Ibland är man lite störd som fotbollsnörd

Mitt United förlorade för första gången på säsongen borta mot jumbolaget Wolverhampton med 2-1, och man kan tycka att det är ödets ironi, logikens självklarhet eller vad man nu vill, men det var mitt fel. Eller, jag vet naturligtvis att det logiskt nog inte kan vara mitt fel, men ändå kan jag inte hjälpa att tänka att jag hemma i iskalla, vindpinade Skåne var en del av den där snöpliga plumpen i det så fina protokollet som är säsongen 2010/2011. Jag är en sån där inbiten idiotisk fotbollsnörd som är förälskad i mitt lag på vad som kan betraktas som ett sjukligt sätt. Det går inte att prata med mig efter en förlust och man kan inte plocka bort det där lilla småleendet i mungipan efter en vinst. Men lördagen den 5:e februari 2011 får jag ta på mig min del av förlusten mot jumbon Wolves. Jag har alltid samma unitedpryl på mig så länge laget vinner, och nu på sistone har ett par vita låga sommar strumpor med Uniteds vackra emblem prytt mina fötter vid varje match och det har funkat strålande så här långt. Nåja matchen börjar och United växlar upp direkt, accelererar och rusar motorerna och på mindre än tre minuter är vi på väg, Fletcher(som var bättre än på länge och som kanske är på väg att hitta tillbaka till normal form lagom inför de viktiga stormatcherna som väntar runt hörnet, vi har inom tretton dagar matcher på bortaplan mot Marsielle, Liverpool och Chelsea. Även mot Wigan som väl inte känns lika stort. Men fyra! bortamatcher på 13 dagar, Fletcher i form är ett måste) spelar bollen till Nani som fintar inlägg/inspel, lägger över bollen på vänstern och klipper till. 0-1 och resten ska bli en rak transportsträcka i hög fart, tror jag. Ett par minuter senare kliar det på min ankel och medan jag förstrött kliar tillbaka inser jag att jag sitter barfota, dålig känsla, dålig karma, nervositeten kommer krypande. Jag tittar tillbaka upp på TV-skärmen. Fletcher spelar åter fram bollen, Berbatov tar emot och skickar vidare till en framstormande och helt fri Rooney, 2-0 tänker jag och ser med en obehagligt krypande känsla längs ryggraden att Rooney inte alls gör 2-0 utan istället snällt och försiktigt chippar upp bollen i Hennesseys (Wolves målvakt) famn. Shit! Matchen vänder och vem kan man klandra? Ferdinand som skadat sig på uppvärmningen och ersatts av Jonny Räddlund(Evans alltså, och inte det eviga löftet Rödlund)? Det sömniga United försvaret, den dåliga planen, nej. Det var helt klart mitt fel, f-n också, hur kunde jag glömma! Nani har ett skott till rakt på målvakten, men det är försent, skadan är skedd och efter tio minuter har United spelarna också förstått att något inte står rätt till. Man sover när Wolves tar en hörna snabbt och så har Elokobi omarkerat kvitterat. Strax innan paus nickar stenhårde Elokobi till igen, dock inte i samma sömniga betoning som Unitedförsvaret, utan på ett inspel med pannan. Bollen träffar en lagkamrat ändrar riktning och ställer Van Der Sar. 2-1 till Wolves! till Wolves? Jag förbannar mig själv, och att Ferguson berättar ett och annat för sina mannar i paus hjläper inte. United spelar upp sig, men Wolves försvarar sig som sig bör som en vargflock, samlat och energiskt och outtröttligt. Heder åt vargarna på Molineux(som slagit Chelsea och City här också) och skam åt mig hemma i vardagsrummet strumplös, poänglös och redigt förbannad och fullkomligt omöjlig att prata med under resten av dagen.

Jag kommer inte glömma mina strumpor mot City nästa helg, jag lovar!