När drömmen sprack, eller i alla fall fick sig en törn, del 1

Jag var femton år gammal och skickad till ett av Skåneboll arrangerat uttagningsläger för skånelaget P16. Jag hade nyligen tagit ett viktigt steg i min fotbollsutveckling och gått från att vara den där killen som kan springa oavbrutet hela dygnet med samma fart(hade tränat friidrott och har alltid haft ett bra naturligt löpsteg). Jag hade redan då bra blick för spelet, vilket jag nog föddes med, för när jag ser på min pappa så förstår jag att det finns naturligt i min DNA. Men under året hade jag alltså gått från killen som alltid är på rätt plats till att faktiskt kuna göra mer än att bara bryta och passa bollen vidare 10 meter. Jag kunde numera också springa förbi en motståndare med bollen i behåll, inte för att jag direkt kunde dribbla utan mer för att jag var snabb och hade lärt mig kontrollera bollen i en högre hastighet, men framförallt kund jag numera slå bra inlägg och distanspassningar, och hade ett hyfsat giftigt skott, med högern det vill säga. Min vänsterfot var fortfarande mest till att stödja på, eller oattackerat slå en enkel bredsidespassning med. Fast mest hade jag vänster till att hoppa upp med i nickdueller, för spänsten där fick mig ganska lätt över 1.65-1.70 i höjdhopp så ofta kom jag vinnande ur nickdueller trots att jag var långt ifrån den längsta killen i laget. Nåja, jag var alltså på väg till ett uttagningsläger och självklart lite spänd och förväntansfull, men faktiskt ganska säker på mig själv, jag hade ju vuxit ut till en tongivande spelare i mitt lag. Sen kom vi fram och säkerheten förvandlades relativt snabbt till nervösitet. Grabbarna där var klart större än jag och uppenbarligen kände de flesta varann sedan tidigare läger och laguttagningar. Inte bara det utan de flesta verkade bekvämare än jag med bollen och det trixades friskt med bollar i väntan på att ledarna skulle dra igång det hela. Insikten att ALLA kunde skjuta lika hårt med båda fötterna slog mig som en knytnäve i magen. "f-n jag som bara har vänster till att stå på när jag skjuter med högern, hur ska detta gå?" Men så tog ledarna från Skånes Fotbollförbund till orda och lägret var igång. Ganska snabbt var det bara koncentration på spelet och övningarna i mitt huvud och de andra spelarna var som vem som helst på en träning med laget som var ett år äldre hemma i moderklubben. Övningarna gick bra och jag satte flera avslut, och passningarna till en medspelare 10-20 meter bort gick bra med båda fötterna, man var ju oattackerad och fullt koncentrerad. Sen blev det inläggsövning, och jag hade tur med överlappningar och löpningar och hade slått tre riktigt bra inlägg från höger och satt en nick och en volley i mål innan jag kom löpandes på vänsterkanten och för första gången fick en passning i den positionen. Hjärnan gick på högvarv, jag kunde ju inte göra här som jag ofta gjorde på matcher att vända upp inåt i banan och slå in bollen med högerfoten, jag kunde ju inte heller dra till med vänstern, alla skulle ju skratta och undra vad jag gjorde där. Men på något konstigt sätt stod fru fortuna mig bi och jag fick en dålig, och alldeles för lös passning från spelaren som sprang centralt, och jag reagerade instinktivt, ändrade min löpbana och drog till med ett högerskott i bortre burgavlen. Det var ju inte så det var tänkt i övningen men det var så det blev, och för mig var valet mellan att slå en bananskruv med högern och ett distinkt rakt inlägg med vänster lätt och den lätta instinktiva vägen vann och till min lättnad fick jag beröm av instruktören för min påpassligghet och mitt vakna agerande och målvakten fick kritik för sin placering i målet. Vilken tur, tänkte jag och joggade tillbaka för att inta ny position. En liten stund senare insåg jag det knappt förrän det redan var klart, jag hade ånnyo kommit i positionen som vänsterytter och fick ånnyo ingen smörpass men denna gången var bollen en aning för hård, och jag fick trycka på i avstampen på mina löpsteg och öka farten till nära nog max, för att hinna ikapp bollen vid kortlinjen och konstigt nog så var de högre makterna fortfarande med mig, jag var fullt fokuserad på att hinna ikapp bollen och insåg inte förrän bollen var i luften på väg i fin båge mot straffpunkten att jag faktiskt hunnit ikapp bollen, och på något