Samma kväll spelade den spanska ligatrean Valencia hemma mot tyska Schalke 04 som inför säsongen satsat mot Europatoppen med förvärv som Huntelaar och Raul men som återfinns först på 10:e plats i Bundesliga efter en svängig och ojämn säsong så här långt. I Europa har de dock gått bra och de vann imponerande nog sin grupp före Lyon och Benfica. Raul som återvände till Spanien för första gången sedan han lämnade Real, var naturligtvis i fokus i försnacket. Kunde den spanska exil-kungen återfå sin forna krona när han åter stod på spansk mark?
Kvällen efter vankades det ny fotbollsfest. Mäktiga, oslagbara Barcelona skulle dansa fotboll på Emirates i London där Arsenal som ofta känns som, Barcelona light, nästan lika bra men utan tillsatt socker, brukar spela i liknande om än inte lika vägvinnande stil. Förra säsongen var det jämnt i London och Ibra gav då gästerna en 2-0 ledning innan Walcott kom in och gjorde sitt livs match och sprintade likt Usain Bolt rakt igenom Barcelona försvaret och låg bakom upphämtningen till 2-2. I returen det året hade sen Messi, den stora, lilla Argentinaren en uppvisning i fotbollstango och räknade i fyrtakt i målprotokollet. Skulle det bli repris i år?
Samtidigt skulle det nya Colosseum i Rom, Olympiastadion med dess nya gladiatorer få renässans när den Donetska hären kom stormandes från Donbassos vidder. Med hårdföra män, stöpta i det forna öststatsblockets gjutjärn, från Tjeckien, från Rumänien, från Kroatien och Armenien, men framförallt från Ukraina med stål från områdets gruvor och med brasiliansk finess hämtad från Sapucaia, Londrina, Porto Alegre och Sao Paulo. Kunde den romerska hären med dess något vingklippta centurion och dess av påtryckningar försvagade kejsare stå emot en ny invadering från de väldiga östra vidderna?
Resultatet blev att ett välspelande och kontringsstarkt Tottenham som slog ett spelmässigt försvagat och långsamt Milan, välförtjänt med 1-0 efter en blixtrande kontring. Modric till Lennon som flyger som skjuten ur en kanon över halvaplan, gör bort Yepes släpper till en fri Crouch som enkelt bara placerar bollen i ett nästan tomt mål. Pang - Swoosh - Bom, bara sådär, mitt i Milans press och försök att få med sig ett resultat från hemmaplan. Seedorf var för långsam, Flamini verkade förvirrad och Gattuso var förbannad, så ända in i helvetet förbannad, som bara Gattuso kan vara, frustrerad, ilsken, och vansinnig. Gattuso som lever Milan i varje hjärtslag och som pumpar adrenalin och rödsvart blod i en frenesi som ingen annan. Gattuso som blir irriterad och aggresiv när han blir bortgjord och inte får vinna bollen(tänk Ronaldinho i mötet Milan mot Barcelona för ett antal år sedan med tunnlar, chippar och allmän lek. Som en vuxen mot en 2-åring som vill ta bollen men varken hinner, når eller kan) men som blir ännu mer irriterad och aggresiv när han får ha bollen men blir av med den på grund av att motståndarna helt enkelt kan tackla lika hårt och lika intensivt. Gattuso blir förbannad när han förlorar mot teknik och fart, men blir helt enkelt ursinnig när han förlorar på kraft och styrka, det är ju HANS hemmaplan och HAN är den starkaste tuppen i hönsgården och så kommer grannens tupp och helt enkelt knuffar bort honom från sin tron. När då en före detta Skotsk, något till åldern kommen, Milanista ger honom en "tillsägelse" som vore han en gammal lärare. Då brister det i blodkärlen på Gennaro Gattuso och det rödsvarta blodet pumpar ut adrenalinet genom öron och ögon, och hjärnan bubblar och kokar över. Detta är Gattusos arena, detta är hans mark, och ingen skall komma hit och tro att Gattuso tänker backa, inte en millimeter. Men Joe Jordan(före detta hårding i Leeds och Manchester United) står kvar och fortsätter psyka, han backar inte en millimeter, han har gjort detta förut mot de tuffaste av motståndare och han kallas inte Hajen för ingenting, och lärdomen förutom de fyra matchernas avstängning, blir för Gattuso helt enkelt: det finns alltid en större fisk därute. Tottenham vinner matchen, Ibra blir ingen messias och av det magiska Ibracadabra syns ingenting, för den långe magikern lämnas ensam, utan bollar att trolla med, mot starka klassiskt fysiskt spelande brittiska mittbackar. Två mot en, och utan bollar att trolla med, och utan färg blir det svårt att måla. Milan blir pressat och ifrån sprunget och har en lång, lång väg att vandra till returen i London, för att kunna vända detta, till en fortsatt dröm om det där jävla Champions.
Resultatet blev att Raul kom till Spanien med sina nya tyska lagkamrater(nåja, de är även från Peru, Kina, Japan, Brasilien, Iran, Schweiz, Ghana och Kamerun) som en före detta superstjärna och Madrista från det kungliga vita Madrid. Med sig hade han en lite smutsigare arbetarförening(även om de spelar i kungligt blått) från kolgruvorna i Gelsenkirchen. Valencia höll i bollen och anföll i vågor och man tog också ledningen med 1-0 genom Soldado och kändes som en säker vinnare, men tyskarna arbetade sig in i matchen och var inte rädda för att smutsa ner sig och efter en dryg timme visade Raul att sin forna stjärnglans fortfarande kan skymtas under det svarta dammet från kolgruvorna, och med ett bländande ryck, en strålande mottagning och ett glimmande avslut, blinkade stjärnan till och kvitterade till 1-1. Så nu är matchen i tyskarnas händer eller snarare fötter när returen sparkas igång på Arena Auf Schalke i Gelsenkirchen.
