Hur tänker man i Newcastle?

Newcastle är ett klassisk lag som senast hade en storhetsperiod i mitten av 1990-talet när spelare som Andy Cole, David Ginola, Faustino Asprilla, Alan Shearer, Robert Lee, Kieth Gillespie och Les Ferdinand sprang omkring i skatornas svart-vita mundering. Man slogs med främst United om ligatiteln ett par år i rad mellan 94 och 97 och arbetarstaden i norr levde upp som aldrig förr. Tiderna har förändrats och Newcastle har varit i kris och var förra säsongen nere i Championship men har kommit tillbaka och parkerar just nu på en hysad 12:e plats i Premier League. Man har ett medelmåttigt lag med få undantag som jättetalangen(i dubbelbemärkelse) Andy Carroll men en fin klassisk arena i St: James Park och en nästintill fanatiskt hängiven publik som sluter upp mångtaligt och ljudstarkt vi varje hemmamatch. Newcastle som är en riktigt skitig gammal industristad i norra England långt från flärden i London är en stad som i mångt lever upp inför match och fotbollen är väl snarast att betrakta som religon här precis som på många andra mindre välställda områden i världen. Fotbollen blir en symbol för hopp och tro på ett mer verkligt och påtagligt sätt än vad kyrkan kan förmå och fotbollsarenan blir mer av ett tempel och en samlingsplats som lever och andas mer än vad katedralerna gör. Så publiken finns och tycker innerligt. Publiken på S:t James är glad över att vara tillbaka i högsta ligan, de är glada över att laget kan prestera mot de bästa i landet om än av lite ojämn kvalitet, och publiken tycker om sin manager Chris Hughton som tagit laget tillbaka och som kanske inte har ett fantastiskt rykte eller någon vidare meritlista, men som har varit lojal och hängiven i sitt jobb som manager i Newcastle, och som har vunnit fansens hjärta. Nu har Houghton fått sparken för att laget inte presterat tillräckligt bra och när man sparkar någon som är populär och har presterat hyfsat efter förutsättningarna så skapar man naturligtvis förväntningar på att ersätta honom med någon bättre eller med tyngre meriter eller större populäritet. Men inte i Newcastle, inte med en Mike Ashley i ledningen. I Newcastle sparkar man en halvhyfsad men mycket populär manager och ersätter honom med, ja med vaddå?
Idag blev det klart att Alan Pardew ersätter sparkade Hughton.
Pardon?! Pardew who?
Inte den Pardew väl? Han som tidigare under säsongen fick sparken, efter en usel inledning, från Southampton i League One? Det Southampton som satsar på att komma tillbaka till fotbollens finrum och som sedan Pardews uttåg avancerat till en 8:e plats i tabellen och snart är på kvalplats uppåt?
Inte den Pardew som senast han var i Premier League åkte ur med Charlton 2007?
Inte den Pardew som enligt en undersökning i veckan fick ett 99,9% motstånd att ta över Newcastle av, just det, Newcastles fans?
Jo, just den Pardew har nu blivit ny manager i Newcastle och tydligen är det så man tänker om man heter Ashley och äger klubben i norr. Men Pardon me, hur f-n tänker man i Newcastle?
Pardew har nu börjat sitt nya jobb med orden "I'm not a Geordie, of course" kanske inte den öppningsfrasen man hade valt om man skulle bli ny manager för Newcastle som är själva hjärtat i den regionen där befolkningen kallas för geordie, det vill säga nordöstra England och främst kring floden Tynes utlopp och som också är namn på den dialekt man talar i området.
Kanske är det bara jag men hade jag varit Ashley hade jag nog inte valt Pardew som den som skall föra den klassiska klubben Newcastle framåt, men och andra sidan blir Pardew manager nummer sex på tre år så även om han på pappert skrivit på för fem år så är väl fem månader en troligare tid att räkna med.
Kanske är det bara jag men om jag hade varit Pardew och fått chansen att ta över Newcastle med vetskapen om fansens inställning och min egna meritlista hade jag kanske snarare valt något mindre provocerande som öppningsfras, då det är just en geordie Newcastlefansen skulle velat ha på posten, men igen, det är nog bara jag som undrar hur man tänker i Newcastle.

För övrigt ser jag fram emot lottning till nästa omgång i Champions League den 17:e december, United får möta någon av följande sex lag: Köpenhamn, Marsielle, Roma, Inter, Milan eller Lyon så det är 50% chans att det blir planet till Italien som gäller för United, ca 33% chans att ta flyget till Frankrike och en liten, liten chans att man kan få se United live på parken genom en 20 minuters tripp över bron utanför fönstret. Hoppas självklart på Köpenhamn av just den anledningen.