idag och imorgon smäller det igen på Europas himlavalv och ännu ett fyrverkeri sprakar igång och lägger en kuliss av ljud och ljus över de mäktiga fotbollspalatsen, Parken i Köpenhamn, Stade de Gerland i Lyon, Stadio Giuseppe Meazza i Milano och Stade Velodrome i Marsielle. Blir det nya stjärnsmällar, kejsarfall, substitut och fisketurer? Kommer Europas stjärnhimmel åter verka som riktningsvisare i svåra farleder eller kommer kartan att ritas om med nya territorier och nya härskare.

Imorgon kväll vet vi vilket det blir

Nihil sub sole novum est(ingenting nytt under solen) eller Novus ordi mundo(en ny världsordning)

Qui vivra verra(den som lever får se)

Tänk vad en "strumprullare" kan göra skillnad

Utan strumpor! Rättvänd, i bra fart på en perfekt pass mot ett jumbolag: en lös chipp a´ la Ljungberg i målvaktens famn.

Med strumpor! Felvänd, stillastående på ett halvtaskigt inlägg bakom ryggen i ett derby mot en titel konkurrent: en cykelspark a´ la Van Basten i bortre krysset.

Så säg nu inte utan att supportrarnas betydelse är ovärderlig, igår var strumporna på och skillnaden massiv, monumental, avgörande.(har ni inte läst inlägget från förra helgen, bör detta göras för att förstå denna inledning)

Rooney själv tillägnade fansen sitt konstmål, jo jag tackar, hur skulle det annars se ut?

Vilken känsla när den sen i höstas av-glorifierade hjälten Rooney med 10 minuter kvar avgör derbyt mot de skräniga, nyrika grannarna från Wasteland med en sanslös cykelspark i krysset, fantastiskt! Prisa Gud här kommer skatteåterbäringen! som Broder Tuck i Sherwood skulle ha uttryckt det!

Men det andra målet var faktiskt ännu snyggare, alltså inte själv målet, utan hur det tillkommer. Om man följer United eller i alla fall har sett målen från lagets senaste matcher, så vet man.

Man vet vad som kommer att saknas mer än något annat till nästa säsong.

Edwin Van Der Sar lägger handskarna på hyllan när säsongen är över. 40 år gammal är han väl berättigad till att ta det beslutet, för vis av erfarenhet vet han. Han vet hur fort det kan gå från blixtrande supernova till tomma svarta hål i fotbollens universum. Se på Peter Shilton till exempel, när det väl kommer så går det fort utför. Men Van Der Sars reflexer och placeringsförmåga kan ersättas om man gör rätt. Hans auktoritet och verbala instruktioner och hans exceptionella pondus går att ersätta med viss erfarenhet och stor personlighet. Till och med hans räckvidd, snabbtänkthet och närvaro kan med rätt val ersättas, men...

Trots att Van Der Sar är från en äldre generation än de flesta av dagens stora målvakter är han bättre än dem allihop med fötterna, otroligt nog men han skickar bollar upp längs planen med precision och längd med både vänster och höger fot mycket bättre än till och med de flesta mittbackarna i Premier League. Det är näst intill omöjligt att ersätta! Vår förra stora målvakt "The great Dane" hade alla Van Der Sars attribut utom det där med fötterna, men och andra sidan kunde Schmeichel kasta bollen lika långt och med samma precision som de flesta andra bara kan sparka, men de utkasten finns inte längre, precis som Van Der Sars spel med fötterna är enormt sällsynt, trots att målvakter övar spel med fötterna från unga år på ett sätt som man aldrig gjorde som målvakt förr.

Åter då till varför Uniteds andra mål, eller egentligen första, var snyggare än Rooneys cykelspark. Rooneys mål är unikt, sådana görs bara en till två gånger under en hel karriär av riktigt skickliga spelare, om man inte heter Van Basten för då gör man dem lite när man känner för det. Men Nanis mål mot City är frukten av taktik och teknik och träning i ett moment från egen målvakt till att motståndarna hämtar ut bollen ur det egna målnätet. Van Der Sar skickar en lång boll med precision mot Rooney, som trots sin ringa längd går upp med tajming och inövad precision och nickskarvar bollen vidare i duell med klart större Lescott, till de framrusande offensiva yttrarna Giggs och Nani(på vars en sida om honom, och som påbörjat löpningen när Van Der Sar får bollen) skarven som han skickar till höger (felvänd och alltså ut till Uniteds vänsterytter) till Giggs som kommer rätt i löpningen och skakar av sig Richards bevakning, skickar på ett tillslag på halvvolley bollen vidare fram i rörelsen dit Nani kommit, Nani som tajmat löpningen mellan Kompany och Zabaleta precis som övriga två, tar skickligt(en halvmeter framför sig i steget) emot bollen fullföljer löpningen och rullar iskallt in bollen bredvid den utrusande målvakten Hart. Det är klass, det är taktiskt fulländat, det är inövat på träningar, det är tekniskt mästerligt utfört, och det är vackert, vackert som soluppgången själv.

Och att man vet, om man kollat målen från United de senaste matcherna, jo kolla på målen från matcherna mot Villa(1-0 målet) och Birmingham (4-0 målet) Van Der Sar till Rooney som tar löpning, mot Villa avslut själv direkt, mot Birmingham vidare till Giggs och in till Berbatov allt i en enda inövad löpkedja, när läget kommer, ta löpningen och erhåll belöningen. Startskottet är bollen hos Van Der Sar.