Resultatet inleddes som en repris av förra mötet, Barcelona spelade som en symfoniorkester och bollen flyttades likt tonerna från Valdes pukor längst bak i slagverkssektionen, via en trumpet(Alves), en tuba(Pique), en trombon(Abidal) och ett Valthorn(Maxwell) i brassektionen. Vidare till en flöjt(Iniesta), en klarinett(Xavi), en fagott(Pedro) och en oboe(Busquets) i träblåssektionen. För att slutligen lindas in i en violin(Messi), troligtvis en Stradivarius, och en Cello(Villa) i stråksektionen. Musiken denna sena kväll kom ut som ett stycke ur Mozarts Eine Kliene Nachtmusik, och där Ibrahimovic var förra årets nyförvärv och målgörare i London, var denna kväll årets nyförvärv, Villa, målgöraren i London. Barcelona spelade upp till brygga och satte 1-0 bombardrastiskt, och avslutade akt ett, i ledning som visserligen bara var ett mål, men som kändes som oändligt mycket mer. Men så i andra halvlek kom den där konstiga känslan från lightläsken, när man liksom accepterat den annorlunda sötman, när man inte längre saknar sockret utan godtar sötningsmedlet som ersätter detsamma. Plötsligt känns sockret för sött och man tar hellre ersättningen än orginalet och känner sig på något sätt nyttig och duktig och nytänkande. Just så agerade det Arsenal som kom ut ur omklädningsrummet i andra halvlek. Man var inte längre en blek kopia av originalet, man var något nytt, ett substitut, en ersättningsvara. Man tog ett nytt grepp och man mötte Barcelona i deras spel, man stod upp och man ökade takten och effektiviteten. Så tänk, plötsligt denna kväll mitt i Europa. Fanns det ett lag som hade stort spelövertag men som släppte in mål under de sista 20 minuterna och det var INTE Arsenal. Miraklens tid är ännu inte förbi och nu väntar dramatik på Camp Nou i nästa vecka. Om inte Stradivarius, får för sig att det är en solo konsert förstås, för då blir det ånyo en Argentinsk fyrtakts tango förstärkt med ytterliggare 21 åskådare, förutom de 99 354 på läktaren.
Resultatet blev, för att fortsätta på musikspåret, en brasiliansk samba till tonerna av Kalinka, vilket naturligtvis känns konstlat och märkligt, och det var det. För när romarna lite turligt fått ledningsmålet serverat av Donetsks rumänska försvarare Rat, trodde nog centurion Totti att hans armé åter skulle marschera i kvadratiska skvadroner mot seger och ära genom att söndra och härska - Divide et Impera. Men de Ukrianska laget lät sig inte delas upp i små "stammar", man lät sig inte bekämpas en och en, utan man stod samman och kämpade likt den ryska armén som så många gånger förut har stått emot erövringsstyrkor från Europa. Den romerska hären
slog sig blodig mot det Ukrainska försvaret och istället kunde hyrsvärden från Sao Paulo, Londrina, Porto Alegre och Sapucaia utdela dödande stötar och 1-0 blev snart 1-3 och man kunde läsa Et tu, Brute? på Kejsaren Ranieris läppar när han med fruktan i blicken sneglade mot Lucescu i Shaktarbåset. Lucescu tidigare tränare i Brescia, Reggina och Inter hade med all tydlighet klippt banden till sina Italienska lojaliteter och körde kniven allt djupare i Caesars sprattlande kropp. Att Roma reducerade till 2-3 i andra halvlek var till föga tröst och Caesar Ranieris dagar på tronen av Rom var räknade. Ranieri fick efter ännu ett fiasko i helgen mot Genoa lämna sin post och det Roma som åker till östra Ukraina nästa vecka har en oerhört svår uppgift framför sig. Den nye kejsaren av Rom är dess forna son Montella och han får vända sig till Vatikanen och till dess kloster och låna deras motto, ora et labora - be och arbeta, för nu krävs extremt hårt arbete och det krävs av gud hörsammade böner, om Roma ska ta sig vidare till kvartsfinal efter förlust och tre insläppta mål på hemmaplan. Det kräver nog mera än ett Ave Maria för att få förlåtelse från Roms söner och döttrar. För kejsare Ranieri som alltid varit en hedersman och en bra fiende(tidigare tränare i Chelsea) vill jag passa på att utbringa ett Gloria victis - ära åt den besegrade, och till nye kejsaren Montella råder jag att ge folket panem et circenses - bröd och skådespel för att åter nå romarikets fornstora glans och för att kunna bli den nye Julio Caesar.
Idag och imorgon smäller det igen på Europas himlavalv och ännu ett fyrverkeri sprakar igång och lägger en kuliss av ljud och ljus över de mäktiga fotbollspalatsen, Parken i Köpenhamn, Stade de Gerland i Lyon, Stadio Giuseppe Meazza i Milano och Stade Velodrome i Marsielle. Blir det nya stjärnsmällar, kejsarfall, substitut och fisketurer? Kommer Europas stjärnhimmel åter verka som riktningsvisare i svåra farleder eller kommer kartan att ritas om med nya territorier och nya härskare.
Imorgon kväll vet vi vilket det blir
Nihil sub sole novum est(ingenting nytt under solen) eller Novus ordi mundo(en ny världsordning)
Qui vivra verra(den som lever får se)
Fotbollspoesi, vackert så.
SvaraRaderaHa ha ha, snyggt med fyrtaktstango :-)
SvaraRadera