Spelare vi minns: Andres Escobar

Efter ett kortare uppehåll fortsätter nu minnenas fotbollsresa och vi lämnar Eindhoven och Europa bakom oss och beger oss på en långflygning till lechonas och bandeja paisas förlovade land, och landar alltså i Colombia, närmare bestämt i en dalgång i norra delarna av Anderna där den mäktiga staden Medellin "den eviga vårens stad" breder ut sig.

Här möter vi gravstenen till en man som kommit att symbolisera uttrycket "Fotboll på liv och död" kanske mer än någon annan, det var här "El Caballero de las canchas" levde och verkade, det var här en stjärna föddes, växte sig stark för att tillintetgöras i ett fotbollens "big bang", men som för evigt har lämnat djupa svarta hål på den Colombianska fotbollens himlavalv. Detta är den tragiska historien om "den odödlige nummer 2" Andres Escobar.

Andres Escobar Saldarriaga föddes i mars 1967 och var en av två söner i en välbärgad familj i Medellin. Andres fick en ordentlig utbildning och fick lära sig vett och etikett i tidig ålder. Snart efter att han börjat spela för sitt favortilag Atletico Nacional 1985 fick han sitt smeknamn "El Caballero de las canchas", på svenska ungefär: "Gentlemannen från arenorna" mestadels för sitt goda manér i förhållande till de många spelarna från slumområdena i Medellins utkanter, men också för sitt sätt att ta deras parti och hjälpa dem i diskussioner med klubbens ledning och de "hänsynslösa" spelaragenter som jagade talang att "skeppa till" Europa mot höga provisioner.

Escobar debuterade i Nacional 1987 som libero och spelade resten av sin karriär på samma position även om spelet förändrades under denna period och begreppet libero i princip försvann och blev en renare mittbacksroll. Hans debutsäsong var rena pojkdrömmen och han blev snabbt första namn i laguppställningen inför varje match och redan 1988 blev han uttagen och debuterade i landslaget, och gjorde också sitt enda landslagsmål under debutåret i en vänskapsmatch mot England på Wembley.

1989 vann Escobar och Nacional, Copa Liberatadores och Andres fick kontrakt med Young Boys från Bern, sejouren i Schweiz blev dock kortvarig och efter en säsong var han tillbaka i Medellin och Nacional, säsongen därpå, 1990, vann Nacional med Escobar som kapten Interamericana Cup, och förlorade knappt med 1-0 mot AC Milan i Intercontinental Cup, i en match som förde Escobars namn in i scoutingrullorna hos Milan. Succen för Andres i Nacional fortsatte och året därpå vann man Colombianska ligan. Escobar fortsatte resten av sin karriär i Atletico Nacional och var en stor hjälte i supportrarnas ögon.

Escobar var redan helt given i landslaget och var vicekapten under VM-kvalet till USA VM 1994. Colombia hade imponerat stort med härligt anfallsglad fotboll och hade bland annat utklassat Argentina med hela 5-0 under kvalspelet. Inför VM var man efter Brasilien favoriter till VM-guldet hos spelfirmorna runt om i världen och i synnerhet hemma i Colombia som vid denna tid var mitt uppe i ett krig mellan knarkbaronerna med Pablo Escobar(Andres namne, men utan släktskap) och Medellinkartellen i förarsätet. Stjärnmålvakten Rene Higuita hade missat kvalet på grund av ett 7 månader långt fängelsestraff för inblandning i en kidnappningsaffär med bland annat Pablo Escobar inblandad.

Men fotbollslandslaget hade klarat sig bra ändå och var omåttligt populära och för många en tillfällig flykt från vardagens terrordåd och knarkuppgörelser. I laget fanns förutom Riddare Escobar, fotbollsikonen Carlos "höbalen" Valderrama, Sydamerikas svar på Gullit, Målsprutan "bläckfisken", Faustino Asprilla, speedkulan Freddy Rincon och kraftpaketet "tåget" Aldolfo Valencia.