För övrigt var Nani enastående matchen igenom och Zabaleta var chanslös i varenda duell. Giggs var strålande trots ett par enkla felpass, men Richards visste gång på gång inte vilket ben han skulle stå på. Vidic var massiv i centralförsvaret och Smalling som bara växer och växer trots sina redan säkert 190 cm. Hans blott fjärde start för United i Premier League och man undrar: vem är Tevez? var var han? var det någon som såg honom? Men sen var det det här med Rooney, som i ärlighetens namn inte var särkillt bra i 78 minuter, och City fansen kunde under den tiden skriva om Kompany ungefär som jag gör om Smalling och om Rooney som jag gör om Tevez, men sen bestämde sig Wayne Rooney för att han alls inte är någon enkel kille från de fattiga delarna av Liverpool utan att han är en Da Vinci eller en Monet och målade sitt eget konstverk på drömmarnas arena. Aldrig har väl någon målat en sådan tavla i ett Manchester derby av denna magnitud, eller vänta nu, det är klart att någon har, Denis Law gjorde det för si sådär 40 år sedan, och det är lätt värt att drömma i 40 år till för att få se nästa lika stora konstverk. Men och andra sidan, Berbatov gjorde det mot Liverpool i höstas(om än inte lika snyggt men han gjorde och andra sidan två till) så kanske det blir nya konstverk av låt säga Nani och Hernandez mot låt säga Chelsea och Arsenal under våren, för varför inte? Stora mästerverk görs vid stora tillfällen, det är därför United spelar på "Theatre of Dreams"

Ibland är man lite störd som fotbollsnörd

Mitt United förlorade för första gången på säsongen borta mot jumbolaget Wolverhampton med 2-1, och man kan tycka att det är ödets ironi, logikens självklarhet eller vad man nu vill, men det var mitt fel. Eller, jag vet naturligtvis att det logiskt nog inte kan vara mitt fel, men ändå kan jag inte hjälpa att tänka att jag hemma i iskalla, vindpinade Skåne var en del av den där snöpliga plumpen i det så fina protokollet som är säsongen 2010/2011. Jag är en sån där inbiten idiotisk fotbollsnörd som är förälskad i mitt lag på vad som kan betraktas som ett sjukligt sätt. Det går inte att prata med mig efter en förlust och man kan inte plocka bort det där lilla småleendet i mungipan efter en vinst. Men lördagen den 5:e februari 2011 får jag ta på mig min del av förlusten mot jumbon Wolves. Jag har alltid samma unitedpryl på mig så länge laget vinner, och nu på sistone har ett par vita låga sommar strumpor med Uniteds vackra emblem prytt mina fötter vid varje match och det har funkat strålande så här långt. Nåja matchen börjar och United växlar upp direkt, accelererar och rusar motorerna och på mindre än tre minuter är vi på väg, Fletcher(som var bättre än på länge och som kanske är på väg att hitta tillbaka till normal form lagom inför de viktiga stormatcherna som väntar runt hörnet, vi har inom tretton dagar matcher på bortaplan mot Marsielle, Liverpool och Chelsea. Även mot Wigan som väl inte känns lika stort. Men fyra! bortamatcher på 13 dagar, Fletcher i form är ett måste) spelar bollen till Nani som fintar inlägg/inspel, lägger över bollen på vänstern och klipper till. 0-1 och resten ska bli en rak transportsträcka i hög fart, tror jag. Ett par minuter senare kliar det på min ankel och medan jag förstrött kliar tillbaka inser jag att jag sitter barfota, dålig känsla, dålig karma, nervositeten kommer krypande. Jag tittar tillbaka upp på TV-skärmen. Fletcher spelar åter fram bollen, Berbatov tar emot och skickar vidare till en framstormande och helt fri Rooney, 2-0 tänker jag och ser med en obehagligt krypande känsla längs ryggraden att Rooney inte alls gör 2-0 utan istället snällt och försiktigt chippar upp bollen i Hennesseys (Wolves målvakt) famn. Shit! Matchen vänder och vem kan man klandra? Ferdinand som skadat sig på uppvärmningen och ersatts av Jonny Räddlund(Evans alltså, och inte det eviga löftet Rödlund)? Det sömniga United försvaret, den dåliga planen, nej. Det var helt klart mitt fel, f-n också, hur kunde jag glömma! Nani har ett skott till rakt på målvakten, men det är försent, skadan är skedd och efter tio minuter har United spelarna också förstått att något inte står rätt till. Man sover när Wolves tar en hörna snabbt och så har Elokobi omarkerat kvitterat. Strax innan paus nickar stenhårde Elokobi till igen, dock inte i samma sömniga betoning som Unitedförsvaret, utan på ett inspel med pannan. Bollen träffar en lagkamrat ändrar riktning och ställer Van Der Sar. 2-1 till Wolves! till Wolves? Jag förbannar mig själv, och att Ferguson berättar ett och annat för sina mannar i paus hjläper inte. United spelar upp sig, men Wolves försvarar sig som sig bör som en vargflock, samlat och energiskt och outtröttligt. Heder åt vargarna på Molineux(som slagit Chelsea och City här också) och skam åt mig hemma i vardagsrummet strumplös, poänglös och redigt förbannad och fullkomligt omöjlig att prata med under resten av dagen.

Jag kommer inte glömma mina strumpor mot City nästa helg, jag lovar!