Visst är det tränarens fel, eller?

Vi har sett det förut. Ett tippat topplag ligger långt ner i tabellen och underpresterar kraftigt. spelarna ser snarare ut som ett gäng lirare i parkeen än ett profeesionellt fotbollslag. Fansen är utom sig av olycka och experterna sågar laget vid fotknölarna. Direkt hörs orden om tränarens vara eller icke vara och många kräver att tränaren sparkas innan något annat görs. Här presenteras lite tankar iom kontinuitet, tränarens betydelse för ett lag och det faktum att spelare med karaktär är viktigare än man tror.

Typexemplet är Malmö FF. ständigt topptippade i Allsvenskan. Resurserna finns där. Klubben är den rikaste i Sverige och en av de framgångsrikaste. Dock inte sedan tidigt 2000-tal.

Vad är då orsaken att laget, som enligt många experter borde kunna blanda sig i toppstriden intee ligger bättre än 11.a när halva allsvenskan spelats? Är det tränarens fel? I detta fallet kanske, men det måste ligga något annat bakom. Låt mig förklara det så här.

Malmö FF anställde Tom Prahl, guldtränare med Halmstad BK och mannen som bidragit till Trelleborg FF.s framgångar i Allsvenskan. Han anställdes med ett enda huvuduppdrag. att få hem Lennart Johanssons pokal till Malmö igen. Och han lyckades. även om det var med minsta möjliga marginal. Laget som vann 2004 innehöll en bra mix av klassspelare (afonso, Daniel Andersson, Lolo Chanko, Patrik Andersson), Karaktärer (Anderas Yngvesson, Niklas Skoog,Olof Persson) och spelare med hjärrta för klubben (Yngvesson , Skoog bröderna Andersson, Osmanovski, Olof persson mfl). Till detta alltså en tränare med en klar spelidé och filosofi om hur fotboll ska spelas. Resultaten lät inte vänta på sig och redan 2002 var Malmö FF med och nosade i topen av allsvenskan. Då hade man också skytteligavinnaren Peter Ijeh i laget. det som kännetecknade Malmö FF 2004, förutom att de vrävat Tobias Gran, afonso Alves mfl var att balansen mellan gamla och nya spelare och i kunannde var bra. det fanns egentligen inga klara brister i laget och de spelare som satt på bänken var bra komplement till de 11 som fanns på plan. Blandningen mellan unga och gamla var bra och laget hade en solklar lagkapten i Patrik Andersson. sammanfattningsvis ser det alltså ut såhär:

-En bra mix av gamla och unga spelare och spelare med "vinnarskallar"

- Klara ledare på planen i Patrik och Daniel Andersson, Olof Persson, Niklas skoog

- Bra mix av kunannde (tekniker, slitvargar, finlirare, målskyttar mm).

- En klar och inarbetat filosofi om hur fotboll ska spelas med en början i försvarsspelet.

- Karaktärer som både höjer stämningen i laget men som också vågar ta i när det behövs.

- En fanatisk publik som lyfte laget när det behövdes.

Allt detta hjälpte Malmö FF att återigen bli den bästa föreningen i Sverige och jag är övertygad om att de hade kunnat stanna i toppen om inte en del felbeslut och misstag begåtts.

Tom Prahl lämnade Malmö FF 2005 och eersates av Sören Åkeby som hade haft framgångar i Djurgården ihop med Zoran Lukic men därefter fått sparken från Århus i Danska ligan. Motiveringen var att laget skulle spela en roligare och attraktivare fotboll. Åkeby hade styrelsen i ryggen de var övertygade om att de nu fått rätt man till jobbet. Med Åkeby som chef skulle Malmö FF spela anfallsfotboll med 4-3-3 som grunduppställning. Det hade ju gått så bra i Djurgården. Men succén uteblev och inte sällan tappade Malmö FF matcherna i slutet. spelare lämnade (några nya kom också som Ola Toivonen, Jonatan Johansson, Jari Litmanen, Junior mfl) men framgångarna uteblev. Efter säsongen 2007 lämnade Åkeby och Roland Nilsson tog över. 2008 blev ett mellanår och det skylldes på föryngring i truppen och att tränarnas filosofier inte satt sig ännu. Och må så vara. Men klubben ligger 2009 på 11.e plats. spelet har havererat och turbulensen i klubben är stor. En del fans talar om att Roland Nilsson ska avgå, men det är väl inte enbart hans fel, eller? Jag tror knappast det. Efter att Prahl slutat har viktiga spelarelämnat (viktiga i bemärkelsen karaktärsspelare). Nyförvärven har inte lyckats leverera det som förväntats av dem och laget är fast på nedre halvan. I den andra änden klättrar IFK Göteborg, Elfsborg och Kalmar uppåt och har så gjort de senaste åren. Klubbar, vars historia inte alls är lika lång och full av framgångar (bortsett från IFk Göteborg). Vad är skillnaden? enligt mig ligger det flera olika faktorer bakom.