Väl i USA började Colombia trevande och överaskningslaget Rumäninen, med karpaternas Maradonna, Gheorghe Hagi som dirigent, vann första gruppspelsmatchen med 3-1 efter bland annat ett snyggt lobbmål av Hagi. I andra matchen ställdes Colombia mot den förväntade slagpåsen USA, men hemmapubliken och den amerikanska mentaliteten gav USA övertaget och efter 33 minuter kommer ett inlägg från vänster som Escobar ska rensa ut till hörna, och förhindra att bollen når den framrusande amerikanska anfallaren, han kastar sig och får foten på bollen, men styr den dessvärre i eget mål. Bilderna är klassiska, den bedrövade Andres som lunkar tillbaka med sänkt huvud och stukad heder. USA gör ett mål till, och Valencias sena reducering hjälper föga, utan Colombia förlorar matchen med 2-1, och segern mot Schweiz i sista omgången är till ingen nytta. Colombia är ute ur turneringen redan efter gruppspelet, en massiv besvikelse för fansen och för många spelsyndikat visar det sig vara en stor ekonomisk förlust.

Escobar gör i det svaga Colombia en hyfsad turnering trots allt och Milan som bevakat honom under flera år och Parma som redan har landsmannen Asprilla i laget är båda beredda att köpa loss Escobar från Nacional och en övergång till Serie A verkar vara högaktuell.

Men den 2:e juli 1994, tio dagar efter hemkomsten till Colombia, inträffar det som bara inte får hända, Andres Escobar hamnar i diskussion med tre män som förlorat stora pengar på Colombias uttåg ur VM, och en av dem, Humberto Castro Munoz, drar fram ett automatvapen och skjuter Escobar med 12 kulor och efter varje skott säger ögonvittnen att han ropar "Goooool" på sydamerikanska kommentatorers vis. Escobar dör på platsen, 27 år gammal, på väg mot ett lukrativt proffskontrakt efter ett vad det visar sig ödestiget försök att rensa undan bollen från det egna målet. uttrycket fotboll på liv och död får en helt ny innebörd och den brittiske kommentatorn Alan Hansen går ut med en officiell ursäkt då han klumpigt nog, men som en ganska vanlig klyscha i brittiska tv-sändningar från fotbollsmatcher, uttryckt: "The player ought to be shot for making a mistake like that". Ett uttryck som sedan denna dagen för evigt försvunnit från de brittiska kommentatorernas klyschordbok.

Uppskattningsvis 120 000 personer kom på Andres Escobars begravning och varje år sedan dess har fans kommit till hans gravplats med blommor, vimplar och halsdukar för att hedra minnet av en av Atletico Nacionals största spelare genom tiderna, och på varje match hemma på Estadio Atanasio Girardot, finns det bilder och flaggor föreställandes Andres Escobar.

Andres mördare Humberto Castro Munoz arresterades och dömdes till 43 års fängelse för mordet på nationalikonen Andres Escobar men 2001 sänktes straffet till 23 år och i oktober 2005 släpptes Castro efter endast elva år i fängelse för gott uppförande. Dock förstod man att detta inte var uppskattat och namnet på domaren som benådade mördaren blev aldrig publiserat eller offentligt, eftersom man befarade att den Colombianska allmänheten skulle lyncha honom(eller henne) om det kom ut. Andres pappa, Dario Escobar startade efter mordet på sonen Andres, en organisation för barn som har som syfte att få ungdomarna bort från gatulivet för att spela fotboll istället. Besvikelsen över Andres mördares, frigivning knäckte pappa Dario, som aldrig hämtade sig och hans hälsa försvagades och han avled 2008 som en knäckt man. Då hade han försökt ta stird mot det Colombianska rättsväsendet men utan framgång.

Den odödliga nummer 2 visade sig vara lika dödlig som alla andra i sin fysiska form, men minnet av hedersmannen från arenorna har visat sig lika odödligt som smeknamnet han bar. Andres Escobar är en person som representerar fotboll från andra sidan på ett nästan religöst sätt, och gav begreppet fotboll på liv och död en helt ny innebörd, Andres var uppskattad för sin hederlighet och uppriktighet och var en sann ledare på planen och en god representant för unga spelare utanför densamma. Escobar var en person att se upp till i en regim under kaos, hans föredöme och symbolik fick ett abrupt och tragiskt slut, men hans fotbollssjäl lever kvar som den odödlige nummer 2 i alla Atletico Nacionals supportrar och den tragiska historien om fotbollens baksida bland spelsyndikat och gangstrar har uppmärksammats och beklagats genom Escobars öde bland fotbollsfans över hela världen.

Andres Escobar är en spelare vi minns.