oförklarligt sätt låtit vänsterbenet pendla perfekt avspänt bakåt, fått foten att sträcka ut vristen och med oklanderlig precision träffat bollen och låtit den spända vristen följa med den avslappnade pendeln hela vägen fram tills benet stod 90 grader ut. Jag hade gjort det! Det perfekta vänsterinlägget, precis i rätt ögonblick, under Skånebolls utsända instruktörers obevekliga och skarpa allseende blickar, bollen seglade in i lagom höjd med lagom kraft och centertanken(det var en lång och stor kille) mötte den perfekt med pannan, nicken var enligt instruktionsboken, ner i backen och med en bra studs förbi målvakten och upp i nättaket. Rena Bustertidningen och nya berömmande ord från instruktören. Skånelaget here I come tänkte jag och joggade glatt om än överraskat tillbaka till övningsledet. En stund senare var det dags för lunch och lite teori innan vi skulle bli uttagna till två lag med avbytare och spela full match. Alla skulle få spela, men de 22 som de fyra instruktörerna ansett vara bäst på övningarna skulle starta i två lag och övriga 13 skulle få börja som avbytare och komma in under den andra halvleken, mot de som var sämst på plan. Tuffa bud alltså. Lunchen kom och gick och teorin passerade, sen var det dags att presentera lagen, jag skulle spela högerytter i det röda laget, från start och var alltså en av de 22 som låg bäst till inför den slutliga uttagningen av de 20 som sen skulle få representera Skåne i tävlingssammanhang. Hjärnan gick på högvarv igen, Skånelaget var en säker väg mot ungdomslandslaget, och mot en flytt till Malmö FF, och proffslivet, och så småningom landslaget... Jag såg redan hur Sir Alex Ferguson(som visserligen inte var "Sir" ännu) presenterade den nya spelaren i United, det svenska superlöftet, den nye nummer 11. Matchen började och i mitt huvud sprang jag ut på Old Trafford inför en vrålande publik på den nyöppnade Stretford End(den hade vid den här tiden nyligen renoverats för cirka 100 miljoner för att ersätta ståplatser med sittplatser efter Hillsborough-tragedin). Uppvaknandet blev brutalt och plötsligt. Jag hade precis glidtacklat motståndarnas ytter och bollen hade flugit upp i en båge som resultat av tacklingen(en bra glidtackling skall sägas). En motståndare hoppade upp för att nicka bollen framåt i banan igen(sett från deras synvinkel), men när han landade efter nicken, landade han inte på marken utan på mig. Yttern som jag tacklat hade stannat på mina ben och jag kom inte riktigt upp utan var fast på marken, och killen som landade, landade med ena foten, hans högra rakt på min tinning och den vänstra satte han i magen för säkerhets skull. Smärtan var oerhört kraftig och intensiv och min dröm om Old Trafford gick upp i rök, likaså gjorde fortsatt spel den dagen då jag fick utgå med vad som troligtvis var en lättare hjärnskakning. Matchen var över fem minuter efter att den startat och som konsekvens hade jag inte bara ont och mådde illa utan jag hade också missat chansen att gå vidare i uttagningsprocessen när min medverkan abrubt avslutades.
Efter denna dagen fick sig min dröm en rejäl törn, lyckan som jag trodde var gjord var som bortblåst på ett ögonblick och drömmen stannade liksom av ett tag. Det var precis som om det inte var menat att bli. Jag hade prickat in en perfekt dagsform, precis i rätt tid för att visa upp mig för de som skulle kunna ge mig en chans på en ny nivå, när fru fortuna plötsligt, lika pötsligt som hon hade kommit på förmiddagen, bestämmde sig för att hon valt fel och gick vidare till någon annan. Jag var naturligtvis fortfarande bra för min ålder och naturligtvis skulle det komma fler tillfälle framöver, men just där och då var det precis som om jag kunnat ta på proffskontraktet och så upplöstes det i tomma intet. Det var en sådan dag då det kändes som om att allt var möjligt, och allt skulle klaffa, men sen bara föll itu tillsammans med den där konstiga känslan, när man tror att hela huvudet har spruckit under fotsulan på ett par adidas fotbollskor med skruvdubb och en 1 och 90 meters bjässes fulla tyngd. Det blev liksom ett tomrum av brustna drömmar i all smärta, både den fysiska och den så mycket värre psykologiska.

Nästa avsnitt(när det nu kommer) handlar om att åter vara på uppgång, få chansen på nytt, och att börja drömma den magiska proffsdrömmen igen...