- Kontinuitet, både vad gäller tränare och spelare (rätt man på rätt plats)

- Klubbkänsla och glädje att spela för klubben

- Klara visioner hur fotbollen ska spelas och gemensamt arbete för att nå målet.

- Våga misslyckas och lita på att tränaren lyckas med att utveckla laget med eventuell motgång i börrjan som följd. (Haglund, Nanne Bergstrand, Olsson/Rehn)

Den sista punkten är speciellt viktig. Magnus haglund har tillsammans med styrelse och ledare lyckats utveckla den filosofi som klubben satt upp som mål. Elfsborg spelar en underhållande och kul fotboll och de vinner matcher. de har också spelare med karaktär och som sticker ut. Likadant med Kalmar som gett Bergstrand förtroendet. Karaktärer finns här många (Rydström är ett exempel) och laget är välbalanserat.

Malmö FF av idag har intga spelare som sticker ut. de har ingen Yngvesson eller Patrik Andersson som kan mana på de andra om det går dåligt. Laget har ett flertal unga spelare som inte klarar pressen. de har gjort en rad tveksamma värvningar (Daniel Larsson, Markus Halsti, Figureido). Roland Nilsson försöker att sätta sin prägeel på laget men spelarmaterialeet duger inte till att spela det spel som de gör för tillfället. Det är här som tränarens roll är avgörande. kan han förändra genom att ändra i laget? Problemet i Mff ligger också i interna stridigheter där ordföranden kritiserar spelare genom media. Dålig scoutning av spelare (Rick Kruys är ett exempel, David Durmaz ett annat). styrelsen går återigen och slår sig på bröstet som engelska landslaget och tror att man är bäst i världen. Det verkar saknas visioner om hur laget ska spela och vilka spelare som ska ingå. Sedan är det helt klart att många spelare saknar hjärta för klubben.

Kort sagt Det är en massa faktorer som ligger bakom framgången. Elfsborg och Kalmar har lyckats förvalta detta genom kontinuitet och en röd tråd i arbetet. Bra exempel på klubbar som verkligen har klara visioner är Barcelona och Manchester United. de har förvisso också seplare som är flera gångeer bättre än de som spelar i Allsvenskan, men den röda tråden i arbetet genomsyrar dessa föreningar och därmed kommer också framgång. Guardiola visste vad han skulle göra när han tog över Barca. Han behövde bara pränta in det i spelarna. Ferguson i United har en klar linje som han jobbar efter och sedan byggs allting runt det.

Så får jag be klubbar i Sverige i allmänhet och mitt kära Malmö FF i synnerhet att hitta en vision. Ge Roland Nilslon en röd tråd att arbeta efter. Ge spelarna möjligheten att känna att de spelar i Malmö FF och att de är rekryterade dit för att de är specialister på sitt yrke. Ge klubben en vision som genomsyrar hela föreningen, uppifrån och ner. Sedan skadar det ju inte om man lyckas hitta en scout som kan något om fotboll också. Men det är en annan historia. Finns en stabil organisation bakom så är det sedan upp till tränaren att förvalta budskapet vidare till spelarna. Lyckas han inte med det är det läge att hitta en ny, för då har tränaren misslyckats med det han var anställd för.

Det är alltså inte alltid tränarens fel att det går åt helvete. Ofta sitter det folk ovanför som också borde ta sig en funderare.